Jag får hela tiden för mig att det var bättre förr, varför?

Jag är en kvinna som är född under den senare halvan av 1990-talet, och har därmed haft större delen av min barndom under 2000-talet. Nu sitter jag här i min ungdom, året är 2015, och jag känner mig genuint obekväm med det. Jag har sedan jag var så ung som 11-12 varit fixerad vid 1970-80-talen (och även lite av 1990-talet, främst första halvan), och har på något vis fått för mig att allt var så otroligt mycket bättre då. Både kulturellt och rent allmänt.

Min musiksmak sitter där, och så även min smak för film och TV. Modet har väl enligt min åsikt pendlat lite, även om jag ofta får känslan att det var enklare även på det planet förr.
Jag står mig även skeptisk inför digitaliserandet av hela samhället, det ständiga uppkopplandet på sociala medier, och den oroande utvecklingen på gatorna med gängskjutningar, ökande fall av våldtäkter, samt att få läsa nyheter om bombhot varenda jävla dag.

Ändå så vet jag att det inte var helt bättre förr. De mänskliga rättigheterna var inte bättre, kalla kriget hotade, tekniken var primitivare, levnadsståndet har aldrig varit så högt i Sverige som det är nu, med mera.

Jag kom på mig själv för ett tag sedan; när jag och min far samt några vänner satt och småpratade om allt möjligt, varpå jag nämnde att jag tänkte köpa en LP-spelare. De förstod mig inte i detta och frågade varför jag ville gå tillbaka till denna bökiga metod för att lyssna på musik. Jag hade ingen riktig förklaring, förutom att "det är charmigt med LP-spelare". Men varför tycker jag så? Varför vill jag gå tillbaka till en period då mycket var krångligare?

Det här börjar bli löjligt, då jag börjat känna vemod. För varje dag som går så driver tidsperioden jag hellre lever i allt längre och längre bort, och jag känner en sorg över det. Samtidigt så vet jag att jag inte är ensam i de här tankarna.

Nu till min frågeställning:

1. Vad är det som får mig att känna såhär? Varför kan jag inte bara acceptera nuet? Vad beror min sorg på?
2. Var det verkligen bättre förr, enligt ni som var med? Eller är det som sagt var bara något jag fått för mig? Är mina känslor befogade?

du upplevde du inte det gamla goda 80-talet, där kan man snacka om man kan sakna saker och ting. Men självklart så är det så att hjärnan minns det som var bra och inte det som var dåligt plus man hade inget att jämföra med sen får man inte glömma bort man vara barn då. Tror framtiden kommer bli grym, och ser fram emot min sons utveckling i din digitala världen.

Titta på nästan vad som helst ur en annans perspektiv, och du kommer att uppleva det bättre än vad den som upplever det just du skulle sagt.

Klyschigt av mig, men gräset är faktiskt grönare på andra sidan.

Jodå, och jag ser inte så mörkt på framtiden heller. I framtiden så kommer dessutom nu att vara då, och då sitter kanske någon annan och reflekterar över 2015 så som jag gör med 70-80-talen nu.


Stämmer när du väl säger det. Jag har väl fallit offer för något slags romantiserande. Jag förstår bara inte vad det kommer ifrån.

Själv är jag född på 90-talet.
Jag tycker också allt verkade bättre förr.
Idag sitter 99,99999999999999999% av alla ungdomar med sin mobil och är helt osociala. Men jag är faktiskt en av dem ungdomar som inte använder mig av min mobil. Förstår mig inte på folk som älskar att stå och tok glo på sin telefon

Som uppväxt innan det fanns mobiltelefoner för alla känns det mest bisarra när människor är med sina kompisar men ändå sysslar med mobilen. Om de är ensamma kan man ju förstå det.

Även om jag är medskyldig till detta ibland, så är det för mig också något av det värsta jag vet. Brukar försöka lägga ifrån mig telefonen så mycket som möjligt, men jag måste erkänna att den är en bra tillflyktsort i obekväma situationer.

Ang. mobiltelefoner så anser jag ändå att det var bättre när de mer uppfyllde sitt ursprungliga syfte - ringa (och smsa). Det är väl en sak som är bra nuförtiden, att man inte behöver springa och leta upp närmsta telefonkiosk när man vill få tag i någon.
För övrigt så anser jag att allt annat extra på dagens mobiler med sociala medier och dylikt mest banat väg för ett allt opersonligare samhälle.

Du har rätt. Sociala medier gör att allt bara blir opersonligare och opersonligare. Bra att slippa telefonkiosker, ja. Dåligt att det finns tusen andra funktioner i mobilen. Dessa är för det mesta väldigt onödiga. Jag är inte väldigt social av mig, men då jag är uppväxt under den tid som du ser som en förebild kan jag ju säga att världen kändes "verkligare" när det inte fanns sociala medier och alla glodde på sina mobiltelefoner. Idag känns det ofta som att man förnärmar människor bara genom att tilltala dem, eftersom de har all sin uppmärksamhet riktad mot mobilen.

För att det var bättre förut, oavsett hur långt bak man kollar.

Jag är precis som du! Jag är född sent 70-tal och fick därför aldrig uppleva 70-talet, mer än de vaga minnen jag har av min tidiga barndom. Jag gillar precis som du, musiken och filmerna från 70-talet. Jag känner att det var en tid jag borde växt upp i och där jag skulle känt mig mer hemma. Mentaliteten, musiken, attityden "En för alla, alla för en", snarare än som det är idag: "Sköt dig själv och skit i andra". På 70-talet brydde man sig om varandra och ställde upp för varandra, det var en helt annan tidsanda än den som är idag. Alla jag pratat med som är uppväxta på 70-talet säger att det var så. Grannen hette Andersson och inte Muhammed eller Bel Ali. De jag pratat med som växte upp då säger att man tillochmed kunde lämna lägenhetsdörren olåst utan att någon kom in och stal. Man kunde lita på sina grannar. Höga direktörer och rika människor kunde sitta och festa ihop med A-lagarna och knarkarna. Det var överlag en mer öppen sinnesstämning människor emellan. Mer förståelse, mer empati och mer samförstånd. Man umgicks med varandra och sociala medier var inte uppfunnet.

Jag börjar mer och mer tänka att det liv vi lever idag är onaturligt och att vi isolerar oss och alienerar oss från varandra. Men det har att göra med att svensken är lat och följer trender, kan inte tänka och reflektera över sin samtid. Tragiskt, men jag tror på fullaste allvar att vi kommer mer och mer att gå tillbaka till det gamla. Jag tror att ingen i grund och botten vill spendera sina liv på att sitta vid datorn och spela spel och dela statusar på facebook. Vi vill uppleva saker, leva livet, och det gör man inte på ett äkta sätt bakom en skärm.

Jag är helt inne på din linje. Du är inte alls onormal utan en sunt tänkande människa!

Jag drar där även paralleller till tv nuförtiden. För inte så speciellt länge sedan hade man hallåor som presenterade programmen, man sa godnatt på kvällen, och jag fick som barn sitta och vänta till klockan 18:00 varje kväll för att se på barnprogrammen.
Idag känns allt stressigt och opersonligt. Programmen bara pumpas på och är sällan av särskilt bra kvalitet (ofta inköpta från Finland och andra länder...?) och repriser sänds konstant och barnen tycks matas med massproducerad skit.
Väsentliga problem, men jag har väl för mycket fritid.

Jag växte till störsda delen upp på 80-talet (född i mitten av 70-talet). Min uppfattning är att det var mycket roligare då. Trots en delvis jobbig barndom, och trots att Sverige var lite mer som DDR. De problem som fanns då upplevdes som mindra allvarliga. Men framför allt så hade inte alla sett och hört allt redan. Folk var inte så blasé som de är nu.

Människor hade lite mer tid att lyssna på varandra, och kraven var inte så uppiskade överallt. Man spenderade mer tid utomhus, och ägnade sig åt mer kreativa aktiviteter. Till exempel så var det en kreativ, stimulerande och ofta social aktivitet, att bygga Lego, eftersom det på den tiden bestod av enkla bitar som kunde sammanfogas på olika sätt.

Det var många tekniska och kulturella nyheter som slog igenom, och musiken och fritiden handlade om att ha kul på ett enklare och spontanare vis. Det var en fantastisk tid, då människor fortfarande hade kvar lite av personligheter, samtidigt som omgivningen hade börjat bli mer stimulerande. Det fanns fortfarande riktiga rockstjärnor, och allt handlade inte om att projicera en artificiell attityd i syfte att öka sin förmögenhet.

Kanske är det bara jag, men nu för tiden känns världen betydligt mer tom, själlös och urvattnad.

Kort sagt, det var bättre förr. Det är logiskt att du känner som du gör. Samtidigt så kommer tiden aldrig att spolas tillbaka, och det är bara fånigt att leka cosplay genom livet. Du får helt enkelt försöka ta det bästa ur din egen uppfattning om dessa svunna tider, och bygga in i den verklighet du lever i idag.