Hur hanterar ni barn i trotsåldern?

Jag har två barn som fyllde 3 år i onsdags. En flicka och en pojke är de och båda råkar befinna sig i trotsets ålder. Deras hjärnor verkar vara sammankopplade då de tjurar om exakt samma sak.

Så här brukar det se ut...

1. vi har varit ute och åkt med bilen; NÄ! Vi ska sitta kvar i bilen!!
- löser detta med att ta fram telefonen och kolla flashback. Efter 3-4 minuter vill de kliva ut och gå hem.

2. Vi är på affären och ungarna åker tillsammans i samma vagn; NÄ! Vi ska inte kliva in i bilen.
- lockar med något, tex att vi ska titta på Pippi Långstrump när vi kommer hem.

3. När maten serveras brukar de ibland få välja vad de vill äta vissa dagar. NÄ! Vi ska inte ha mat!
- löser det genom att äta upp min egen mat. Oftast börjar de äta efter en stund. Om inte det, så ställer jag undan maten när den kallnat. Sen får de vara hungriga till nästa mål mat. När den kommer har de lärt sig en läxa från föregående matpaus.

4. De vill gå ut och leka. När det ska till att klä på sig kläder vägrar de gå ut.
- fine! Stanna inne då... Det var ni som ville ut. Sen sätter jag mig i soffan och gör nått annat. Då brukar se bli lättare att hantera och sen går det fort att klä på sig.

Dumma, dumma pappa. Dumma dumma mamma!

Har ni trotsiga barn? Det börjar kännas att det går mycket energi att vara förälder just nu

Låter som du hanterar det bra!
Viktigast är att vara lugn och trygg, fortsätt härda ut det går över...
Sedan kommer det något nytt!
Stabila och trygga vuxna är vad som behövs under hela uppväxten.
Lycka till!

ignorera , då tröttnar de. De spelar ett spel mot er och ni är mottagliga för spelet.
När de säger de inte ska ha mat, ta undan maten (säg inget) och låt de grina när de är hungriga (ignorera)

Kan bara instämma i att du hanterar läget bra. Man måste välja sina strider och välja de där det verkligen är värt striden för att vinna.

Trots handlar ju om utveckling och inte om att jävlas(även om man som förälder kan känna det så ibland). Jag försöker köra på balansen mellan att uppfostra ungen och att möta henne och hjälpa henne att hantera utvecklingen(med alla känslor och nya intryck).
Exempel på hur jag hade/har gjort gällande dina exempel:

1. Detta har hänt oss flera gånger i olika varianter. Jag pratar med henne och frågar varför hon vill sitta kvar i bilen, bekräftar hennes känslor, men förklarar att vi inte ska sitta kvar i bilen i vilket fall. Jag erbjuder henne att ta mig i handen och följa med frivilligt(pratar gärna om vad vi ska göra, det kan få henne att glömma varför hon vill sitta kvar i bilen) och förklarar att om hon inte gör det så bär jag henne hur mycket hon än protesterar. "Hotet" genomförs självklart. Resultatet blir att hon vet att vi menar allvar med vad vi säger och försöker inte få sin vilja igenom i samma situation speciellt många gånger. Och eftersom att hon vet att vad vi säger gäller och det alltid varit så så blir det inte så mycket trots och utbrotten efter att hon inte fått som hon vill blir hyfsat milda.

2. Se ovan.

3. Man måste inte äta. Friska barn svälter inte ihjäl frivilligt. Tvång och press kring mat är aldrig bra. Vill ungen inte äta så slipper hon, men hon är så god och sitter kvar vid bordet tills vi andra är färdiga. Oftast börjar hon då äta av bara farten. Att inte ha för tätt mellan målen hjälper ofta också, är ungarna hungriga är chansen större att de äter.
Handlar det däremot om att det är något som lockar henne från bordet brukar vi säga "tre tuggor fisk och fyra broccolis, sen kan du gå från bordet", det brukar funka.


4. Ska vi gå ut så ska vi. Men var det bara så att hon ville, men sedan ångrade sig så är det såklart okej. Då gör vi något annat helt enkelt.

Du fixar detta bra! Värre blir det i tonåren, men det är ju en tid kvar dit..

I treårsåldern kan man avleda barnet lätt och hitta på något som får de att glömma varför de trotsade från början.

Att sätta dem vid en film eller glo i sin telefon, tror jag inte är rätt väg att gå i längden. Även om jag själv satte ungen vid en film ibland. Ungar behöver kontakten med föräldrarna och tiden går fort, snart är de tonåringar och har de inte fått uppmärksamhet som små kan den perioden bli tuffare. Det är nu ni lägger grunden.

Finns ingen trotsålder. Att barn reagerar med motstånd är en effekt av att de inte fått styra tillräckligt mycket över sitt eget liv och sånt de bryr sig om (färg på koppen, vilket bestick de ska äta med, vilken leksak de vill leka med). Varför skulle det vara ett problem att barnen vill sitta kvar i bilen en stund till eller vänta med att gå in i bilen? Det är ju minuter det rör sig om, men för dem uppfattas det som längre tid, vilket gör att de vill göra något annat efter en stund. Varför skulle din vilja vara viktigare än deras?

I och med att du som vårdnadshavare förmodligen redan bestämmer det mesta ni ska göra, hur och när det ska se och av vem, så borde det väl vara rimligt att låta barnen vara med och bestämma det de vill bestämma över och som rör dem själva?

Vad är syftet med att låta barnet berätta om sina känslor om du ändå inte är intresserad av att förhålla dig till dem på något sätt? Knappast som man bekräftar känslor om man kör över vad barnet vill efteråt ändå.

Jag förhåller mig till dem, jag bekräftar att jag förstår hur och vad hon känner och tycker och att det är okej, men att vi inte kan göra som hon vill ändå och så varför då såklart. Det visar henne att jag respekterar henne, det främjar kommunikationen och hon lär sig att förstå sig själv. Får man dessutom ett varför är det lättare att lyda.
Inte ens i curligens tidevarv är det att köra över barnet genom att inte dansa efter dess pipa.

Håller med ovanstående ang. att trotsåldern inte finns. Ungarna måste testa var gränserna går för att kunna utvecklas. Ta det lugnt, bara, och välj dina strider.

Jag har tre ungar och tycker att det som funkar bäst när man inte har tid med så mycket tjafs är att avleda uppmärksamheten genom lek och bus, sen när de lugnat ner sig och går att resonera med kan man gå igenom det hela om det var riktigt illa eller så glömmer man och går vidare. Funkar ofta skapligt bra för stunden och får en ur den omedelbara krisen.

När man har tid att låta dem inse lönlösheten i att tjata om något som inte kommer att hända/som de inte kommer få så får de gråta ut över sorgen att de inte får som de vill tillsammans med mig eller min fru så länge de vill ha den trösten och närheten. Det här har jag upptäckt är det som gör att trotsperioderna upphör, tjatet avtar och att de kan gå vidare i sin utveckling, kanske för att de fått bearbeta den sorg som det ju innebär att inte få det man vill. Det som varit mest avgörande här är att man bara suttit och kramats och sagt nåt i stil med "jag vet att du blir lessen, du får vara det och jag sitter med dig så länge du vill", att bara ignorera sammanbrottet tror jag inte är bra för någon.

Ibland tappar jag tålamodet och skriker och härjar tillbaka också förstås, det funkar inte alls men jag ser till att försöka säga förlåt efteråt utan bortförklaringar.

Alla ungar är ju olika och den första är ju absolut svårast eftersom det blir en sån chock att en sådan liten ängel helt plötsligt blir ett monster.

+ skitsaker bråkar jag inte om längre, det tar för mycket energi från alla, vill nån ha pyjamaströjan på sig till dagis eller ha sina flingor på en tallrik bredvid så är det ok med mig