Jag håller på att bli galen.

Låter som en tung panikångestattack?!

Nej, jag håller inte med. Panikångestattacker är mer fysiska, det känns som att man hållerpå att dö. Det här liknar mer en psykos rent symptommässigt

Förlåt för ot:et men det är ett märkligt fenomen. Massvis med människor som bara fått tre svar på sina trådar om hur dåligt de mår, när CharlieR startar en sådan tråd får hon direkt sju sidor med svar. Samma sak med icket-socialist, hanns tråd i psykologiforumet blev också enorm. Tror fb-folket att bara populära användare behöver hjälp?

Du känner henne sjukt bra men har inte varit hemma hos henne och vet inte var hon bor någonstans? pff.. vilken motsägelse. Och vem e Ramon eller vad han hette..

Tvångstankar måste man utmana, det är det enda som någonsin fungerat för min del. Och de paranoida tankarna kan väl knappast vara någonting annat då du rent intellektuellt vet att det inte är så?

Är man rädd för att granskas så måste man sätta sig väl synlig på caféet och dra uppmärksamhet till sig, känner man att en katastrof kommer att inträffa om man inte går en omväg runt något så låter man bli att gå en omväg, och så vidare. Låter man dessa tankar "vinna" och styra ens handlingar så minskar man sitt handlingsutrymme och tankarna förstärks.

f.ö verkar det som om att du är i en existentiell kris. Det är kanske en långt dragen serie gissningar utifrån det lilla jag läst av dina inlägg men du kanske är i en period där du saknar sammanhängande världs och självbild, just för att du har en resonerande (och "filosoferande") personlighet och nyligen börjat revidera din gamla syn på omvärlden och dig själv.

Just mellan två sådana stabilare faser är man oftast mer känslig för hjärnans tramserier, men resultatet brukar bli att man går stärkt ur det hela.

Lustigt, när jag mådde dåligt så var dessa ting det enda jag litade på. Mina känslor kunde jag tydligen inte lita på iallafall. Det finns inget sannare än matematiken och naturvetenskapen, men det betyder inte att dom ÄR sanningen och det är inget de utger sig för heller.

Sen, har man oro i kroppen så finner man vägar att leva ut det. Många tankar sveper igenom hjärna dagligen och det är inte logik som avgör om hjärnan väljer att tro på dom, det har vi väl oändligt många exempel på. Vi tror på saker som vi vill tro på, även om det är negativt. Det är ju så vi identiferar vad som är bra och dåligt för oss, nånting som har betydelse för oss och därmed fokuseras och förstärks med känslor.

Därmed leder det till den viktiga frågan, varför spelar det så stor roll om vi existerar eller inte? Upplevelsen är ju densamma.

En fråga till CharlieR: Är du inte rädd för att skriva här? "De" kanske övervakar din dator?

Om du har dessa problem tror jag lumpen inte är något för dig. Speciellt inte de längsta, tuffaste, och de med hårdast krav.




Jag undvek själv lumpen pga psykisk instabilitet och det är nog ingen lyckad idé att ge sig in i något sådant om du känner så där. Då gör du nog sig själv en otjänst. Är man psykiskt instabil är nog militären inte rätt plats. Men det är bara vad jag tror, har ju själv inte gjort lumpen. Men redan på mönstringen kände jag att mina psykiska besvär gjorde hela saken omöjlig.

Om du ska göra lumpen så bör du nog först komma till rätta med dina psykiska besvär, annars kommer det bli en katastrof för dig tror jag. Hur du ska komma till rätta med problemen har jag ingen aning om, men gör det innan du ger dig in i stora, långa framtidsprojekt. Jag har gjort det och sen "kraschat", så det utfärdar jag en varning på. Stora, långa, tuffa projekt kräver någorlunda psykisk stabilitet enligt min erfarenhet. Om du vill göra lumpen gör det när du blivit stabil igen. (om lumpen finns kvar, blir svårare och svårare ta sig in där nu...knappt några gör lumpen längre och ännu färre väntas det bli då försvaret i princip ska läggas ned)

Jag har också funderat på detta fenomen i samband med I-s trådar om sitt "dåligt-mående".

Men det beror nog på att folk känner sig mer bekväma med att både ge råd och att kritisera/häckla någon som man är bekant med från övriga trådar.

Om det är en helt ny som skriver sånt här så läser man men har svårare att ge råd. Man tror lätt att man klampar in.

Men det finns ju inget som hindrar att de råd som ges även funkar för andra...

Ja, du.. jag vill inte vara elak mot dig (eller jo, det vill jag!), men det vore nästan en välgärning.