Aggressionsutbrott

Som många är inne på så handlar det mycket riktigt om att du fortfarande är känslomässigt instabil sen uppbrottet. Jag vet inte vad som hände där, men någonting i det triggade en känslig punkt för dig, för du måste ha blivit väldigt sårad/kränkt eller tappat hoppet och förtroendet för människor ordentligt.

Det gör ju såklart att du bär med dig en inneboende frustration, och eftersom att känslosvallningarna är så starka så tappar du kontrollen över dem periodvis när andra "triggers" sätter igång ilska i dig i din omgivning.

Det är också möjligt att du kanaliserar alla dina känslor från uppbrottet, ledsenhet, att vara sårad, frustration, rädsla och sorg till en enda större paraply-känsla: ilskan. Det är ett sätt för dig att få utlopp för uppdämda saker. Det är även väldigt vanligt bland män att göra på detta viset, då ilska är en socialt accepterad känsla för en man. Många män tror att de inte får, kan eller vill vara ledsna, rädda, sorgsna, men arg - det anses ok. Då faller allt inom den kategorin, även om det har andra upphov känslomässigt.

Vad som är viktigt att komma ihåg är att det tar tid att bearbeta känslor. Det är inte något som sker eller är "klart" bara för att man pratat om det X antal gånger. Det måste få sjunka in över lång tid, och det är först när man fått känna klart allting som man verkligen kan gå vidare. Det betyder inte att känslorna man en gång haft försvinner, utan snarare att det nyanseras och normaliseras mer. Men för din del hade det inneburit färre besinningslösa utbrott.

Just nu är du förmodligen fortfarande för färsk i känslorna för att komma ifrån detta, och du måste få ge det tid och utrymme.

En viktig sak till att nysta i, kan vara vad exakt det var i uppbrottet som triggade igång något ordentligt i dig. Jag misstänker nämligen att det finns ett svek i det hela som verkligen berörde dig på djupet. Det är en sak med detta som skapar oerhörda känslor i dig, och genom att identifiera denna sak kan man gå vidare med bearbetningen på ett mer riktat sätt.

Kanske kan detta vara något för dig att prata med folk om, eller psykologen om du fortfarande träffar densamme.

Du är inne på helt rätt spår tror jag, mitt ex var ett svin. Otrogen med flera stycken och när hon gjorde det så sa hon att hon var med sina vänner,så nu i efterhand så kan det säkert ha pågått mycket mer än vad jag fått reda på.

Allt du skrev hade du antagligen rätt om, det enda problemet är att jag pratat och pratat. Med flertalet människor och under otroligt många gånger, men det släpper inte riktigt. Får väl ha tålamod när det gäller detta förmodar jag. Det har gått ett halvår nu

Sjukt egentligen att det kan bli en sådan reaktion, det blev liksom som en reflex. Det gick så jävla fort. Ångrade mig sekunden det hände, ringde min polare och bad om ursäkt och förklarade situationen, han förstod mig och accepterade ursäkten. Han var inte heller skadad så det var skönt att höra.

Du bär på mycket ilska och hat, du måste lösa det först och gå vidare senare.
Kan bära på bitterhet som utlöstes när din tjej gjorde slut, det har egentligen inte med henne att göra. Städa i din ryggsäck.

Därför att du har inte pratat klart så att säga.
Du har mer att rensa bort och måste prata mera.
Jag vet inte hur du gör men jag skulle kunna tänka mig att du fokuserar på att någon av er, i ditt förhållande blev lämnad och det sörjer du över.
Men du måste gå tillbaka till barndomen och skolåldern för att städa bort dina problem.
Problem med skolan, hemma, ev mobbing, andra misslyckanden i livet som du bär på eller
vad du nu har i din ryggsäck. Relationer med andra vänner, fin familj, etc, etc.

Här kommer din ilska fram i form av henne, du lägger skulden på henne, det är OK, men du har också ett ansvar. Du har ett ansvar över din ilska och dina handlingar mot dina medmänniskor.
Ta ansvar över det. Bearbeta dina problem.

Jag menar för att hon var ett svin har du inte rätt att banka på en annan människa.
Men du har heller inte rätt att banka på henne. Visst - hon är ett svin - skrik det över hela världen men banka inte på någon annan.

Fint gjort av dig.

Har tänkt igenom rätt mycket, har alltid haft höga betyg utan att plugga speciellt. Många vänner, välbärgad familj som varit extremt omtänksamma och tänkt på mig under hela uppväxten. Varit och är bra på fotboll, har haft jobb. Mitt ex var typ min första motgång, kan det ligga nåt i det?

Förstår att det måste kännas jättefrustrerande för dig att prata och prata, men fortfarande känna en oro över att dessa utbrotten förblir. Måste vara väldigt oroväckande och olustigt att tappa kontrollen över sina handlingar på det sättet du beskriver.

Någonting i uppbrottet har ju triggat igång en väldigt känslig sak i dig. Egentligen har det inte så mycket med tjejen eller situationen att göra, utan det är snarare så att tjejen och situationen fungerar som en katalysator. Hela händelsen tryckte på en knapp i dig, en knapp som är känslig för dig, och det är nu de sakerna som lever kvar.

Alla människor är ju känsliga för något, och att bli bedragen av den man är tillsammans med är ett hemskt trauma för vem som helst. Att detta var din första riktiga motgång som du beskriver, kan mycket väl ha med saken att göra. Det kanske var en väldigt obehaglig kalldusch av vilka hemskheter som finns i världen. Något du tidigare varit relativt förskonad från.

Det kan också vara så att du bär med dig en inneboende sårbarhet för just det du utsattes för, någon grundkänsla som triggades igång av denna knapptryckning som uppbrottet för dig innebar. Det skulle kunna röra sig om en känslighet för svek, en känsla av att bli bortvald, eller något annat som relaterar till kränkningen du utsattes för.

Det är naturligt att må dåligt under en lång period efter det du har utsatts för, och det är inget som behöver bli ett permanent inslag i ditt liv. Du har börjat göra det sunda, och det är att bearbeta dina känslor. Du tar också ansvar för dina handlingar i den mån du kan, och försöker att inte låta ditt mående gå ut över din omgivning.

Det man kan fastställa är däremot att det är någonting som inträffade i dig efter uppbrottet som lever kvar. Det behöver inte ha med tjejen att göra, men det är någonting du har svårt att förlika dig med. Det är detta man kan fundera över. Som en annan skribent i tråden skrev, det är något du bär med dig i din ryggsäck som lyftes ut och synliggjordes för dig själv i kraft av denna händelse. Det är det som ligger i ryggsäcken som egentligen orsakar känslosvallningarna nu, oavsett vad det nu må vara.

För att reda ut detta mer, så måste man nysta mer i exakt vad det är du känner. Om det är känslor specifikt riktade mot vissa saker, eller något annat. Allt du känner är ledtrådar på vad det är som inte klaffar för dig just nu. Det går att härleda det hela tillbaka till huvudorsaken.

Men med det sagt, så är det inget fel på dig. Du var med om en hemsk grej. Det påverkade dig djupt. Det låter högst mänskligt. Tillåt dig själv att sörja det.

ok vänta nu.

Varför diskuterar vi det här som att det är fel att ha aggressionsutbrott?
Vad vill ni att vi ska göra? Börja kramas och dela ut nallar till alla?

Man blir väl lack av en orsak? Den orsaken och agerandet efteråt kan ju vara rationell.
Om folk är idioter ska de ju få höra det! Lyssnar de inte få man ta till fysiskt.

Jag har fått idioter att helt tänka om när ord inte räcker till.

Han skriver ju själv att han tappar kontrollen över det hela, och inte mår bra av det. Det är ett beteende han själv inte vill ha. Oavsett om han har en anledning till att bli arg eller inte så måste man kunna kontrollera sina handlingar och inte bara klappa till sin polare varje gång man blir sur.

Att bli arg är inte fel, men när man tappar kontrollen över vad man gör och börjar skada människor så bör man ta itu med problemet. Då är det nämligen ett problem.

Nej asså det var ju inte så schysst av min polare att kasta snö innanför tröjan. Men det som gjorde mig orolig var att jag tappade kontrollen. I vanliga fall hade jag kanske kastat tillbaka eller lagt en syrlig kommentar. Nu svingade jag med klubban istället, inte ett bra beteende allsñ