Citat:
Ursprungligen postat av
Apologist
Jag har en släkting som är ganska envis o har teorier hit o dit. Han har flera argument o belägg o anser sig nog som intellektuell; han har dessutom många högskolepoäng o skulle lätt kunna läsa till doktor om han avsatte tiden.
Men när man ser till helheten är hans teorier och åsikter självmotsägande, dvs logiskt inkonsekventa men han verkar inte vara medveten om det.
Så hur vanligt är det med logiskt inkonsekvent bland svenskar? Kan ni ge några exempel på personer? Vilka inkonsekventa teorier o åsikter är vanliga bland svenskar?
Ex på vad jag menar är när man är militant ateist (även mot det supernaturella) och
ändå är rädd för spöken.
Eller när en man är homosexuell o ändock gifter sig med en kvinna o lyckas ha lust till sex med henne.
Eller när man beklagar sig själv över statens agerande men man själv gör precis samma saker i sitt vardagliga liv.
Etc...
Bra frågor.
Den centrala frågan "
Så hur vanligt är det med logiskt inkonsekvent bland svenskar? Kan ni ge några exempel på personer? Vilka inkonsekventa teorier o åsikter är vanliga bland svenskar?"
Några av de som svarat har tagit denna fråga vid hornen, BaalZeBub exempelvis, men jag vill gå längre än han gör. Alla människor på planeten har åtminstone två åsikter som inte är förenliga med varandra, utan att de vet om att det är så.
Kunskap, sett med en helikopter vy från ovan, är en väv av tätt kopplade tygbitar. Jag kallar det "väven av koherens". Ingen människa just nu, i dåtid eller framtid kan veta alla delarna och hur de sitter samman. Ingen människa, eller för den delen AI, kan ha hela denna väv av koherens framför sig. Vi kan se bitar av väven men inte helheten.
Väven innehåller kopplingar ingen människa har upptäckt och aldrig kommer hitta. Inte för att vi är korkade, snarare för att väven är för stor. Den är större än texten i alla böcker som har och kommer skrivas. Den är större än alla kombinationer av alla fundamentala element i det kända kosmos.
Självklart har vi alla åsikter om något, trivialt eller viktigt, som inte är sant. Men vi vet inte om det. Och varför vet vi inte att det vi tycker är falskt?
När vi (jag eller du) ska refusera en åsikt en vän eller någon annan håller, pekar vi alltid på väven och säger: "det där är inte sant, hur kan du tycka det eftersom si och så ligger till på det eller något annat sätt". Oftast hamnar vi i att peka på de uppenbara sanningar vi känner till. Vår meningsmotståndare kanske då känner till något vi (du och jag) inte vet, eller en tolkning av fakta (en tolkning är alltid suspekt men nödvändig), och omvänt, vi pekar på fakta och tolkningar motståndaren inte känner till.
Och dansen fortsätter.
Tyvärr verkar det som att extremt djup och specialiserad kunskap bara flyttar problemet utanför den kunskapsväv vi (han, hon, meningsmotståndaren) besitter. Typiskt verkar någon med specialistkunskaper använda den som ett universalverktyg även där verktyget inte passar.
Men det finns hopp!