Citat:
Det du hänvisar till (KVVFS) är en icke bindande föreskrift utfärdad av kriminalvården. En föreskrift som dessutom är ganska svajig då kriminalvårdens tolkning av den i praktiken har underkänts av Regeringsrätten. Den säger inte heller alls klart och tydligt att fotboja ska nekas om brottet begåtts i hemmet och det finns risk för fortsatt brottslighet. Och även om den hade gjort det (vilket den alltså inte gör) så är tolkningsutrymmet vad gäller "risk för fortsatt brottslighet" extremt stort. Det finns alltid en risk för fortsatt brottslighet. Om varje grad av risk innebar att fotboja nekades skulle ingen beviljas fotboja någonsin.
Se följande dom där Regeringsrätten bifaller ett överklagande från en person som fått avslag på sin ansökan om att få avtjäna sitt straff i hemmet med fotboja:
https://lagen.nu/dom/ra/2006:3
Ur domskälen:
Du har i sak rätt!
Men tyvärr så kör kriminalvården på den linjen
"Frågan i målet är om det finns särskilda skäl som talar mot verkställighet utanför anstalt.
Huvudregeln är att alla som uppfyller kravet i fråga om straffets längd skall kunna verkställa straffet utanför anstalt genom intensivövervakning med elektronisk kontroll, s.k. fotboja. I förarbetena till lagen har getts vissa riktlinjer för när huvudregeln kan frångås.
I målet har inte framkommit annat än att de grundläggande praktiska förutsättningarna för att elektronisk övervakning skall kunna komma i fråga är uppfyllda, såsom att bostaden är godtagbar och att övervakning är tekniskt möjlig.
En prövning måste innefatta en bedömning av den dömdes förmåga att följa de föreskrifter som uppställs när det gäller övervakningen. I lagförarbetena har framhållits att man bör vara restriktiv med att utesluta någon från medverkan på grundval av enbart en sådan bedömning. Särskilda skäl mot verkställighet utanför anstalt kan emellertid föreligga om det framstår som helt orealistiskt att den dömde kan hantera en sådan verkställighet, t.ex. till följd av ett pågående kvalificerat missbruk. Med hänsyn till vad som framkommit om L.L:s personliga förhållanden finner Regeringsrätten att någon sådan situation inte är för handen.
När det gäller frågan om det på grund av brottets karaktär eller gärningsmannens person skulle te sig direkt oförsvarligt eller stötande att bifalla en ansökan om övervakning konstaterar Regeringsrätten att L.L. har fällts till ansvar för brott mot alkohollagen, begånget i hemmet, liksom för tidigare brott av samma slag. Detta talar i och för sig mot att medge verkställighet utanför anstalt. I förarbetena har dock angetts att möjligheten att inte bevilja en ansökan av sådana skäl bör utnyttjas med största försiktighet. Med beaktande även här av L.L:s personliga förhållanden finner Regeringsrätten att det inte kan anses direkt oförsvarligt eller stötande att låta verkställigheten ske utanför anstalt.
Vid en sammantagen bedömning finner Regeringsrätten att det inte föreligger sådana särskilda skäl mot verkställighet utanför anstalt som avses i 2 § lagen om intensivövervakning med elektronisk kontroll. Överklagandet skall därför bifallas."
I det nu citerade fallet skulle jag säga att särskilda skäl som talar mot verkställighet utanför anstalt var mycket starkare än vad de är i Catrins fall. Brottsligheten kvinnan dömts för hade en väldigt tydlig koppling till hemmet, hon bodde i Norrland och kriminalvårdens möjligheter att genomföra hembesök var begränsade, det fanns dessutom en missbruksproblematik (vilket i sig kan motivera ett avslag på ansökan om fotboja då ett missbruk kan bedömas påverka den dömdes förmåga att rätta sig efter kriminalvårdens regler) osv osv.
Trots det landade alltså Regeringsrätten i att det inte förelåg sådana "särskilda skäl" mot verkställighet utanför anstalt som avses i lagen. Jag skulle säga att den här domen gör det tydligt hur stark huvudregeln att fotboja ska beviljas är. Och den visar också på ett tydligt sätt att KVVFS 2004:11 antingen avviker för mycket från lag och förordning eller åtminstone att tillämpningen av KVVFS 2004:11 avvikit för mycket från lag och förordning.
Jag skulle inte heller säga att Catrins brott har en särskilt tydlig koppling till hemmet. De har begåtts över nätet, inte nödvändigtvis från hemmet. Mig veterligen har interner på anstalt i regel någon typ av tillgång till internet. Catrin skulle lika gärna kunna sälja biljetter som inte finns över facebook från en anstalt som över facebook i sitt hem. Den typ av koppling till bostaden som ett brott ska ha för att eventuellt utgöra särskilda skäl mot fotboja ska vara av ett annat slag och vara mycket starkare för att tillmätas betydelse. Kvinnan i den ovan citerade domen använde sitt hem som spritfabrik. Jävligt tydlig koppling mellan brott och hem. Hon hade inte med lätthet kunnat flytta sprittillverkningen någon annanstans. Hon hade dessutom en missbruksproblematik. Inte ens det ansågs utgöra sådana särskilda skäl som motiverar ett nej till fotboja.
Se följande dom där Regeringsrätten bifaller ett överklagande från en person som fått avslag på sin ansökan om att få avtjäna sitt straff i hemmet med fotboja:
https://lagen.nu/dom/ra/2006:3
Ur domskälen:
Du har i sak rätt!
Men tyvärr så kör kriminalvården på den linjen
"Frågan i målet är om det finns särskilda skäl som talar mot verkställighet utanför anstalt.
Huvudregeln är att alla som uppfyller kravet i fråga om straffets längd skall kunna verkställa straffet utanför anstalt genom intensivövervakning med elektronisk kontroll, s.k. fotboja. I förarbetena till lagen har getts vissa riktlinjer för när huvudregeln kan frångås.
I målet har inte framkommit annat än att de grundläggande praktiska förutsättningarna för att elektronisk övervakning skall kunna komma i fråga är uppfyllda, såsom att bostaden är godtagbar och att övervakning är tekniskt möjlig.
En prövning måste innefatta en bedömning av den dömdes förmåga att följa de föreskrifter som uppställs när det gäller övervakningen. I lagförarbetena har framhållits att man bör vara restriktiv med att utesluta någon från medverkan på grundval av enbart en sådan bedömning. Särskilda skäl mot verkställighet utanför anstalt kan emellertid föreligga om det framstår som helt orealistiskt att den dömde kan hantera en sådan verkställighet, t.ex. till följd av ett pågående kvalificerat missbruk. Med hänsyn till vad som framkommit om L.L:s personliga förhållanden finner Regeringsrätten att någon sådan situation inte är för handen.
När det gäller frågan om det på grund av brottets karaktär eller gärningsmannens person skulle te sig direkt oförsvarligt eller stötande att bifalla en ansökan om övervakning konstaterar Regeringsrätten att L.L. har fällts till ansvar för brott mot alkohollagen, begånget i hemmet, liksom för tidigare brott av samma slag. Detta talar i och för sig mot att medge verkställighet utanför anstalt. I förarbetena har dock angetts att möjligheten att inte bevilja en ansökan av sådana skäl bör utnyttjas med största försiktighet. Med beaktande även här av L.L:s personliga förhållanden finner Regeringsrätten att det inte kan anses direkt oförsvarligt eller stötande att låta verkställigheten ske utanför anstalt.
Vid en sammantagen bedömning finner Regeringsrätten att det inte föreligger sådana särskilda skäl mot verkställighet utanför anstalt som avses i 2 § lagen om intensivövervakning med elektronisk kontroll. Överklagandet skall därför bifallas."
I det nu citerade fallet skulle jag säga att särskilda skäl som talar mot verkställighet utanför anstalt var mycket starkare än vad de är i Catrins fall. Brottsligheten kvinnan dömts för hade en väldigt tydlig koppling till hemmet, hon bodde i Norrland och kriminalvårdens möjligheter att genomföra hembesök var begränsade, det fanns dessutom en missbruksproblematik (vilket i sig kan motivera ett avslag på ansökan om fotboja då ett missbruk kan bedömas påverka den dömdes förmåga att rätta sig efter kriminalvårdens regler) osv osv.
Trots det landade alltså Regeringsrätten i att det inte förelåg sådana "särskilda skäl" mot verkställighet utanför anstalt som avses i lagen. Jag skulle säga att den här domen gör det tydligt hur stark huvudregeln att fotboja ska beviljas är. Och den visar också på ett tydligt sätt att KVVFS 2004:11 antingen avviker för mycket från lag och förordning eller åtminstone att tillämpningen av KVVFS 2004:11 avvikit för mycket från lag och förordning.
Jag skulle inte heller säga att Catrins brott har en särskilt tydlig koppling till hemmet. De har begåtts över nätet, inte nödvändigtvis från hemmet. Mig veterligen har interner på anstalt i regel någon typ av tillgång till internet. Catrin skulle lika gärna kunna sälja biljetter som inte finns över facebook från en anstalt som över facebook i sitt hem. Den typ av koppling till bostaden som ett brott ska ha för att eventuellt utgöra särskilda skäl mot fotboja ska vara av ett annat slag och vara mycket starkare för att tillmätas betydelse. Kvinnan i den ovan citerade domen använde sitt hem som spritfabrik. Jävligt tydlig koppling mellan brott och hem. Hon hade inte med lätthet kunnat flytta sprittillverkningen någon annanstans. Hon hade dessutom en missbruksproblematik. Inte ens det ansågs utgöra sådana särskilda skäl som motiverar ett nej till fotboja.
Du har du rätt i sak!
Men tyvärr har jag som sagt sett flertaget gånger de sista åren hur kriminalvården använder sig ut av paragrafen jag länkade till och därmed kör stenhårt på den linjen!
Skall höra mig för om jag kan få fram överklagande beslut som KVS rimligen måste hänvisa till och därmed kan köra över Regeringsrätten?