Som många är inne på så handlar det mycket riktigt om att du fortfarande är känslomässigt instabil sen uppbrottet. Jag vet inte vad som hände där, men någonting i det triggade en känslig punkt för dig, för du måste ha blivit väldigt sårad/kränkt eller tappat hoppet och förtroendet för människor ordentligt.
Det gör ju såklart att du bär med dig en inneboende frustration, och eftersom att känslosvallningarna är så starka så tappar du kontrollen över dem periodvis när andra "triggers" sätter igång ilska i dig i din omgivning.
Det är också möjligt att du kanaliserar alla dina känslor från uppbrottet, ledsenhet, att vara sårad, frustration, rädsla och sorg till en enda större paraply-känsla: ilskan. Det är ett sätt för dig att få utlopp för uppdämda saker. Det är även väldigt vanligt bland män att göra på detta viset, då ilska är en socialt accepterad känsla för en man. Många män tror att de inte får, kan eller vill vara ledsna, rädda, sorgsna, men arg - det anses ok. Då faller allt inom den kategorin, även om det har andra upphov känslomässigt.
Vad som är viktigt att komma ihåg är att det tar tid att bearbeta känslor. Det är inte något som sker eller är "klart" bara för att man pratat om det X antal gånger. Det måste få sjunka in över lång tid, och det är först när man fått känna klart allting som man verkligen kan gå vidare. Det betyder inte att känslorna man en gång haft försvinner, utan snarare att det nyanseras och normaliseras mer. Men för din del hade det inneburit färre besinningslösa utbrott.
Just nu är du förmodligen fortfarande för färsk i känslorna för att komma ifrån detta, och du måste få ge det tid och utrymme.
En viktig sak till att nysta i, kan vara vad exakt det var i uppbrottet som triggade igång något ordentligt i dig. Jag misstänker nämligen att det finns ett svek i det hela som verkligen berörde dig på djupet. Det är en sak med detta som skapar oerhörda känslor i dig, och genom att identifiera denna sak kan man gå vidare med bearbetningen på ett mer riktat sätt.
Kanske kan detta vara något för dig att prata med folk om, eller psykologen om du fortfarande träffar densamme.
Det gör ju såklart att du bär med dig en inneboende frustration, och eftersom att känslosvallningarna är så starka så tappar du kontrollen över dem periodvis när andra "triggers" sätter igång ilska i dig i din omgivning.
Det är också möjligt att du kanaliserar alla dina känslor från uppbrottet, ledsenhet, att vara sårad, frustration, rädsla och sorg till en enda större paraply-känsla: ilskan. Det är ett sätt för dig att få utlopp för uppdämda saker. Det är även väldigt vanligt bland män att göra på detta viset, då ilska är en socialt accepterad känsla för en man. Många män tror att de inte får, kan eller vill vara ledsna, rädda, sorgsna, men arg - det anses ok. Då faller allt inom den kategorin, även om det har andra upphov känslomässigt.
Vad som är viktigt att komma ihåg är att det tar tid att bearbeta känslor. Det är inte något som sker eller är "klart" bara för att man pratat om det X antal gånger. Det måste få sjunka in över lång tid, och det är först när man fått känna klart allting som man verkligen kan gå vidare. Det betyder inte att känslorna man en gång haft försvinner, utan snarare att det nyanseras och normaliseras mer. Men för din del hade det inneburit färre besinningslösa utbrott.
Just nu är du förmodligen fortfarande för färsk i känslorna för att komma ifrån detta, och du måste få ge det tid och utrymme.
En viktig sak till att nysta i, kan vara vad exakt det var i uppbrottet som triggade igång något ordentligt i dig. Jag misstänker nämligen att det finns ett svek i det hela som verkligen berörde dig på djupet. Det är en sak med detta som skapar oerhörda känslor i dig, och genom att identifiera denna sak kan man gå vidare med bearbetningen på ett mer riktat sätt.
Kanske kan detta vara något för dig att prata med folk om, eller psykologen om du fortfarande träffar densamme.