Jag håller på att bli galen.

Så kanske man kan uttrycka det.

Alltså, jag får känslan av att du vill utpeka dig själv som mer av ett "offer" än vad du egentligen är. Du vet, det finns de som är verkligt ensamma, som inte har någon alls att ty sig till, sakta men säkert kommer det ju fram att du inte alls är så utelämnad som du först utger dig för att vara.

Två (eller fler) vänner i en stad, och en brorsa som bryr sig låter väl inte som en total katastrof i mina ögon, men du kanske känner att de inte är på samma nivå?

Ensamhet är ett relativt begrepp. Väldigt relativt kan man säga.

Alla känner apa, apa känner ingen...
Det handlar inte om att inte träffa folk (det måste jag göra genom skolan o.s.v.). Det handlar om att inte ha någon att prata med.

Jag tycker inte att det låtar som att du har några större problem med det där faktiskt. Jag är helt ny i en stad, jag kände ingen när jag flyttade hit. De enda jag umgås med är de jag träffar på jobbet, och alla främmande människor på krogen. Du har nog fler vänner runt om dig än mig. Och ja, går man ut och går och pratar i telefon med en person så är det en vän. Jag går då inte ut och går med några lösa bekanta.

Jag tror ärligt talat att det här bottnar i ditt behov av uppmärksamhet, som jag tror är mycket större än vad du vill erkänna. Jag tror även att du har väldigt dålig självinsikt. Du anser dig vara mentalt vuxen. Det tror alla att de är i den åldern, de har fel, du har fel. Du anser dig inte kräva så mycket uppmärksamhet. Det är ganska uppenbart att så inte är fallet, det kan du säga vad du vill om. Jag tror att det stör dig att du inte längre får den uppmärksamhet som du fick innan du flyttade, av dina gamla kompisar, så du söker den på andra ställen, t.ex. här.

Det här är bara mina teorier, jag är ingen psykolog, så ta det för vad det är.

Du har ganska många internetvänner som kan hjälpa dig och stödja dig inom detta, ditt problem men glöm inte man behöver vänner i livet för att livet ska vara din vän. Internetvänner är inte samma sak som riktiga vänner. Även om det är lättare att snacka på internet så är det nog bäst att snacka med nån i verkligheten. Ta lite avstånd från FB, förrutom denna tråd och skit i alla personer som tror att du är en drama-queen. Dem flesta ungdommar tillhör en "grupp", punkare/"datakunniga"/hårdrockare/ghettobarn/"framtidens barn" mm.

Är det inte bättre att söka dig till en grupp där du känner dig hemma?
Min så kallade grupp består typ av 10 personer som bär samma intressen och idéer, det känner kanske skönt och tryggt att kunna prata ut om vissa problem då och då. Jag mår bra, tack vara mina vänner.

Du som har ganska stor social kompetens borde inte ha svårt att hammna in i en sån grupp.

Men här är vi inte experter, tycker att du borde snacka med en expert först. Det är nog #1.

/Umut - finns här också. *Skicka svar*

Har inte folk erbjudit sig att prata med dig? eller är det bara vissa typer av människor du känner att du kan prata med?

Nej, att prata med en människa över telefon eller träffa personen gör den inte till ens vän.

Vaddå? Skulle jag gå ut och hitta en grupp människor att umgås med? Nej, det är inte så lätt. Dessutom är de flesta så korkade.

Vad är det då? En lös bekant?

Här brister självinsikten igen, du inser inte hur bra du har det.

Man kan ju inte prata med vem som helst. Bara för att någon vill lyssna är personen inte pålitlig. Eller snarare, de som är ivriga att lyssna är garanterat inte pålitliga.

Hur bra jag har det!? HUR BRA JAG HAR DET!?
Du har sett en minimal bråkdel av hur jag lever och konstaterar att jag har det bra! Fyfan.