24 år gammal okysst oskuld

Rättelse: TS bör inte fråga om han inte är helt säker på att hon vill ha en kyss. Är han inte det ska han inte göra något alls. Är han det ska han nog fråga.
Det försöker jag verkligen. TS har flera gånger gjort klart att han inte kan vänta längre men är samtidigt som han också gjort klart att han inte vill förändras. Vad har vi då kvar? Jo, att TS, i hög egenskap av att vara sig själv ska få sex. Det är inte så han lägger fram det, men en person som säger att den absolut ska ha något av någon annan, men inte är villig att ta stegen som krävs tycker jag banne mig ligger om inte annat jävligt nära en berättigande inställning.

Jag åsyftar de som lyckas genomföra det på ett effektivt sätt. Inte de som läser om det på internet och får för sig att de nu vet hur världen funkar. Nästan alla mina vänner har haft eller har hyfsat framgångsrika förhållanden, jag har haft, ingen av oss är några svin. Snarare skulle jag säga att folk blir ganska toffliga, men inte precis under första attraktionsfasen.
Du verkar ju inte själv tro att den där tjejen är intresserad. Så vad håller hon på med? Jo, hon skickar massa motsägelsefulla saker till TS och håller honom kvar i kopplet. Han borde lämna över bollen och ge fan i henne. Bekräftelse ska aldrig ges villkorslöst utom möjligen till ens barn, när de är små.

Det är dessutom fortsatt sant att den där killen med hundögon som tyst följer efter tjejen och gör allt för henne, inklusive köper drinkar, som regel inte får henne. Killen som går in, skojar, är lite småfräck, kanske spelar lite smått svår (löjligt, men ack vad det kan hjälpa till), har självrespekt och säger åt henne att köpa sin egna drink har en betydligt större chans att lyckas.

Utöver det kan självrespekt spara en massa tid. Istället för att lägga tid på att försök träffa och bekräfta massa tjejer som egentligen inte är intresserade kan man passa över bollen och sen låta det vara. Man spar tid och funderingar.

Okej, möjligtvis kan jag prova den sorterns alkohol. Jag tvivlar dock på att jag någonsin kommer att börja dricka.


Jag vet inte om du har rätt eller om de har det. Det kanske varierar från tjej till tjej...?


Jag ömkar redan mig själv, men någon kvinnohatare tänker jag aldrig någonsin bli.


Tja, det finns ingen känsla än, men det innebär väl inte att det inte kan bli det?

Nej, hon kanske inte är intresserad av mig (än), men jag tyckte att det verkade som det p.g.a. hennes kommentarer om att hon ville att jag skulle röra vid henne. (Det var i alla fall så jag tolkade dem.) Dessutom, efter vår senaste träff så sa hon att hon känner sig mer bekväm i mitt sällskap nu.


Ja, men grejen är den att jag och mina föräldrar har bestämt oss för att det inte är någon idé att jag ska plugga till något som jag antingen inte kommer gilla eller inte har någon chans att bli - särskilt med tanke på att om jag pluggar så blir jag av med de pengar som jag får från Försäkringskassan, vilka är den enda inkomst jag har. De senaste sex åren har vi i stället fokuserat på att försöka hitta ett jobb åt mig. Det har inte gått så bra.

Jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra. Ärligt talat så har jag en väldigt mörk bild av min framtid. Om jag fortfarande är oskuld vid min 26-årsdag (den 27 juni nästa år) så vet jag inte om jag kommer orka fortsätta att leva.


Varför behöver jag en "vettig sysselsättning" för att kunna börja dricka...?!


Jo, det har definitivt varit ett problem för mig. Jag har väldigt svårt för att börja äta och dricka nya saker. Det du beskriver här passar faktiskt ganska precis in på mig.


Så, om jag inte börjar dricka så kan det med andra ord vara helt kört för mig?

Ungdomens Hus är förresten en helt alkoholfri zon.


Jag vågar inte dricka alkohol. Det är egentligen det som är grejen (och att jag förmodligen inte kommer att gilla smaken).

Fast vad kan hända om du dricker EN alkoläsk? Du är en frisk man i dina bästa år. Det är knappast som att du kommer att falla död ner. Eller bli alkoholist. Det är inte som heroin, där det sägs att det räcker med en enda sil för att man ska bli beroende.

Ja, uppenbarligen är alla individer, det kommer alltid att finnas enstaka kvinnor som ser annorlunda på saken. Vad vi talar om här är alltid generaliseringar.

Som jag läser texten beskriver hon hur du hade kunnat vara för att det skulle kännas intressantare, men hon är tydlig med att om sådana initiativ inte kommer naturligt för dig så hjälper det inte att du forcerar fram dem i efterhand. Fast istället för att fokusera på sådana stycken är det nog lättast om du börjar ta till dig av budskap som:
HON: Jo, förstår det. Trodde bara att jag varit tydlig med att jag inte var intresserad.
Hon är alltså inte intresserad. Det finns inga jävla dubbla budskap här, hon skriver dig för fan på näsan att hon inte vill ha något romantiskt förhållande med dig. Att hon går med på att hitta på något med dig en eftermiddag förändrar liksom inte innebörden av de här orden.

Visst, människor kan ändra sig om sådana här saker, men det troliga är att den senaste information vi fått om saken fortfarande gäller. Det är möjligt att du kanske inte visat dig från din bästa sida och att hon skulle ändra uppfattning om ni spenderade lite mer tid tillsammans, men rent allmänt är det mindre troligt att det leder någonstans att hänga efter tjejer som redan förklarat att de inte är intresserade.

"Jag och mina föräldrar har bestämt"? Jag kanske har överskattat hur självständigt du egentligen fungerar. Du ger ju ändå ett rätt högfungerande intryck i text. Medför din psykiatriska diagnos någon allvarligare funktionsnedsättning, eller varför kan du inte fatta den här typen av beslut på egen hand? En utbildning kan vara en väg in på arbetsmarknaden, i synnerhet om den är inom ett område där det finns stor efterfrågan på arbetskraft, och nog måste det finnas något jobb du eventuellt kan trivas med? Eller är jobben man får genom Daglig Verksamhet mycket roligare?

Allvarligt, den här attityden där du väntar på att få en enkel sysselsättning serverad verkar ju inte direkt leda dig någonstans, du borde nog satsa på att våga bryta den innan du försöker ta livet av dig. Det är svårt för mig att säga, jag vet inte vilken faktisk kapacitet du har, men om du inte har något handikapp är det kanske dags att ta sig i kragen?

Behöver och behöver - det kan vara bra att ha något mer att luta sig mot om man inte vill riskera att falla ner i alkoholismen. Inte för att jag tror att du skulle bli alkis om du började sällskapsdricka i nuläget.

Fast TS skriver aldrig att han ska få sex i egenskap av snäll kille eller något annat trams, det är bara något du försöker påföra honom. Han skriver att han vill ha sex. Att han sedan har svårt att genomföra förändringar betyder ju inte alls att han känner sig berättigad till någonting.

Problemet är ju att det här är en fantasi som bara existerar hos tomtarna på internet som tror att det är så världen funkar. Sedan finns det förstås regelrätta psykopater som är framgångsrika med kvinnorna, men de är faktiskt individer och har ganska lite gemensamt med "bad boy"-fantasierna som cirkulerar på Flashback, de är rentav oftast väldigt charmiga.

Tjejen har skrivit i klartext att hon inte är intresserad. Att hon fortfarande är villig att umgås med TS är inte ett dubbelt budskap, det är att vara schysst mot en kille som inte har några vänner, och TS borde förmodligen ta den chansen - men släppa att det ska bli något romantiskt mellan dem. Inte sagt att han inte kan ge ärligt menade komplimanger, det är ingenting man förlorar något på - annat än i er misogyna fantasivärld där det är förödande om en kvinna får "villkorslös bekräftelse".

Och nej, det är inte tjejen som på något ondskefullt sätt "manipulerar" TS för att få bekräftelse. Hon har förklarat tydligt vart hon står. Om TS fortfarande väljer att umgås med henne och förväntar sig att hon ska ändra uppfattning så är det inte något hon råder över.

Borde någon egentligen vara förvånad över att du tycker detta? Du har ju precis förklarat att du faller för dem.

Grejen med de här snubbarna är att de har en falsk charmighet som de visar mot kvinnor, samtidigt som de kan vara otroligt elaka (ja, det är väl det bästa catch all utrycket jag kan komma på) mot andra män och även kvinnor när det passar dem.

Extremfallen hittar du på landets anstalter. Det finns dock en mängd personer som flyger under radarn och aldrig hamnar i något klammeri med rättvisan. Det är ju dock oftast inte så trevligt att ha och göra med dessa människor när man stöter på dem i livet, får man själv erfara.

Kvinnor dras dock till dessa personer, och klagar sedan på att de blir slagna, våldtagna och att en massa kvinnor blir mördade och allt vad det heter (totalt är det dock endast 23 kvinnor som mördas varje år pga relationsrelaterat våld). Det beror ju dock på deras egna dåliga smak för män. Män som trycker ned andra män är nämligen ytters intressanta för kvinnor att skaffa barn med, de är ju stora och starka och kan hävda sig själva. Många kvinnor verkar tänka att bara de får tag på dessa karlakarlar så skall de bli så snälla så. Tyvärr blir de ju ofta inte ett dugg snällare senare.

Ok Mackan här kommer först lite obekväma sanningar och sen lite pepp.

För att trivas med att ragga tjejer, umgås med dom och kanske till och med ta på dom behöver du vara trygg i dig själv och ha självförtroende. För att få det kan du supa/knarka men det straffar sig i längden och till slut kanske du inte vågar träffa tjejer nykter. Säger inte att du ska undvika dom sakerna men använd dom inte för att få ett falskt självförtroende utan för att det är trevligt.

För att få ett riktigt självförtroende måste du åstadkomma saker och känna att du går framåt i livet. Till att börja med är du en vuxen man och behöver inte ta hänsyn till vad dina föräldrar tycker. Du ska ju framåt i livet eller hur? Då kan man inte leva som när man var barn. Fatta dina egna beslut och se till att flytta hemifrån, gärna imorgon. Då kommer du se att du klarar dig utmärkt själv och kan känna stolthet över din egna lilla plats på jorden där du gör som du vill. Inga tjejer (eller killar) vill besöka dig hos dina föräldrar och kura på ditt pojkrum.

Förstår varför du resonerar som du gör. Vuxit upp med Asperger i familjen och släkten(inget jag själv har) och har sett hur det kan gå. Saker har varit svåra för dig och dina föräldrar har hjälpt dig. Problemet är att du har vant dig alldeles för mycket med den hjälpen och dina föräldrar har vant sig vid att hjälpa dig. Detta har lett till att du blivit mycket mer osäker eftersom du har fått hjälp istället för att lära dig saker själv och därför inte tror du kan göra saker och du blir istället mer osäker och får sämre självförtroende.

Bryt den nedåtgående spiralen så kommer ditt självförtroende öka rejält väldigt fort. Ett eget boende är något som ger dig möjlighet att göra just det i en säker miljö (Det är ditt hem så du bestämmer och bara du ser dig. Nästa steg är en riktig sysselsättning.

Jobbmarknaden ÄR tuff, speciellt för en kille med Aspergers och kanske inte så bra självförtroende. Vill du bara ha ett kneg och en helt ok lön så tycker jag att du ska kontakta Samhall. Dom erbjuder jobb till personer med Aspergers och du får som sagt en riktig lön istället för försäkringskassan. Du får också tillfredsställelsen av att arbeta och försörja dig själv vilket skulle ge dig mer tro på dig själv. Det behöver inte vara ett jobb för livet men en fot in på arbetsmarknaden.

Det andra alternativet är som andra sagt att du börjar plugga. Har du inga intressen som du känner starkt för? Om du ändå ser såpass mörkt på framtiden som du säger att du gör spelar det ju ingen roll om du spenderar några år på att läsa och lyssna på spännande föreläsningar? Ett jättebra sätt att träffa andra människor på som dessutom kan leda till eget boende.

kunde inte se om det framkommit eller om du tycker det är känsligt att svara på men har du några bra vänner?

Till sist. Känner många med Aspergers som har tjejer och haft många innan dess. Det behöver inte alls vara dig speciellt mycket till last. En god vän har Aspergers, han har aldrig haft några problem på den fronten och jag ska snart på hans bröllop.

Och lyssna inte på grabbarna här som blivit gruppvåldtagna av sina mammor och mostrar. Dom är såklart traumatiserade och agerar ut sin smärta på obehagligt vis men dom är inte farliga.

Jag vet inte ens var det skulle kunna vara. Man får inte ens dricka alkohol på Ungdomens Hus. Jag antar att jag kanske skulle kunna göra det på nån studentnation, men jag tror faktiskt inte att jag har någon lust att dricka.


Så jag sabbade allt från första början, då? Jag förstår inte varför hon skulle skriva att hon vill att jag ska ta på henne om hon inte är intresserad?

Jag kan fan inte ens prata med en tjej som också har Asperger. Jag är helt värdelös.


Jag känner ingen annan tjej. Jag vet inte hur jag ska kunna lära känna någon annan tjej.


Tja, jag har dessutom ADD. Den medför nog egentligen ett ännu större förhinder för mig. Jag kan inte utbilda mig, för jag vet inte vad jag vill bli. Jag vill inte utbilda mig till något som jag antingen inte vill bli eller inte har någon chans att bli. Det är meningslöst; varför skulle jag göra det? Jag vet inte vad jag kan utbilda mig till; det är inget alternativ!



Men vi har kommit fram till att jag inte är redo för ett riktigt jobb. Mitt enda hopp är Daglig Verksamhet (eller MISA, eller nåt liknande).

Jag står inte ut med att vara så här mycket länge till, men vad fan kan jag göra? Det är fullkomligt hopplöst.


Jag skulle ändå avsky smaken. Vi aspergare har väldigt känsligt smaksinne (många av oss, i alla fall).


EXAKT! Jag förstår inte varför vissa på den här tråden har trott något annat än det här.


Jag vet inte om vi kan bara vara vänner. Jag vet inte om hon och jag har så värst mycket gemensamt. Det har hon också sagt.


Vad annars kan jag göra? Jag känner som sagt inga andra tjejer. Jag har noll koll.

Jag är inte trygg i mig själv och jag har inget självförtroende. Jag hatar mig själv och jag hatar mitt liv; det är ingenting som jag bara kan ändra på.


Då är det i princip kört. Jag kommer visserligen att bo själv någon gång nästa sommar som senast, men jag vet verkligen inte hur man "går framåt i livet". Jag vet inte om jag ska jobba, eller med vad. Jag vet inte om jag ska plugga, eller till vad. Jag vet inte hur man skaffar vänner, får tjejer att bli intresserade av en eller hur fan man ens pratar med folk. JAG HAR INGET LIV OCH INGEN FRAMTID.

Jag kommer att ta mitt liv om det fortsätter så här. Mina föräldrar, mina mostrar och mina kusiner och kusinbarn (de enda som bryr sig om mig och någonsin kommer att göra det) kommer att bli helt förstörda, men jag kan inte leva bara för deras skull. Det får bli som det blir.


Ja, men så är det bara.


Och hur kan jag bryta den spiralen? Jag vet att jag kommer att bo själv någon gång nästa år, men det kommer inte att ändra på något, och jag kommer förmodligen att läsa några kurser också (förutsatt att jag kommer in på dem), men de kommer ju inte att leda till nåt. Jag kommer fortfarande vara en arbetslös, vänlös oskuld utan utbildning som inte vet något och inte kan något och inte är något. När jag bor själv så kommer jag dessutom att ha ännu mer tid att vältra mig i mitt eget självförakt. Jippi...


Okej, jag kanske kontaktar både Samhall och MISA, då. Det var dessutom tänkt att jag skulle få träffa en kurator nån gång i höst, men det verkar aldrig bli av...


Jo visst har jag intressen, men det är ingenting som jag har någon chans att någonsin kunna bli. Jag brinner inte tillräckligt stark för dem för att kunna anstränga mig hårt nog, dessutom.

Jag vill heller inte jobba med något jag hatar i 40 år.


Nej, ingen som jag inte är släkt med. Jag har inga vänner alls utom några av mina kusiner. Sådan är livets lott när man har Asperger och ADD som jag.


Så jävla kul för honom då, men för mig är det hopplöst. Jag kan ingenting och kommer aldrig att bli någonting.

Nu har jag läst i princip hela tråden. Alltså vilken tråd. Intressant och tragisk på samma gång.

Jag tycker vi bör återgå lite till där det handlade om TS som person. Det finns mycket kvar där som är värt att diskuteras.

TS, vad tycker du är intressant och spännande med en tjej? Vilka karaktärsdrag ska hon besitta och vad går du igång på? Vilken typ av tjejer skulle få dig extra intresserad?

Och tvärtom. Vilken typ av killar tror du att DE FLESTA tjejer föredrar. Vilka karaktärsdrag tror du de går igång på? Varför tror du att vissa killar får fler tjejer än andra? Dvs, vissa killar tycks verkligen vara tjejmagneter. Vad har dessa killar tror du?

Jag frågar detta för att du ska fundera på hur väl du känner att du själv stämmer in på mallen för att vara en tjejmagnet. Och om du inte känner att du passar in så undrar jag om du har några idéer hur du skulle kunna passa in bättre. Något du vet att du skulle kunna ändra på för att bli mer tilldragande och intressant?

Det finns alla möjliga tjejer. Med alla möjliga tycken och smaker. En del tjejer gillar väldigt specifika karaktärsdrag medan andra gillar det mesta. Mitt förslag är att du inte försöker inrikta dig på en väldigt smal nisch. Det finns tjejer som älskar ateistiska gamers som gärna får bo hemma hos sina föräldrar. Men det känns dumt att avgränsa sig till endast dessa. Eller hur?

Jag funderar lite på din arbetssituation. Den första frågan är hur det går? Hur har det gått? Har den här verksamheten ordnat något åt dig som de lovat? Om inte, vet du varför? Är det verkligen värt att sitta i deras händer och vänta på att de behöver ännu längre tid på sig? De verkar ju inte fixa något! Eller har jag fel här? Tycker du att de sköter sitt jobb - att orda ditt jobb - bra? Eller är det snart dags att ge dem kicken och kolla om det går att få jobb på annat sätt?

Jag funderar lite på om det kanske inte är samma problem med ditt jobb som med tjejer. Att du kanske inte lyckas presentera dig optimalt. Kanske du är för ärlig och skyltar med detaljer om dig själv som kanske inte bör presenteras redan i cv't? Det är t.ex. en dum idé att säga att man är lat och har dåligt att passa tider som dåliga egenskaper. Inte för att det kanske är så du säger, men det var bara exempel. Presentationen är A och O när du söker jobb. Vad tror du själv? Är de verkligen så ytliga kanske du undrar. Säg såhär, vissa ger dig jobb bara på hur du skakar hand med dem och hur du ser dem i ögonen. Så ja, det kan vara rätt ytligt.

Ta det lugnt Ts. Du har precis klivit in i vuxenvärlden och det är hyffsat vanligt ändå att inte riktigt veta sin plats vid din ålder. För en del kan det ta halva livet att hitta ett jobb som dom verkligen brinner för. Många tar bara något som ger inkomst och nöjer sig med det. Tänk också på att din add kan göra dig otålig och du skulle kanske gärna ha allt fixat o klart redan om en timme, men låt det ta den tid som behövs.
Be om hjälp med vad du eventuellt ska sysselsätta dig med. Den där kuratorn som du skulle träffa borde du ta tag i. Dom får ju betalt för att vägleda dig genom arbetsdjungeln.
Min bror har asperger och han knegar på samhall. Funkar skitbra och där får man iaf träffa folk som eventuellt kan bli något mer än bara arbetskollegor.

Just NU Hatar du ditt liv och dig själv. Det är ingenting du bara kan ändra på genom att trycka på en knapp. Men självklart kan du må annorlunda och bli nöjd med ditt liv. Det är bara så att det tar tid. Det är tråkigt men så är det. Det enda sättet att ändra ens humör och självförtroende mer eller mindre direkt är vissa droger, men det är en jävligt dum, väg att gå. Men det är inte omöjligt och inte ens särskilt svårt att BÖRJA förändra din situation. För hur skulle du annars kunna nå den förändring som du eftersträvar?




Först skriver du att det i princip är kört. Sen skriver du att du snart har en egen bostad. Då har du ju snart nått ett jätteviktigt livsmål! Det är ju ett enormt framsteg i ditt liv. Något som är en kamp för alla unga vuxna och som du snart alltså har uppnått! Du är de facto på väg framåt i ditt liv.

Har du självmordstankar ska du ta kontakt med vården och säga det. Ring på måndag och säg just det. Vården får inte ignorera sådana tankar och kommer ta dig på allvar. Är man såpass deprimerad som du är hjälper inte kuratorsamtal utan kompleterande vård. Skulle du någonsin må ännu sämre så är det värt att lägga in sig några dagar. Du kommer få hjälp.




Så är det NU. Det kommer inte vara så i framtiden. Du är inte dina diagnoser.

Är du religös? Du är så extremt fatalistisk. Om du inte är det så vill du väl inte dela en massa fanatikers livssyn? Allt styrs av aktioner och reaktioner, du måste göra saker för att få det du vill ha.




Hela mitt inlägg gav dig en enkel plan för att bryta den. Bostad. Sysselsättning. Socialisering. Har du en bostad så kan du ju ta hem tjejer och vänner, bara det är en stor förändring. Att läsa kurser kan väl vara kul? Ger dig nått stimulerande att göra i ett socialt sammanhang? Rent objektivt så leder det till saker. Du ljuger för oss och dig själv när du skriver så. Du skriver att du har noll självförtroende och socialt liv. Alltså kan något odelat positivt som en lägenhet inte på något vis göra din situation värre.




Kanon! Det kommer du inte ångra. Kontakta vården som jag skrev. Du behöver riktig vård så snabbt som möjligt.




Plugga för ditt eget nöjes skull då och inte "för att bli något". Varför skulle du jobba med något du hatar i 40 år? Du är ju intelligent så varför skulle du göra något så puckat? Man behöver inte heller jobba med något man älskar eller brinner för, ens arbete är inte livet eller den man är. Tror du tjejen som tömmer septiktankar älskar bajs?




Du är inte dina diagnoser. Finns ingenting som säger att du inte kan ha vänner. Lägg ner fatalismen överlag men speciellt på den här fronten. Det är lättare att få vänner än en tjej och vänner är roligare, speciellt i längden.




Ja har man bestämt sig för att inte kunna något så har man. Då kan man inte göra så mycket.

Du har väldigt blygsamma mål som du kan uppfylla. Inget snack om den saken. Men se till att få vård för ditt mående så blir det ännu lättare att nå dom.

Trevlig helg!