Jag orkar verkligen inte längre

Tidigare har det absolut varit så. Har liksom levt i min bubbla med enorm osäkerhet och nedstämdhet där jag trott jag varit så extremt mycket underligare än alla andra. Har växt jättemycket och är en helt annan person idag, men får ju nu betala det pris som att isolera sig innebär. Har mao inget bra socialt nätverk då jag där och då kapade allt och höll borta alla, så nu får jag börja om från 0. Sjukt läskigt men även intressant såklart.

Du har blicken framåt, det är jätte bra!

Jag tror att du bara behöver försöka lägga lite tid på de människorna du tycker om. Så kommer du se att dem öppnar sig och släpper in dig. Det kan också vara bra att du påminner dig själv ofta att du har vänner som också ser dig med kärlek. Vi är alla ensamma i oss själva. Att känna kontakt är livets största mening i min mening. Men r man varit ensam i sig själv länge... Då kan det gamla "marginalisera" allt man gjort och har nu.

Börjar mer och mer inse att det är kört för mig. Allt är verkligen skit. Ser inget ljus och att vara så pass till åren son jag ändå är utan minsta rutin av en närmare relation svider något ENORMT. Är ett ufo, ett freak.

Börjar mer och mer inse att det är kört för mig. Allt är verkligen skit. Ser inget ljus och att vara så pass till åren son jag ändå är utan minsta rutin av en närmare relation svider något ENORMT. Är ett ufo, ett freak.

Hela mitt liv har präglats av skit. En omogen, psykiskt sjuk och lättmanipulerad mamma och en självisk och nedstämd far. Det har präglat hela min uppväxt och en känsla av tomhet och hopplöshet har egentligen alltid präglat mitt hem. Sedan har det bara rullat på. Bortgång, sjukdomar, kriminalitet, alkoholism, utanförskap, social isolering, apati, likgiltighet, ensamhet... Dessa är faktorer som präglat hela mitt liv. Jag har kämpat på, tagit mig ur den sociala fobin, har flyttat iväg själv både utomlands och till annan stad i Sverige och bra saker har inträffat, men i slutändan är det skiten och mörkret som alltid tar över.

Jag är uppväxt framför tvn och med tanke på alla problem så har väl familjen verklighetsflykt och det mest bekväma varit att isolera sig. Vi har aldrig umgåtts med andra människor utanför släkten, aldrig varit iväg på olika evenemang, för att fira festligheter som valborg och nyår etc. Alltid framför tvn, alltid bara stänga av och fly verkligheten. Mina båda föräldrar har eller har haft problem med alkohol, det går åt helvete för min syster och ja... Som ni märker så blir allt bara skit. Det allra värsta är att dem inte ser det här. När jag konfronterar mina föräldrar och säger som det är så förstår dom inte särskilt mycket. För dem ser livet ut sådär, och det är så jävla vidrigt att barn ska behöva växa upp med den livsstilen.

Jag har aldrig haft en riktig vän eller en flickvän. Har alltid lärt mig att andra människor innebär problem och att man alltid ska vara på sin vakt när främmande människor är i närheten. Har varit totalt blockerad och därför inte låtit personer komma nära inpå. Har aldrig tagit med kompisar hem och har aldrig dejtat t.ex. Bara velat fly, velat hålla mig borta.

Som sagt, jag har kämpat på, men nu är jag närmare 25 år och jag orkar inte mer. Jag studerar och det går okej, vardagen rullar på osv, men mörkret och all ångest ligger där och jag är så olycklig. Är fullt medveten om att en så dysfunktionell uppväxt kommer att påverka mig för resten av livet. Jag är så ensam, alltid varit dålig på att hålla kontakten, och gör det mesta själv. Förstår inte hur jag ska kunna hitta en tjej som är lika jävla förstörd, trots att jag är social och ser bra ut.

Går just nu KBT, har varit och "hälsat på" hos akutpsyk, varit på vårdcentral, talat med kurator etc... Jag har rest, läser mycket, försöker förkovra mig i diverse ämnen etc men som tidigare nämnt så kommer jag inte ur mörkret. Jag har egentligen varit nedstämd hela mitt liv och jag kommer inte ur det.

Självkänslan och självförtroendet är på botten och jag har aldrig blivit uppmuntrad till något egentligen. Man har inte pratat om drömmar, framtid, visioner och dylikt. Har bara strosat runt, ofta varit en åskådare i livet och lärt mig att något bra troligtvis inte kommer ske mig. Har också alltid haft någon undermedveten känsla av att det kommer gå åt helvete för mig, så när något positivt sker ser jag det som något man ska kunna titta tillbaka på när det är som värst. Jag förväntar mig inte lycka helt enkelt, är väldigt ovan vid tanken på att det ska hända mig.

Hur ska man egentligen orka leva och gå vidare från det här? Jag vet inte hur det ska gå till att ha ett heltidsjobb i framtiden, ta hand om mig själv på olika sätt. Apatin, hopplösheten och likgiltigheten finns där ständigt och oftast orkar jag inte ens tvätta eller städa. Tränar på väldigt bra och det ger ganska mycket.

Ensamheten och minnena dödar mig... Vad finns det för fungerande botemedel? Meditation, upplysning? Snälla jag behöver svar...

Men du.. Jag har en vän som tog sitt liv här i veckan. Han var över 50 år. Jobba ensamt jobb. Inga barn. Ingen familj, utom sin syster. Han kände sig ensam. Men alla runt om kring honom saknar honom något enormt nu. Vem du känner att du är själv inuti, är inte alltid vem du är för andra. Lite det som är så roligt här i livet. Vem ser andra att jag är?

Det blir jävligt jobbigt när situationer man inte vill ha, är verkligheten. Men att leva i den, har INGET att göra med att livet inte kan förändras. Man blir väldigt bitter av det mörkret man ser sig själv stå i, allt man velat gjort, allt man velat ha. Allt man nu vill ha. Men vem säger det? Döva din ångest en stund och känn djupt ned i hjärtat, en eller två saker du vet du måste ha gjort eller ha, innan din tid är över. Och uppfyll dem.

Har dock förstått, även om det kanske är något jag skulle vilja, att supa och festa runt för att "ta igen" förlorad tid inte är rätta medicinen. Det är närhet och förståelse som gäller. Vill heller inte gå i vissa fotspår och även om jag brukar cannabis någon enstaka gång så är jag väldigt försiktig med vissa substitut. Har väl varit bakfull typ 5 ggr senaste 3 åren typ, säger väl det mesta. Tränar flitigt osv. Det är den rätta vägen, om än kanske lite tråkig. Men men, det handlar om att hitta balans.