Citat:
Du har säkert rätt. Jag är lite för ung för Broman men har sett några avsnitt av Musikfrågan (hur har jag glömt). Broman var nog lite som Leif GW Persson...Broman kunde nog salta sina historier lite om det behövdes.
Jag hade gärna sett att programmet hade återuppstått, risken är ju bara att det blir med Anne Lundberg eller Luuk som programledare...eller Petra Mede...
Det ställs stora krav på programledaren om man nu funderar på en nystart.
...och hjärtligt välkomna till nystarten av Musikfrågan...med allas vår Gina Dirawi...!!!

Jag hade gärna sett att programmet hade återuppstått, risken är ju bara att det blir med Anne Lundberg eller Luuk som programledare...eller Petra Mede...


Det ställs stora krav på programledaren om man nu funderar på en nystart.
...och hjärtligt välkomna till nystarten av Musikfrågan...med allas vår Gina Dirawi...!!!

Det fanns något i Sten Bromans attityd som inte verkar falla inom vad man "klarar att få fram" på ett bekvämt sätt i svensk tv eller radio idag, som helt enkelt strider för mycket mot själva tidsandan här i landet (jag är tillräckligt gammal för att ha sett de sista omgångarna av Musikfrågan med Broman i slutet av 70-talet). Han kunde vara arrogant och litet krävande, ibland lätt elak, men på ett charmigt sätt, ungefär som en gammaldags läroverkslektor eller cirkusvärd, och det här fogades samman i hans programledarroll. Utan att det blev någon sorts ståupp-monologer av det. Det där kan ingen svensk programledare längre, det är som om det publikfriande och behovet av snabb och flådig, lättbegriplig SHOW har tagit andan ur den sortens stillsamt vässade tilltal.
Man ser det om man jämför brittiska QI med den eländiga svenska versionen som är mycket bonnigare och mer överspelande, och utan spänsten i dialogen från originalet. Stephen Fry (i brittiska QI och andra program) har den där underskruvade förmågan att vara både arrogant och kunnig på ett charmigt vis, men i dagens Sverige finns det inte plats för programledare av den typen längre.