Hur hanterar ni barn i trotsåldern?

Man hanterar inte barn i 'trotsåldern' utan man försöker överleva dem med då lite collateral damage som möjligt (åt båda håll).

Det är klart det främjar kommunikationen, men att hela tiden vara tvungen att berättiga sina känslor med att förklara dem för att när man gjort det ändå få ett motargument på varför ni ska göra som du tycker blir ju bara destruktivt. Varför ska barnen vara tvungna curla sina föräldrar?

Att du ens drar in "curling" i det här sammanhanget tyder ju lite på att du inte förstår vad vi snackar om. Det är en sak att lyssna på sitt barn, respektera det och låta det bestämma över sig själv. Det handlar om integritet. Varför skulle din vilja vara viktigare än barnets? För i dagsläget är det ju alltid du som "får igenom" din vilja. Med vilken rätt och på bekostnad av vad?

Snackar vi treåringar, så kan det ju bero på att de vuxna vet bättre?
Men vad vet jag? Som samhället ser ut så hade det kanske varit bättre, eller likadant, om treåringarna hade fått styra.

Nej, det blir inte destruktivt. Dottern får ge sin sida av saken och berätta varför hon är arg(ofta vet de ju inte riktigt det själva mitt i trotsen/ilskan så det är bra för den personliga utvecklingen), jag bekräftar att jag förstår hur hon känner, att det är okej och att hon får tycka så. Det visar att jag respekterar henne, ser henne och tycker att hennes känslor/argument är värda att lyssna på. Ibland kan det dessutom leda till att hon får bekräftat att hon tänkte rätt och att vi ska göra såsom hon vill, fast lite senare.
Det är självklart bättre att tala om varför vi inte kan göra som dottern vill. Det lär henne dels hur saker och ting funkar och dels kör jag då inte över henne genom att bara säga "därför" eller liknande.

Jag begriper i allra högsta grad vad vi talar om. Självklart är det inte heller alltid jag som får min vilja igenom, var läser du det? I situationer där det är bäst att jag får min vilja igenom får jag det, när det inte är lika viktigt har dottern något att säga till om. Min vilja är inte viktigare än dotterns, men jag kan mer om världen och kan därför bättre avgöra vad som är rätt.

(Sitter vid en mobil enhet så det blev lite fel med inbäddade inlägget och mitt svar inuti men det får gå ändå! Mina svar är nedan i fet och kursiv text)


Sammanfattningsvis då. Jag tror alla föräldrar känner igen sig mer eller mindre i din berättelse. Jag har haft otrolig tur eller varit en grym förälder, haha. De få gånger jag stött på patrull, trots och gnäll så har jag ALDRIG "brytt" mig och gett gensvar på det, för det är ju det som de vill ha...som sagt så har det bara hänt ett par fåtal tillfällen att någon av dom t.ex. har lagt sig på stället oavsett vart och skrikit eller gråtit som om de var galna, och det har jag aldrig någonsin tyckt varit pinsamt eller "undrar vad folk tror och tycker?" utan de har fått skrika klart medan jag gjort det jag skulle och KANSKE tack vare det så har det varit extremt få incidenter och trotsiga beteenden. Jag vet inte anledningen, kan bara gissa, men sen att vara konsekvent, konsekvent och ännu mer konsekvent så lär sig barnen att det helt enkelt inte hjälper med protester, skrik, gnäll, vägran eller något annat. Tur eller extrem tur eller möjligtvis något rätt man gjort, det kan man bara spekulera i men jag hoppas du fått nåt litet tips eller iallafall så vet du att du är långt ifrån ensam! Hoppas du kämpar dig igenom denna period så smärtfritt som möjligt och att du får massor av fina dagar med dina härliga barn framöver!

Det är alltid frestande att hota med att överge sina barn eftersom det är så vansinnigt effektivt i lydnadssynpunkt, åtminstone kortsiktigt.
Jag tror att det är bra att försöka undvika att hota med det ungar är som mest rädda för att råka ut för - att deras päron drar och bara lämnar dem kvar.

Att dessutom sedan också verkligen överge dem på en parkering och sedan återvända till gråtande ensamma barn, det är lite skenavrättningsfeeling på det hela.

Ingen är perfekt så att ibland tappa tålamodet och "nähä men då går väl pappa själv då!" får man väl räkna med men min åsikt är att det absolut inte ska vara någon slags genomtänkt taktik för att hålla pli på ungarna då det är ett grymt sätt att behandla människor på och i synnerhet små barn som dessutom är ens egna.

Har inte haft tvillingar så det är säkert jobbigare.

Tydlighet, vara konsekvent, massor med tålamod. Man lägger ner reglerna utan utrymme för diskussion och gör sedan som man sagt oavsett vilken jävla uppförsbacke det är. Att förhandla med en trotsig unge är sällan ett framgångsrecept.

Däremot gör man det ju jobbigt för sig om man inte väljer sina strider. Ibland kan man ju låta ungarna bestämma, om det inte är något viktigt.

Det viktiga är ju att har man väl sagt en sak kan man inte ändra sig utan då får man stå vid vad man sagt (iaf får man inte ångra sig p.g.a enbart trots). Så det gäller att snabbt bedöma om det är en strid man vill ta eller inte.

Sen dör inte ungar av att ligga och tjuta en halvtimme över att dom inte fick som dom ville. Man är där och tröstar och bekräftar att man fortfarande älskar dem när de lugnat ner sig, men låter dem inte få allt de vill.

Att lämna barnen och åka iväg, som flashbabe föreslog är INTE att rekommendera. Det kan få förödande konsekvenser. T.ex. deras tillit gentemot dig som förälder. Eller en djup oro att föräldrarna ska överge en nån dag. Eller något annat. Snälla, gör inte så. Oavsätt hur jobbiga ungarna är. Finns många, inkl. Jag, som kan intyga att det satt (djupa) spår i en.
Får ångest bara av att tänka på det att föräldrar fortfarande gör så mot sina barn.

Finns ju dessutom ingen anledning att göra så mot en treåring. En treåring får man helt enkelt lyfta upp och spänna fast i stolen även om de inte vill, om man nu verkligen måste åka direkt och inget lirkande hjälper. En normal treåring kan man fortfarande övermanna och hålla fast utan att behöva göra illa, även om det inte är så kul. Jag hade föredragit det före att åka ifrån barnet vilken dag som helst.

Värre är det väl i så fall med större barn som är så starka och slåss så hårt att man faktiskt inte kan göra så.

För att inte tala om hur snabbt en treåring kan råka ut för en olycka .. nej, man åker inte ifrån småbarn ... en tonåring visst, men inte småbarn.

Exakt. Sker det på en parkering kanske barnet springer efter bilen i panik och blir påkörd av en annan bil som ska backa ut. Men även om man t.ex är i skogen eller på landet; ingen parkering eller bilväg i närheten så är det ju själva grejen. Resultatet blir att man skrämmer barnet till lydnad. Ett barn ska inte lyda sina föräldrar pga av rädsla. Om man bara går till fots kan barnet alltid springa ikapp men vad skickar det för signaler? "Lyder du inte mig så överger jag dig". Eller "om jag inte kan lösa situationen så flyr jag ifrån den isf".


Många vuxna underskattar också att man faktiskt kan resonera med ett barn istället för att köra över denne med fysiskt tvång eller svar som "för att jag bestämmer" eller "därför". Det är också tvång bara att sker verbalt istället.

Jag har själv inga barn men har jobbat med dom, och då också haft kontakt med föräldrar. Något som ofta slog mig var att många vuxna skulle bestämma olika grejer i syfte att visa barnen vem det är som har makten. T.ex. med trotsåldern så vill vissa vuxna kväva den, antagligen i rädsla över att barnen ska börja bestämma och kräva mer om de inte drar en tydlig gräns. Att t.ex. bestämma vad barnet ska ha på sig för kläder ger ingenting. Och då menar jag inte kortbyxor i vintertid utan mera "nej nu har jag lagt fram de blåa shortsen. Du får inte ha på dig de röda". Man måste ge barn en känsla över att de har någon kontroll över deras egna liv. Annars kan jag tänka mig att tonårsperioden när de ska göra uppror kan bli 10x värre (och farligare). Och då är det mycket svårare att hålla pli på de jämfört med en 3åring.
Det sista stycket var f.ö. inte riktat till dig, Katzyn. Och det har redan nämnts men tycker att det är viktigt att poängtera detta en gång till iom vad jag sett under min tid på dagis/fritids.

Jo jag håller med om att en del föräldrar har regler eller bestämmer bara för att bestämma, utan att det fyller nått rimligt syfte. Håller också med om att många, och det har väl hänt mig också, misstolkar när barnet faktiskt har något hyfsat rimligt önskemål för trots. Ibland när barn uppfattar att ingen lyssnar så kan de börja skrika och gnälla så att man inte ens hör vad de vill, och då kan man missuppfatta det för trots fast det kan vara något man absolut kan tillmötesgå som de vill. Så det kan löna sig ibland att ta ett par minuter att verkligen försöka lyssna på vad de egentligen vill.

MEN det jag menar med trots är inte detta. När jag talar om trots menar jag barn som försöker bestämma bara för bestämmandes skull. Barn som försöker starta maktkamp/vinna en sådan med sina föräldrar och som INTE har rimliga krav.

Kan dra ett exempel från förra veckan. Familjen sitter i bilen, radion spelar och jag sjunger med lite tyst. Min fyraåriga son uppskattar tydligen inte mina musikaliska prestationer för han säger "mamma sluta sjunga jag tycker inte om det!". Jaha, säger jag lite surt "vad tråkigt att du tycker så illa om när jag sjunger". Sen slutar jag sjunga. Två minuter senare, med sin gnälligaste röst "Mamma jag vill att du ska sjunga!". Nej säger jag, nu vill jag inte sjunga längre. På detta följer en halvtimme av att barnet skriker och gråter för att jag inte sjunger som han säger åt mig.

Det tycker åtminstone jag är ett typiskt exempel på när barnet genom gnäll och skrik försöker tvinga sin ganska orimliga vilja igenom, och om man som förälder lägger sig platt för det så kan man räkna med att bli överkörd resten av sitt liv med barnet.