Citat:
Det klart sjukaste jag varit med om, hände på 70-talet, en kväll i en studentkorridor i Uppsala.
I korridoren fanns på vänster sida 4 stycken enkelrum, på höger sida ett gemensamt kök och ett dubbelrum.
I ena änden av korridoren, vid ingången, fanns ett duschrum, i andra änden en liten vädringsbalkong. Korridoren var väl 11-12 meter lång. Vi var 6 glada gossar som bodde där, alla runt 20.
Vi hade samlats i köket för att fika, satt och slösnackade, alla var lite trötta, det var mot slutet av terminen.
Det visade sig att någon hade ett par flaskor vin hemma, någon hade starköl, några hade sprit. Vi beslöt oss för att ha en liten improviserad köksfest.
Fram på småtimmarna kom något ljushuvud på att vi skulle lira bowling i korridoren. Men inte med klot och käglor, för det hade vi ju inga, utan med en starköl och våra kroppar.
I ena änden av korridoren, framför balkongdörren, ställde vi en flaska starköl.
Sedan hällde vi en flaska schampo i en hink, fyllde den med vatten, och öste ut den på korridorgolvet för att det skulle bli halt. Det räckte inte, så vi letade fram en flaska gul såpa och nåt golvtvättmedel, sprayade ut det över golvet, och öste på några hinkar vatten till.
Därefter skulle man ta sats från duschrumsdörren, och i höjd med dörren till köket kasta sig raklång på golvet, och glida på magen fram till flaskan i andra änden av korridoren. Den som kom fram skulle få flaskan.
Där stod vi, i kallingarna, och skålade vildsint för att vi kommit på en sådan rolig sport...
Det var mycket svårare än vi trott, många försök blev det, men oftast kom man bara halvvägs, eller dunsade in i någon vägg. Fläckvis var golvet ganska torrt, så man bromsades, med röda friktionsmärken på magen. Varmt blev det också, så vi öppnade balkongdörren för att få in lite luft.
Efter ca en halvtimmes försök hade ännu ingen kommit fram, magar och knän hade fått stå ut med en hel del, men vi var så glada och fulla att det gjorde ju ingenting…
Då får en av killarna nog. Han tar sats, inte från duschrumsdörren, utan han öppnar den och tar sats från innersta väggen. Med ett dödsföraktande vrål kastar han sig iväg.
Och kommer för långt! Han dunsar i flaskan med huvudet, krossar den mot tröskeln till balkongen, får massor av skärsår på bröst och mage, glider över tröskeln ut på balkongen, kör huvudet mellan spjälorna, sliter av höger öra och fastnar med huvudet mellan spjälorna.
Hans skrik var fruktansvärda.
Vi andra stod ju vid banans början, och trodde först att han jublade över att han kommit fram, så vi hojtade och skränade att det var bra jobbat, flarran är din, snyggt genomfört, mästerligt, han borde ställa upp i OS…
Så småningom insåg vi att det var inte jubelrop som kom från killen, utan smärtvrål…
Vi klarade inte att dra loss honom, utan blev tvungna att ringa till brandkåren, som kom och sågade av en spjäla så han kom loss. Därefter fick han åka till Akademiska och få skärsåren omsedda, och örat fastsytt, för det hittade en brandman på gräset nedanför balkongen…
En representant från Stiftelsen Studentstaden kom och hälsade på dagen efter. Han var inte vänlig.
I korridoren fanns på vänster sida 4 stycken enkelrum, på höger sida ett gemensamt kök och ett dubbelrum.
I ena änden av korridoren, vid ingången, fanns ett duschrum, i andra änden en liten vädringsbalkong. Korridoren var väl 11-12 meter lång. Vi var 6 glada gossar som bodde där, alla runt 20.
Vi hade samlats i köket för att fika, satt och slösnackade, alla var lite trötta, det var mot slutet av terminen.
Det visade sig att någon hade ett par flaskor vin hemma, någon hade starköl, några hade sprit. Vi beslöt oss för att ha en liten improviserad köksfest.
Fram på småtimmarna kom något ljushuvud på att vi skulle lira bowling i korridoren. Men inte med klot och käglor, för det hade vi ju inga, utan med en starköl och våra kroppar.
I ena änden av korridoren, framför balkongdörren, ställde vi en flaska starköl.
Sedan hällde vi en flaska schampo i en hink, fyllde den med vatten, och öste ut den på korridorgolvet för att det skulle bli halt. Det räckte inte, så vi letade fram en flaska gul såpa och nåt golvtvättmedel, sprayade ut det över golvet, och öste på några hinkar vatten till.
Därefter skulle man ta sats från duschrumsdörren, och i höjd med dörren till köket kasta sig raklång på golvet, och glida på magen fram till flaskan i andra änden av korridoren. Den som kom fram skulle få flaskan.
Där stod vi, i kallingarna, och skålade vildsint för att vi kommit på en sådan rolig sport...
Det var mycket svårare än vi trott, många försök blev det, men oftast kom man bara halvvägs, eller dunsade in i någon vägg. Fläckvis var golvet ganska torrt, så man bromsades, med röda friktionsmärken på magen. Varmt blev det också, så vi öppnade balkongdörren för att få in lite luft.
Efter ca en halvtimmes försök hade ännu ingen kommit fram, magar och knän hade fått stå ut med en hel del, men vi var så glada och fulla att det gjorde ju ingenting…
Då får en av killarna nog. Han tar sats, inte från duschrumsdörren, utan han öppnar den och tar sats från innersta väggen. Med ett dödsföraktande vrål kastar han sig iväg.
Och kommer för långt! Han dunsar i flaskan med huvudet, krossar den mot tröskeln till balkongen, får massor av skärsår på bröst och mage, glider över tröskeln ut på balkongen, kör huvudet mellan spjälorna, sliter av höger öra och fastnar med huvudet mellan spjälorna.
Hans skrik var fruktansvärda.
Vi andra stod ju vid banans början, och trodde först att han jublade över att han kommit fram, så vi hojtade och skränade att det var bra jobbat, flarran är din, snyggt genomfört, mästerligt, han borde ställa upp i OS…
Så småningom insåg vi att det var inte jubelrop som kom från killen, utan smärtvrål…
Vi klarade inte att dra loss honom, utan blev tvungna att ringa till brandkåren, som kom och sågade av en spjäla så han kom loss. Därefter fick han åka till Akademiska och få skärsåren omsedda, och örat fastsytt, för det hittade en brandman på gräset nedanför balkongen…
En representant från Stiftelsen Studentstaden kom och hälsade på dagen efter. Han var inte vänlig.
En pärla, tack ska du ha.
när jag tänker på det hela måste det varit liiite jobbigare för henne 
Trodde först jag såg fel, gnuggade ögonen och vände mig om mot mitt sällskap för att säkerställa att jag verkligen såg vad jag såg och jajjemän han såg lika chockad ut som mig. 
