"Raskrigaren" av Mattias Gardell

Är också inte kravet för att bli kallt seriemördare, att man har dödat minst tre personer under en längre period. Mange dödade bara två personer.

Det intressanta vore ju att jämföra och se om han använder samma relativiseringar och ursäktande när han beskriver Mangs som när han skriver om islamister.

Typ:

"Korståg och nationalism är inte några absoluta begrepp; hur de ska förstås beror på kontexten, och de kan ha possitiva och progressiva innebörder för många människor".

"Vit-makt rörelsen är inte en monolitisk enhet, utan består av ett kluster av olika grupperingar och individer. Det finns många som är med i rörelsen bara för att träffa goda vänner eller på grund av ett gemensamt intresse för musik och kultur".

"Tanken att det inte finns några mänskliga raser med distinkt olika egenskaper och värde är beroende av vår västerländska kontext och dess rådande hegemoniska diskurs. Andra kulturer har haft detaljerade indelningar i raser och kaster, och det vore etnocentriskt och rasistiskt att anse att just vi har rätt inställning i frågan".

Ett grundtips är att man ska skippa all litteratur som det står Gardell på.
Finns ingen anledning till att ens öppna en sådan bok och än mindre transportera hem ett exemplar.

Det där har han ju (typ) redan skrivit i sina tidigare böcker om just vitmakt-religion i USA.


Varför? Om man ska bilda sig någon uppfattning om Gardell (bögen eller religionsvetaren) som författare så måste man ju läsa böckerna, annars blir det ju lätt knasigt. Jag tycker att filosofen Roger Scruton är en konservativ fitta, obildad dessutom, men jag läser hans böcker ändå då jag vet att det finns andra konservativa (och obildade) fittor som söker kraft och stöd hos honom. Bara det gör att det finns ett värde i att läsa dem.

Jo... fast hur förklarar han då att det kan finnas en strukturell rasistisk islamofobi som genomsyrar hela västerlandet och indokrinerar folk till höger och vänster SAMTIDIGT som allting bara är en sörja av relativistiska (och postmoderna) diskurser och kontexter där man inte kan säga något bestämt om nånting?


Annars är jag väldigt skeptisk till "dokumentära romaner". Jag tycker det är ett Frankensteins monster som varken är en dokumentär eller en roman, och en dålig ursäkt för att fylla i luckor och osäkerheter i historien med eget tyckande, spekulerande och rena påhitt. Och allting under falsk flagg av att vara dokumentärt och objektivt.

Du får gå på min rekommendation helt enkelt.
Har läst båda tvås böcker och mitt statement står fast!

Att man undersöker något ur postmodern teori innebär det inte att man inte kan säga något om något bara för att det är relativt. Det innebär helt enkelt att de vanliga "sanningarna" inte behöver gälla. Det innebär också att andra perspektiv än de som har "makten" ska undersökas. Om du har svårt med detta kan du dra till parallellen men relativitet i fysiken, bara för att allt är relativt innebär det inte att vi inte kan säga något om världen...

Det var väl inte så värst svårt?

Mina problem med postmodern teori är dels att relativismen ofta tillämpas selektivt(där selektionen sammanfaller med skribentens egna åsikter och agendor...), dvs man ifrågasätter inte alla fakta och förhållanden, utan bara de som passar skribentens syfte.

Dels att postmodern teori aldrig har lyckats producera någon ny kunskap eller djupare förståelse av ett fenomen. Det enda den lyckats åstadkomma är en stor mängd obegripliga artiklar med minst fem odefinierade modeord per mening, som lika gärna skulle kunna vara modern konst som vetenskap...


Nej, om man vill veta mer om hur ideal, normer och synen på vetande förändrat sig över historien bör man studera idéhistoria.

(Och NEJ, (NEJ!) fysikens relativitetsbegrepp har ingenting med Postmodern teori att göra. Fysik är ett av de minst postmodernt besmittade ämnen som finns; och jag tror man får leta länge efter en fysiker som inte tycker det spelar någon roll hur man räknar, eftersom atomer bara är sociala konstruktioner).

Du verkar ha en irrationell och ett ytterst känslostyrt förhållande till relativismen. För det första vet jag inte om man kan kalla Gardell för postmodernist eller relativist. För det andra förstår jag inte det motsägelsefulla i det du beskriver här ovan -- menar du att man som relativist inte kan säga någonting om verkligheten? Är du säker på att du inte talar om nihilism och blandar ihop de två?

Har Gardell, förövrigt, sagt att det bara finns diskurser? Sen går det visst att säga bestämda saker, bara det att det är kontexten som avgör om det är meningsfullt eller ej. Sen går det ju inte att komma ifrån att språket är godtyckligt, det är ju sociala konventioner som avgör vad orden betyder och hur de ska användas.

Relativister säger ju inte att sanning, värde eller kunskap inte existerar, tvärtom så anser de liksom Kant att de vet att sanning, värde och kunskap existerar (frågan är snarare hur). Den är bara relativ enligt dem. Vilket de har rätt i, det går ju att testa empiriskt. I varje fall kunskapen och värderingar (vad gäller sanning så använder sig relativister av ett annat sanningsbegrepp än absolutister).

Det finns ju dessutom så många olika former av relativism. Ytterst få verkar vara ontologiska relativister. De flesta verkar däremot kunna skriva under kunskapsrelativismen. Likaså verkar de flesta vara moraliska relativister, men ytterst få verkar vara normativa relativister när det gäller moral, och så vidare.


Det är snarare formen, vad jag förstått, som är det roman-aktiga. Dvs, den är skriven och uppbyggd som en deckare. Annars ska den ha referenser och den bygger ju på intervjuer (30 timmar om jag förstått saken rätt) med Mangs.


Det verkar som att du har en mycket selektiv syn på vad postmodern teori är för något... om jag får gissa så är du något av en Sokal-epigon. Vad menar du exakt med "postmodern teori"? Menar du att Gardell -- som du vill få in här -- skulle vara en postmodernist som klämmer in fem odefinierade modeord per mening?

Inte för att jag är någon direkt försvarare eller ett fan av postmodernism (eller någon ism öht) men jag har svårt att se hur den genealogiska eller diskursanalytiska metod som lagts fram av Michel Foucault (och utvecklats senare av andra) inte skulle ha lett till att producera ny kunskap. Studier av Eva Österberg, Claes Ekenstam och Roddy Nilsson visar, enligt mig i varje fall, hur postmodern (eller "postmodern") teori kan vara produktivt.


Idéhistoriker är ju annars kända för att nästan alla vara relativister (i någon mån i varje fall). Så relativism är okej så länge det är idéhistoria?

Jag har redan läst böcker av både bögen Gardell och akademikern Gardell så jag ser inte riktigt varför jag skulle bry mig om just din rekommendation...

Boken recenseras i SvD.

http://www.svd.se/gardells-bok-om-ma...och-tendentios

Skulle inte ens slösa bort 5 minuter på boken. En narcissist på yttersta vänsterkanten som ska söka göra politiska poänger på vad en brottsling med grav Asperger och initialt hemmahörande i Vänsterpartiet har för motiv, kan inte bli annat än vilseledande.
Kanske intressant för den som vill sätta sig in i vad som rör sig i Mattias Gardells huvud - men vem orkar idag bry sig om Gardell ?

Jag tolkar hela diskussionen som sådan: vi har en grupp som gillar Gardell därför att hen är muslimkramare, politiskt korrekt och är kritisk mot klassiska högertankar, och en annan grupp som ser hens hyckleri, hens akademiska misstag och hens bristfälliga slutsatser. Koalitionen är oundviklig.

Egentligen borde man inte döma Gardell, jag menar, hen har ju en publik och lyckas publicera material. Men när hen inte har några problem öht med att ursäkta och skydda islamister blir jag förbannad. Ty det är att pissa oss hederliga svenskar i ansiktet.

Jag tror, i ärlighetens namn, att Gardell velat konvertera till islam (missförstå mig inte, det finns många anledningar till detta) men att hen ej vågat. Istället valde hen den politiskt korrekta vägen, med islamist efter islamist som kamratstödjare.