Citat:
Ursprungligen postat av
A1HORNYLAD
Det mest intressanta i allt detta är, att om NB verkligen vore oskyldig; inte har någon aning om vad som hänt o.s.v., så skulle han ha reagerat och uttalat sig precis på samma sätt. Både i förhör, domstol och i breven hem till mor och fru. Betänk att frun ännu verkar stötta honom. Att de har haft kontakt hela tiden är uppenbart. Inte minst talar hans önskan, om snarast möjliga överflyttning till hemlandet, att familjen betyder mycket för honom, att de tror honom och att han kommer få ett varmt mottagande (så långt det är möjligt).
Ursäkta mig men tror du verkligen att NB skulle ha reagerat och uttalat sig precis på samma sätt om han varit oskyldig? Du tror inte att man reagerar lite mer om man är oskyldig och anklagas för ett sådant fruktansvärt brott, typ vill skrika ut sin vanmakt över hur fel allting är och hur oskyldig man är?
Men istället så visar han - ingenting? Ser nästan disträ ut, vaggandes i stolen, tittandes ner i bordet.
Eller, som Britta Svensson beskrev honom i hovrätten, att han "inte visade skuggan av en känsla"..
”
Han satt som en stenstod med blicken riktad ingenstans.”
http://www.expressen.se/kronikorer/b...-av-en-kansla/
Oskyldigt anklagad för detta bestialiska, skamfyllda dåd och visar knappt några känslor alls över detta?
Nej, det skulle vara ett helt osannolikt agerande av en oskyldigt anklagad person.
Anser i vart fall jag.
Att Nerijus uppger att hans familj är anledningen till varför han vill hem, det är Nerijus egen officiella version. Hur verkligheten ser ut vet vi faktiskt inte.
Kanske han känner sig hotad av svenskar som vill "hämnas" i svenskt fängelse? Kanske det känns påfrestande att inte förstå eller göra sig förstådd p.g.a språksvårigheter?
Förstår att han kanske har som ett sista hopp att inte bli övergiven av sin familj, utan den har han ju inget. Så länge han inte erkänt mordet så har han kanske förhoppningen kvar att bli trodd av sin mor och att slippa förebråelser, skammen och att slippa förklara något?
Men, jag har mycket svårt att tro att någon av hans anhöriga lever i villfarelsen att han skulle vara oskyldig.
Jag har svårt att tro att det ens blir några besök. Om nu inte mamman vill fortsätta att leva i förljugenhet och förnekande av verkligheten.
Kanske bekvämast så?
Om mamman trott på honom hade hon givetvis kommit på rättegångarna och visat sitt stöd för honom.
För hans skull, så omvärlden skulle se att hon - som hans mor - litar på honom och vet att han är oskyldig.
Men, så blev det inte, hon stöttade inte sin son där och då.
Edit: Vad får dig att tro att frun fortfarande stöttar honom?