Jag distraherar, flyttar fokus från var konflikten är till något roligare. Sitter min dotter i garderoben och gråter av ilska för att hon inte fått som hon vill är det fullständigt poänglöst att resonera med henne, rent allmänt är så små barn för unga för att resonera med. Hon ligger för högt i känsla för att ta in vad jag säger, det är ett dödläge.
Så vad gör jag? Jag går och gör något annat tillsammans med en docka eller ett gosedjur och pratar med denna om vad vi gör tillräckligt högt för att dottern ska höra, bli nyfiken och glömma att vara sur. Efter en liten stund kommer hon smygande och vill vara med och då lägger vi det där tråkiga bakom oss.
Uppstår trotset när man har bråttom får jag helt enkelt skrapa upp det lilla monstret från marken/golvet. Det kan vara svårt att avleda negativiteten när man inte har lugn och ro, t ex i affären. Men även där brukar jag distrahera på liknande sätt, genom att låtsas prata i telefon med en älg, påskharen, kungen eller vad fan som helst och göra det så intressant att lyssna på att hon blir tyst för att hänga med i vad som sägs. När jag "lägger på" frågar hon vad mårdhunden sa och jag drar en rövare och allt gammalt groll är glömt.
Det är väldigt uppenbart att min dotters riktigt orimliga utbrott då hon ska ha sin vilja igenom bara för att inträffar när hon är trött och/eller hungrig och det är mänskligt. Har hon varit hela dagen på dagis och uppfört sig och deltagit i aktiviteter och grejer och jag sen kommer och själv också är trött och stressad när vi ska gå hem, då eskalerar det väldigt lätt. Då påminner jag mig själv om att jag är vuxen och att jag faktiskt får lägga band på mig hur trött och jävlig jag än känner mig medan man inte kan begära det på samma sätt av en utpumpad treåring. Är det verkligen så viktigt att hon tar på skorna själv bara för att hon kan? Måste vi verkligen gå raka vägen hem utan att stanna och gunga lite bara för att jag börjar bli hungrig? Eller kan jag kanske vara lite schysst och göra det bästa av de här två timmarna mellan hämtning och middag då jag vet att hon är extra sårbar?
Har vi haft en riktigt jävlig och bråkig dag brukar jag prata om det när vi går och lägger oss, ligger och myser och jag säger förlåt för att mamma blev arg och att ibland blir det lite tokigt men jag älskar dig jättemycket. Hon brukar också säga förlåt, eller åtminstone krama mig och säga att hon älskar mig och då känns det som att jag gjort tillräckligt för att markera att det som hände inte var så lyckat men att nu är allt chill igen till nästa gång nån av oss får ett psykbryt.
Så vad gör jag? Jag går och gör något annat tillsammans med en docka eller ett gosedjur och pratar med denna om vad vi gör tillräckligt högt för att dottern ska höra, bli nyfiken och glömma att vara sur. Efter en liten stund kommer hon smygande och vill vara med och då lägger vi det där tråkiga bakom oss.
Uppstår trotset när man har bråttom får jag helt enkelt skrapa upp det lilla monstret från marken/golvet. Det kan vara svårt att avleda negativiteten när man inte har lugn och ro, t ex i affären. Men även där brukar jag distrahera på liknande sätt, genom att låtsas prata i telefon med en älg, påskharen, kungen eller vad fan som helst och göra det så intressant att lyssna på att hon blir tyst för att hänga med i vad som sägs. När jag "lägger på" frågar hon vad mårdhunden sa och jag drar en rövare och allt gammalt groll är glömt.
Det är väldigt uppenbart att min dotters riktigt orimliga utbrott då hon ska ha sin vilja igenom bara för att inträffar när hon är trött och/eller hungrig och det är mänskligt. Har hon varit hela dagen på dagis och uppfört sig och deltagit i aktiviteter och grejer och jag sen kommer och själv också är trött och stressad när vi ska gå hem, då eskalerar det väldigt lätt. Då påminner jag mig själv om att jag är vuxen och att jag faktiskt får lägga band på mig hur trött och jävlig jag än känner mig medan man inte kan begära det på samma sätt av en utpumpad treåring. Är det verkligen så viktigt att hon tar på skorna själv bara för att hon kan? Måste vi verkligen gå raka vägen hem utan att stanna och gunga lite bara för att jag börjar bli hungrig? Eller kan jag kanske vara lite schysst och göra det bästa av de här två timmarna mellan hämtning och middag då jag vet att hon är extra sårbar?
Har vi haft en riktigt jävlig och bråkig dag brukar jag prata om det när vi går och lägger oss, ligger och myser och jag säger förlåt för att mamma blev arg och att ibland blir det lite tokigt men jag älskar dig jättemycket. Hon brukar också säga förlåt, eller åtminstone krama mig och säga att hon älskar mig och då känns det som att jag gjort tillräckligt för att markera att det som hände inte var så lyckat men att nu är allt chill igen till nästa gång nån av oss får ett psykbryt.
