Citat:
Markus har bett mig berätta lite om hans besök här i Linkan och dessutom komma med en del tips. Så det ska jag väl göra.
Markus kom på fredagseftermiddan. Vi gick till en krog och satte oss för att överlägga och Markus fick prova på både cider och öl. Han smakade på båda men ville inte dricka något av det. Tydligen gillar han inte kolsyra. Vi gick därefter till systembolaget och jag köpte lite öl till mig, varm&kall samt lite ljus rom för att kunna göra kolsyrefria drinkar. Därefter gick vi till hemköp och handlade mat inför kvällen. Efteråt bad jag båda kassarna, jag bad då Markus ta ena kassen vari han vägde båda i händerna och sa något i stil med "den här var lättast, jag tar den".
Väl hemma hos mig lagade jag mat, Markus lämnade rummet och satt inne på mitt rum medan jag fixade. Bad honom dock hacka gurka vilket han fixade fint efter mindre instruktioner. Han klagade inte men tycktes inte heller vara helt nöjd med att bli tilldelad en uppgift. Det var samma sak med disken efteråt, han erbjöd sig inte men när jag bad honom diska gjorde han det även han inte verkade helt nöjd med det hela.
Varm&kall smakade han på, men det var för äckligt för att dricka. Jag gick då och köpte cola och sprite, skakade ur kolsyran ur dem och han fick testa drink (nåja, grogg snarare) utan kolsyra. Ej bra det heller, Markus ville träffa mer människor men inga av mina polare ville komma förbi. Vi kom överens om att vi skulle gå på en studentkrog, jag förvarnade Markus om att han troligen skulle ha tråkigt om han inte drack något även om det smakade lite pyton men han valde att inte dricka.
Vi gick in på baren och efter ett tag visade Markus att han ville att vi skulle sitta vid ett sällskap, det var blandat, fanns både killar och tjejer. Jag morsade och kollade om vi kunde sitta där, vilket gick bra, varefter jag började snacka med dem. Markus presenterade sig men gjorde annars inget försök vad gällde att prata med dem, jag försökte få in honom i konversationen men det gav inget resultat, efter ett tag tog han upp telefonen, satte i hörlurar och började kolla på youtube. Jag fortsatte snacka med folket.
Efter ett tag ville han gå och bad då om min nyckel så han kunde gå själv. Men jag gick med honom. Vi gick till en mack och köpte extra frukost till honom och jag köpte lite godis till mig. Han sov sen i ett allmänt utrymme som finns här.
Dagen efter gick vi lite i butiker och spanade på kläder. Markus köpte lite klädes, inte de jag tipsat om utan några han valt själv. Jag tyckte det var bra eftersom han valde själv och hans mamma inte var inblandad, även om det inte var kläder jag skulle ha köpt (var inget fel på dem, jag gillar dock inte pikétröjor). Han hakade dock upp sig på att han ville gå ned i vikt och undrade om han därför inte skulle köpa large som han hade nu utan medium. Jag försökte förklara att det var en fråga jag omöjligt kunde svara på. Han frågade då expediten tills jag kom fram och förklarade att de inte skulle kunna ge honom ett hundraprocentigt svar heller. De kan nämligen inte veta om eller hur mycket han kommer gå ned i vikt eller vilken storlek han kommer ha då.
Sen fikade vi vid stationen, Markus tackade för att han fått komma, jag fick en kram och han åkte hem. Jag tyckte det var fint att han tackade och gav mig en kram.
Min uppfattning var att Markus aldrig menade att vara oartig eller så, men att en kombination av hans diagnos och brist på uppfostran gjorde att han ibland gjorde saker som skulle ha uppfattas som oartigt. Exempelvis det hela med kassarna, eller att inte erbjuda sig att hjälpa till vid matlagning/diskning, att lämna rummet etc. Precis som åtminstone jag gjorde när jag var mindre så erbjöd sig Markus aldrig att hjälpa till men gjorde det utan gnäll om han blev tillfrågad. Vuxna förväntas ju dock erbjuda sig i olika sammanhang.
Ögonkontakten behöver han arbeta rejält med men också konverserande. Det är nästan som att han stammar för att han tycks så osäker på vad han vill säga och man märker mycket snabbt att han är avvikande.
Gångstilen är minst sagt utstickande. Fötterna är inte riktade rakt fram utan snett utåt, samtidigt går han med krökt rygg och med händerna svängande långt ut. Det hela ser nog så pass avvikande ut att det kan uppfattas som skrämmande i fel situationer. Den stora anledningen till varför jag anser att han ska ändra på den är dock för att den troligen är mycket dålig för axlar och rygg. Dålig hållning är dessutom osexigt.
Han fick öva på att gå som mig och klarade det fint. Det blev genast mycket bättre. Han kunde även när jag bad honom hålla ögonkontakt vari det blev mycket naturligare för mig som NT att prara med honom. När någon tittar bort tror man ju att de inte lyssnar, eller ännu värre, om de håller på med mobilen. Markus började ofta pilla med telefonen när jag pratade med honom, det betydde dock inte att han inte lyssnade då han direkt reagerade när jag slutade prata mitt i en mening (slutar prata om någon tar upp telefonen). Han skämtade även med mig några få gånger vilket var roligt.
Ett genomgående tema skulle jag säga är att Markus kan göra en massa saker men han orkar inte. Han skulle kunna lära sig att gå med god hållning, ha ögonkontakt, inte ta upp mobilen, skoja mer och rent allmänt socialisera. Jag tror även att han skulle kunna lära sig dricka alkohol vilket nog varit bra för hans rädsla att tala med andra. Han behöver även öva på att ta tag i sin ambivalens. Markus ser dock sig själv i hög grad som statisk, han kan inte ändra på sig, tror han, åtminstone inte saker som han tycker verkar jobbiga att ändra på.
Frågan gällande vad han skulle säga för att attrahera en tjej var återkommande, trots att jag flertalet gånger sa att det inte funkar så och att han måste lära sig konversera först. Han var också mycket intresserad av hur han skulle göra för att gå ned i vikt. Jag sa att jag inte trodde på att han låg på kaloriunderskott och att det nog berodde på småätande och dålig disciplin med maten samt för stora portioner.
I slutändan sa jag till honom att det finns en Markus där någonstans som kanske kan få till det med någon, den Markus som drar skämt, som vågar sätta sig på ett tåg och åka till Linköping, den Markus som fast han inte ville och höll på att få panik plockade upp soporna, den som rätade på ryggen och gick ordentligt, den som svepte det lilla glaset med varm&kall, den som såg mig i ögonen och pratade om serietidningar, filmer och annat med mig. Tyvärr gömmer allt för ofta den Markus bakom en ofta osäker och ibland ganska lat individ som avskyr allt som är jobbigt och hellre äter en godispåse idag än går ner i vikt imorgon. En som för att det blir jobbigt drar på sig hörlurarna och tittar ned i mobilen istället för att försöka socialisera, även om det är jobbigt.
Jag håller fast vid vad jag sa i mitt första inlägg i tråden:
"Problemet med dig och många andra, särskilt med asperger, men även andra filurer som har det svårt med det motsatta könet, är att de inte är redo att göra ordentliga ansträngningar eller förändringar."
Jag skulle även säga att det här inlägget är bra: (FB) 24 år gammal okysst oskuld
Dvs att Markus måste träna, kämpa och anstränga sig MASSOR för att det ska bli något.
Min ärliga bedömning är att Markus aldrig kommer bli någon krograggare, men att han, om han gör valet att aktivt börjar arbeta med sina svagheter, mycket väl skulle kunna träffa någon kvinna i framtiden, det är dock inget som lär hända inom den närmsta tiden, men jobbar han hårt så tror jag absolut han kan komma att träffa någon. Saken är väl bara den att en ordentlig hållning, kunna tvinga sig att dricka något fast man tycker det smakar rävpiss, kunna hålla normal ögonkontakt eller tvinga sig själv att socialisera och att gå ned i vikt är de LÄTTE sakerna. De är såna saker som kant tvingas fram med disciplin och god vilja.
Det på riktigt svåra är att via trial and error och en del logik lära sig alla sociala koder. Det är den långa uppförsbacken. Den där man lär sig "vad man säger för att attrahera en tjej" (eller snarare att det inte riktigt funkar så), men om man inte kan förmå sig att fixa den första kampen är jag tveksam till att man kan fixa den senare.
Markus är en bra kille och han förtjänar inte att ha det så tufft som han har det, han fick dåliga förutsättningar, det är inte rättvist men livet är inte rättvist. Man får ta de förutsättningar man har och kriga på bara och jag önskar Markus all lycka i hans kamp.
edit: Inlägg 10 000!
Markus kom på fredagseftermiddan. Vi gick till en krog och satte oss för att överlägga och Markus fick prova på både cider och öl. Han smakade på båda men ville inte dricka något av det. Tydligen gillar han inte kolsyra. Vi gick därefter till systembolaget och jag köpte lite öl till mig, varm&kall samt lite ljus rom för att kunna göra kolsyrefria drinkar. Därefter gick vi till hemköp och handlade mat inför kvällen. Efteråt bad jag båda kassarna, jag bad då Markus ta ena kassen vari han vägde båda i händerna och sa något i stil med "den här var lättast, jag tar den".
Väl hemma hos mig lagade jag mat, Markus lämnade rummet och satt inne på mitt rum medan jag fixade. Bad honom dock hacka gurka vilket han fixade fint efter mindre instruktioner. Han klagade inte men tycktes inte heller vara helt nöjd med att bli tilldelad en uppgift. Det var samma sak med disken efteråt, han erbjöd sig inte men när jag bad honom diska gjorde han det även han inte verkade helt nöjd med det hela.
Varm&kall smakade han på, men det var för äckligt för att dricka. Jag gick då och köpte cola och sprite, skakade ur kolsyran ur dem och han fick testa drink (nåja, grogg snarare) utan kolsyra. Ej bra det heller, Markus ville träffa mer människor men inga av mina polare ville komma förbi. Vi kom överens om att vi skulle gå på en studentkrog, jag förvarnade Markus om att han troligen skulle ha tråkigt om han inte drack något även om det smakade lite pyton men han valde att inte dricka.
Vi gick in på baren och efter ett tag visade Markus att han ville att vi skulle sitta vid ett sällskap, det var blandat, fanns både killar och tjejer. Jag morsade och kollade om vi kunde sitta där, vilket gick bra, varefter jag började snacka med dem. Markus presenterade sig men gjorde annars inget försök vad gällde att prata med dem, jag försökte få in honom i konversationen men det gav inget resultat, efter ett tag tog han upp telefonen, satte i hörlurar och började kolla på youtube. Jag fortsatte snacka med folket.
Efter ett tag ville han gå och bad då om min nyckel så han kunde gå själv. Men jag gick med honom. Vi gick till en mack och köpte extra frukost till honom och jag köpte lite godis till mig. Han sov sen i ett allmänt utrymme som finns här.
Dagen efter gick vi lite i butiker och spanade på kläder. Markus köpte lite klädes, inte de jag tipsat om utan några han valt själv. Jag tyckte det var bra eftersom han valde själv och hans mamma inte var inblandad, även om det inte var kläder jag skulle ha köpt (var inget fel på dem, jag gillar dock inte pikétröjor). Han hakade dock upp sig på att han ville gå ned i vikt och undrade om han därför inte skulle köpa large som han hade nu utan medium. Jag försökte förklara att det var en fråga jag omöjligt kunde svara på. Han frågade då expediten tills jag kom fram och förklarade att de inte skulle kunna ge honom ett hundraprocentigt svar heller. De kan nämligen inte veta om eller hur mycket han kommer gå ned i vikt eller vilken storlek han kommer ha då.
Sen fikade vi vid stationen, Markus tackade för att han fått komma, jag fick en kram och han åkte hem. Jag tyckte det var fint att han tackade och gav mig en kram.
Min uppfattning var att Markus aldrig menade att vara oartig eller så, men att en kombination av hans diagnos och brist på uppfostran gjorde att han ibland gjorde saker som skulle ha uppfattas som oartigt. Exempelvis det hela med kassarna, eller att inte erbjuda sig att hjälpa till vid matlagning/diskning, att lämna rummet etc. Precis som åtminstone jag gjorde när jag var mindre så erbjöd sig Markus aldrig att hjälpa till men gjorde det utan gnäll om han blev tillfrågad. Vuxna förväntas ju dock erbjuda sig i olika sammanhang.
Ögonkontakten behöver han arbeta rejält med men också konverserande. Det är nästan som att han stammar för att han tycks så osäker på vad han vill säga och man märker mycket snabbt att han är avvikande.
Gångstilen är minst sagt utstickande. Fötterna är inte riktade rakt fram utan snett utåt, samtidigt går han med krökt rygg och med händerna svängande långt ut. Det hela ser nog så pass avvikande ut att det kan uppfattas som skrämmande i fel situationer. Den stora anledningen till varför jag anser att han ska ändra på den är dock för att den troligen är mycket dålig för axlar och rygg. Dålig hållning är dessutom osexigt.
Han fick öva på att gå som mig och klarade det fint. Det blev genast mycket bättre. Han kunde även när jag bad honom hålla ögonkontakt vari det blev mycket naturligare för mig som NT att prara med honom. När någon tittar bort tror man ju att de inte lyssnar, eller ännu värre, om de håller på med mobilen. Markus började ofta pilla med telefonen när jag pratade med honom, det betydde dock inte att han inte lyssnade då han direkt reagerade när jag slutade prata mitt i en mening (slutar prata om någon tar upp telefonen). Han skämtade även med mig några få gånger vilket var roligt.
Ett genomgående tema skulle jag säga är att Markus kan göra en massa saker men han orkar inte. Han skulle kunna lära sig att gå med god hållning, ha ögonkontakt, inte ta upp mobilen, skoja mer och rent allmänt socialisera. Jag tror även att han skulle kunna lära sig dricka alkohol vilket nog varit bra för hans rädsla att tala med andra. Han behöver även öva på att ta tag i sin ambivalens. Markus ser dock sig själv i hög grad som statisk, han kan inte ändra på sig, tror han, åtminstone inte saker som han tycker verkar jobbiga att ändra på.
Frågan gällande vad han skulle säga för att attrahera en tjej var återkommande, trots att jag flertalet gånger sa att det inte funkar så och att han måste lära sig konversera först. Han var också mycket intresserad av hur han skulle göra för att gå ned i vikt. Jag sa att jag inte trodde på att han låg på kaloriunderskott och att det nog berodde på småätande och dålig disciplin med maten samt för stora portioner.
I slutändan sa jag till honom att det finns en Markus där någonstans som kanske kan få till det med någon, den Markus som drar skämt, som vågar sätta sig på ett tåg och åka till Linköping, den Markus som fast han inte ville och höll på att få panik plockade upp soporna, den som rätade på ryggen och gick ordentligt, den som svepte det lilla glaset med varm&kall, den som såg mig i ögonen och pratade om serietidningar, filmer och annat med mig. Tyvärr gömmer allt för ofta den Markus bakom en ofta osäker och ibland ganska lat individ som avskyr allt som är jobbigt och hellre äter en godispåse idag än går ner i vikt imorgon. En som för att det blir jobbigt drar på sig hörlurarna och tittar ned i mobilen istället för att försöka socialisera, även om det är jobbigt.
Jag håller fast vid vad jag sa i mitt första inlägg i tråden:
"Problemet med dig och många andra, särskilt med asperger, men även andra filurer som har det svårt med det motsatta könet, är att de inte är redo att göra ordentliga ansträngningar eller förändringar."
Jag skulle även säga att det här inlägget är bra: (FB) 24 år gammal okysst oskuld
Dvs att Markus måste träna, kämpa och anstränga sig MASSOR för att det ska bli något.
Min ärliga bedömning är att Markus aldrig kommer bli någon krograggare, men att han, om han gör valet att aktivt börjar arbeta med sina svagheter, mycket väl skulle kunna träffa någon kvinna i framtiden, det är dock inget som lär hända inom den närmsta tiden, men jobbar han hårt så tror jag absolut han kan komma att träffa någon. Saken är väl bara den att en ordentlig hållning, kunna tvinga sig att dricka något fast man tycker det smakar rävpiss, kunna hålla normal ögonkontakt eller tvinga sig själv att socialisera och att gå ned i vikt är de LÄTTE sakerna. De är såna saker som kant tvingas fram med disciplin och god vilja.
Det på riktigt svåra är att via trial and error och en del logik lära sig alla sociala koder. Det är den långa uppförsbacken. Den där man lär sig "vad man säger för att attrahera en tjej" (eller snarare att det inte riktigt funkar så), men om man inte kan förmå sig att fixa den första kampen är jag tveksam till att man kan fixa den senare.
Markus är en bra kille och han förtjänar inte att ha det så tufft som han har det, han fick dåliga förutsättningar, det är inte rättvist men livet är inte rättvist. Man får ta de förutsättningar man har och kriga på bara och jag önskar Markus all lycka i hans kamp.
edit: Inlägg 10 000!
Vilken fantastisk sak du har gjort! Som anhörig till en person med AS och som sporadisk följare av den här tråden kan jag bara säga att jag är djupt rörd och fylld av den största respekt.
Markus måste på något vis komma ur de negativa tankebanorna, är helt övertygad om att det är rotproblemet nu, inte diagnoserna. Önskar bara jag har nån idé om hur det skulle kunna gå till.
