Jag orkar verkligen inte längre

Hela mitt liv har präglats av skit. En omogen, psykiskt sjuk och lättmanipulerad mamma och en självisk och nedstämd far. Det har präglat hela min uppväxt och en känsla av tomhet och hopplöshet har egentligen alltid präglat mitt hem. Sedan har det bara rullat på. Bortgång, sjukdomar, kriminalitet, alkoholism, utanförskap, social isolering, apati, likgiltighet, ensamhet... Dessa är faktorer som präglat hela mitt liv. Jag har kämpat på, tagit mig ur den sociala fobin, har flyttat iväg själv både utomlands och till annan stad i Sverige och bra saker har inträffat, men i slutändan är det skiten och mörkret som alltid tar över.

Jag är uppväxt framför tvn och med tanke på alla problem så har väl familjen verklighetsflykt och det mest bekväma varit att isolera sig. Vi har aldrig umgåtts med andra människor utanför släkten, aldrig varit iväg på olika evenemang, för att fira festligheter som valborg och nyår etc. Alltid framför tvn, alltid bara stänga av och fly verkligheten. Mina båda föräldrar har eller har haft problem med alkohol, det går åt helvete för min syster och ja... Som ni märker så blir allt bara skit. Det allra värsta är att dem inte ser det här. När jag konfronterar mina föräldrar och säger som det är så förstår dom inte särskilt mycket. För dem ser livet ut sådär, och det är så jävla vidrigt att barn ska behöva växa upp med den livsstilen.

Jag har aldrig haft en riktig vän eller en flickvän. Har alltid lärt mig att andra människor innebär problem och att man alltid ska vara på sin vakt när främmande människor är i närheten. Har varit totalt blockerad och därför inte låtit personer komma nära inpå. Har aldrig tagit med kompisar hem och har aldrig dejtat t.ex. Bara velat fly, velat hålla mig borta.

Som sagt, jag har kämpat på, men nu är jag närmare 25 år och jag orkar inte mer. Jag studerar och det går okej, vardagen rullar på osv, men mörkret och all ångest ligger där och jag är så olycklig. Är fullt medveten om att en så dysfunktionell uppväxt kommer att påverka mig för resten av livet. Jag är så ensam, alltid varit dålig på att hålla kontakten, och gör det mesta själv. Förstår inte hur jag ska kunna hitta en tjej som är lika jävla förstörd, trots att jag är social och ser bra ut.

Går just nu KBT, har varit och "hälsat på" hos akutpsyk, varit på vårdcentral, talat med kurator etc... Jag har rest, läser mycket, försöker förkovra mig i diverse ämnen etc men som tidigare nämnt så kommer jag inte ur mörkret. Jag har egentligen varit nedstämd hela mitt liv och jag kommer inte ur det.

Självkänslan och självförtroendet är på botten och jag har aldrig blivit uppmuntrad till något egentligen. Man har inte pratat om drömmar, framtid, visioner och dylikt. Har bara strosat runt, ofta varit en åskådare i livet och lärt mig att något bra troligtvis inte kommer ske mig. Har också alltid haft någon undermedveten känsla av att det kommer gå åt helvete för mig, så när något positivt sker ser jag det som något man ska kunna titta tillbaka på när det är som värst. Jag förväntar mig inte lycka helt enkelt, är väldigt ovan vid tanken på att det ska hända mig.

Hur ska man egentligen orka leva och gå vidare från det här? Jag vet inte hur det ska gå till att ha ett heltidsjobb i framtiden, ta hand om mig själv på olika sätt. Apatin, hopplösheten och likgiltigheten finns där ständigt och oftast orkar jag inte ens tvätta eller städa. Tränar på väldigt bra och det ger ganska mycket.

Ensamheten och minnena dödar mig... Vad finns det för fungerande botemedel? Meditation, upplysning? Snälla jag behöver svar...

Bor du fortfarande hemma hos dina föräldrar?
Vad du behöver är en kvinna i ditt liv, och klippa alla band med dina föräldrar.

Har du provat medicinering? Det skall man inte vara rädd för. Har hjälpt många!

Nej, jag bor inte hemma. Kommer absolut inte kapa kontakten för jag står trots allt mina föräldrar nära och även dem har varit med om så mycket som givetvis påverkat vardagen. Det handlar mest om att vi ser väldigt olika på många saker och att jag måste distansera mig något.

Skulle verkligen vilja ha en flickvän, men träffar aldrig tjejer som jag får känslor för... tyvärr. Blir därför inte mer än korta romanser någon gång då och då.

Har inte gjort det, men funderar på att diskutera ämnet med min terapeut.

testa meditation, seriöst.

+1 Precis. Det är ju en jättebra medicin för en av våra vanligaste sjukdomar?

Va?

Håller med. Sträva mot att bli självständig och se dig omkring i samhället och världen. Möt nya människor och våga tro på dig själv.

Du behöver börja på en ny kula.
Du har gått igenom en hel del skit och se det som något positivt som du kan ta lärdom av snarare än att hålla ditt förflutna emot dig, som bara gör saken värre.
Flytta till en ny stad, börja träna, börja jobba med något som du tycker är kul. Bygg upp något nytt och ge fan i att älta det som har hänt.

Stay strong brother!

Har du provat tanken att acceptera att din uppväxt var skit?
Acceptera att den var dålig och att det aldrig går att ändra på?
Ibland kan det ju vara så att man själv blir en slags förlängning på det som började dåligt just genom att man inte accepterar och då bara tillåter man själv att skiten får fortsätta.
Testa tanken, tycker jag? Du har inget att förlora på det.

Apatin kommer delvis av att du tror att framtiden måste se ut som dåtiden. Skapa något nytt, lär dig något nytt. Ge dig själv värde. Sluta tro på andra. Sluta häng här på flashback.