"Sverige går mot en systemkollaps" - vilka är bevisen?

Om man tittar på de 13 åren som gått sedan SKL bildades så är det framförallt tre saker som har inträffat: en kraftig urbanisering, demografiska förändringar där prognoserna ständigt får revideras då vi lever längre än vad vi förutsett och invandringen. Vi kunde inte riktigt förutse att Sverige skulle slå rekordåren från 90-talet när det gäller invandringens storlek.

Det stora och samhällspåverkande som hänt under det senaste dryga decenniet är att Sveriges befolkning har vuxit mycket snabbt genom en omfattande och mycket bristfälligt genomförd utomeuropeisk invandring. Detta har i hög utsträckning påverkat Sverige på många sätt.

Kort sagt så har klyftor, ojämlikhet, fattigdom, trångboddhet, färdighetsbrister, låga utbildningsnivåer och arbetslöshet drivits fram i rask takt när invandringen från Mellanöstern och Afrika på kort tid har tillåtits öka till historiskt höga nivåer.

Man behöver inte vara någon framstående sociolog eller kriminolog för att förstå och inse sambanden mellan å ena sidan klyftor, ojämlikhet, fattigdom, trångboddhet, färdighetsbrister, låga utbildningsnivåer, arbetslöshet och å den andra sidan utvecklingen av gatunära våldskriminalitet.

Är statsminister Stefan Löfven medveten om stämningsläget i landet? Opinionsinstitutet Demoskop ställer varje månad frågan: ”Går utvecklingen i Sverige på det hela taget mest åt rätt håll eller åt fel håll?”. I september svarar hela 62 procent av de tillfrågade att det mest går åt fel håll.

Enligt Demoskops opinionschef Peter Santesson har pessimismen inte varit så dominerande sedan mätseriens början.

Vad händer i ett samhälle där invånarna tvivlar på att samhällskontraktet kommer att hålla? Jo, man börjar fundera över hur man själv och ens närmaste kan lösa situationen på egen hand. Hur man kan distansera sig från olika samhällsproblem och säkra tillgången till lugna gator, bra skolor och vård även på sikt.

Men det går också att urskilja något annat - en underliggande känsla av ett samhälleligt svek. Det här ska ju vara trygga områden. Det är illa nog att det skjuts och sprängs i utsatta områden, men om även medelklassen drabbas upplevs att en gräns har passerats.

Vattenskador, mögel, vägglöss och stora sophögar på gården. Murbruket på fasaderna vittrar sönder och flera fönsterrutor är trasiga. Inredning, som kyl, frys och spis är i många fall trasiga.

Här bor nyanlända i misär: ”Kan inte tro att det är Åmål 2019”.

”Det är samma som i Syrien.” Den gigantiska invandringen gör att slum som inte funnits i Sverige på nära hundra år åter börjar breda ut sig.

Under hela efterkrigstiden förespråkade fackföreningsrörelsen en restriktiv invandring för att undvika lönedumpning och ghettoisering av bostadsområdena. Såväl den reformistiska som den mer revolutionära vänstern var för bara några decennier sedan medvetna om detta materiella faktum: om vi tar emot fler än vi har bostäder och jobb till så kommer de fundament som folkhemmet byggdes på att raseras.

– Det här är inget som hänt över en natt utan kommunernas ekonomi har urholkats under lång tid. Men något som påverkat situationen är flyktingmottagandet 2015, där man redan från början i de kommuner som tog emot flest hade dåliga förutsättningar vad det gäller arbetsmarknad och integration. Och det har gjort situationen ännu tuffare, säger hon.

– Kommunerna kommer tvingas fundera på hur man kan bedriva sin verksamhet på ett nytt sätt. Det kan vara att man inte längre har nattillsyn av äldre med hjälp av personal utan genom kameror eller att lärare får åka runt mellan många skolor och så får eleverna delta i lektionen via videokonferenser, säger hon.

Det vi tvingas bevittna är ett slags smygande lågintensiv väpnad konflikt som är mer än bara ett stegvis ökande våld. Samhällets våldsmonopol, själva kännetecknet för en suverän fungerande statsmakt, har bit för bit gröpts ur och finns inte längre. Samhällets institutioner har reducerats till en av många våldsutövande aktörer. Det väpnade kriminella våldet får i detta avseende effekter som alltmer liknar terrorismens och muterar i värsta fall i en sådan riktning där gränsen mellan de två suddas ut. Allt detta är djupt oroande och ohållbart, landet brister sönder i ett mycket fundamentalt avseende.

Det riktigt allvarliga handlar alltså inte om läget här och nu, som är illa nog, utan om vart vi är på väg. Det är den inre väpnade konfliktens destruktiva dynamik som vi måste uppmärksamma och bekämpa om landet, det land som vi vill leva i, skall kunna räddas. Allt detta är sådant som borde ha uppmärksammats och motverkats medan tid var. Det som nu krävs nu är en krishantering där motåtgärderna är inriktade på den hoteskalation vi ännu inte upplevt och vill slippa behöva uppleva.