Tanken på evigt liv

Jag tror att det är såhär:
Man föds och dör, sen föds man om igen, och sen dör.
Så fortsätter det tills man har nått den högsta medvetandenivån. Och när energin har nått den så fortsätter energin ut i universum.

Jag tror att den här planeten är bara en skola, en prövning, för oss energier

ja ungefär så tänker jag mig det hela också.

Som hämtat ur en saga (respekterar dock givetvis din tro!). Men allvarligt talat, ur ett filosofiskt perspektiv, går det att rationellt argumentera för åsikten?

Ont: För mig beror det på vad man lägger in i begreppet "evigt liv". Om ens medvetande och uppfattningsförmåga av ens medvetna skulle vara evigt, vore det hemskt (tack och lov är det osannolikt). Annars inte (då man inte vore medveten om det). De som i religionens namn talar om evigt liv i någon slags himmel har nog inte riktigt reflekterat över vad det skulle innebära, således tror jag de har en naiv tro (likt ett barn). Det går alltid att flumma loss och påstå att ens teorier är filosofi, men tack och lov verkar det inte finnas något reellt (bortom flum och känsloargument) som tyder på att evigt liv är något vi behöver oroa oss för.

Men vi är ju energier och energier kan aldrig dö.

Kroppen dör men energin dör inte. Utan den vandrar vidare. Har ingenting med att jag tror på en övre makt eller inte. Människan är uppbyggd av bl.a av kol som är energi.

Vad händer med dem 21 grammen som försvinner från kroppen när den dör? Hmm Hmm..

Du borde läsa lite fysik...

Du får gärna utveckla vad du tycker jag har fel i

Är du dum eller? Känner du just nu att du har levt innan det här livet? Nej. Där har du svaret din fiskmås...

Och där försvann respekten..ledsen om jag trampar dig på tårna men försöker bara hålla diskussionen vid liv för jag finner frågeställningen intressant som jag tycker bör diskuteras mer.

Du behöver inte vara inne på denna tråd om du tar åt dig av att folk tänker på ett annat sätt än dig.
Du har en fri vilja att ta åt dig eller inte och du kan välja att kliva ur denna tråd.

Jag tror att ens medvetande finner en ny livsform förr eller senare, och därför har vi alla levt många liv. En intressant tanke är att den psykologiska döden också kallat för ego-död som kan upplevas av intensiv meditation eller enorma doser psykedelisk substans är någonting spännande, eftersom att när det har inträffat för en person så sägs det oftast efteråt att man kunde känna igen vad som hände, precis som om det har hänt tidigare.

Personer intresserade av detta ämnet rekommenderar jag att läsa Tibetan Book of The Dead samt om de känner sig redo - experimentera med psykedeliska substanser som LSD och DMT.


Minnen är fysiskt lagrade i vår nuvarande hjärna, vid döden så upphör dina fysiska funktioner att existera och fungera - men ditt medvetande, vi kan än inte mäta eller ens peka och säga där sitter medvetandet vi bara utgår ifrån att det är en del av hjärnan. Hur kan du dra slutsatsen att det inte kan leva vidare efter?

Om Du stänger av din dator/telefon/etc vad händer med tillståndet som existerade på den då? Alla program som kördes och all data som fanns i internminnet.

De "försvinner". Elektronerna kommer finnas kvar och den energi som finns men tillståndet kommer försvinna och all information detta tillstånd hade. Samma händer med din hjärna när du dör. Därav så försvinner ditt medvetande då den grund som möjliggjorde det tillståndet försvunnit.

Entropi gör samma sak. Förr eller senare finns bara grundstenarna av allt kvar. De är tillstånden mellan dessa grundstenar som skapar oss och allt vi känner till. Tillstånd kommer och går.

Så evigt liv kan man nog säga med största maximala sannolikhet är inget som är möjligt eller existerar.