Tanken på evigt liv

Jag har snöat in på en hemsk tanke. Tänk OM vi lever vidare efter döden, vem kan egentligen veta? När jag tänker på detta så blir jag så jävla rädd och kan inte sitta still. Måste ut och bara gå. Får som panik. För tänk hur helvetiskt det skulle vara att bara leva om och om igen och aldrig dö. I en evighet. Nej, fu y fan. Någon som känner igen sig i detta? Har du tänkt i liknande banor? Hur hanterar ni det? Får ni inte världsångest av skiten?

Den tanken skrämmer skiten ur dom flesta. Då blir ateism en räddningsplanka.

Ja, men hur kan en anhängare av religion vilja att det är så? Hur kan man inte få panik?

Anhängare av religion har kanske starka psyken eller nåt?
Dom är helt enkelt lite tuffare.

Fast det går inte stå utmed en tanke på evigt liv.

Det går nog, men det kräver styrka.
Jag har alltid tyckt att dom riktiga tuffingarna är dom religiösa. Ateister är fjolligare.

Även om möjligheten finns så kan du trösta dig med att den är ytterst liten.

Får jag bli en del av allt i evigheters evigheter så är jag nöjd men skulle inte vilja vara den jag är i evigheters evigheter.
vara som en fågel eller fisk eller vinden. Ett är bara som fladdrar omkring som en partikel

Själv hoppas jag på något slags liv efteråt. Jag själv får ångest av att det skulle vara helt slut efter detta livet.

I och med att det inte finns inget ingenting så kan du vara ganska säker på att du kommer att finnas kvar i någon slags molekyl.
vart tar man vägen annars? Det finns ju endast en evighet i evigheters evigheter.

Du får tänka så här.
Du led inte innan du föddes men nu då du lever så lider du av att veta att du åter skall tillbaka till detta stadium så egentligen kan man påstå att livet är grymt och hjärnan hemsk att ha när den ändå ej kan stoppa förloppet men visa det. Grymt!

Det finns inget skäl att tro att det skulle hända. Hur skulle det gå till? När din hjärna helt har upphört att fungera finns du inte mer.