Hade precis fått min första (hyres)lägenhet i centrala Göteborg, ortens värsting grabb (grannens barn) runt 10-12år som sedvanligt terrorisera trappuppgången genom att busplinga, dra i handtag, skrika och sparka in brevlådor står där tidigt på nyårsdagen med tungan fastfrusen på en lyktstolpe. Det bästa av allt var att han såg mig. Där och då insåg jag att Gud älskar mig. En kopp te senare kommer min sambo ut på balkongen och frågar varför jag fnissar och får syn på ungen också som nästan gråter och viftar med armarna.

Nåväl hon ringde på hos grannen som rusa ut för att hjälpa sitt barn. Självklart blir det på något sätt mitt fel och jag som kommer hamna i helvettet.