Citat:
Ursprungligen postat av mellotron
Ett bra och förklarande inlägg till vad du känner och tycker kring JD och varför. Min aversion mot JD och efterföljande New Order, The Cure och The Smiths/Morrissey(ej britpop som du nämnde)bottnar i att deras aura och helhetsuttryck präglas/präglades för mycket av "self-indulgence", koketterande och en melankoli som blir för mycket mörker och för lite hopp, någon sorts kalkylerande med loser-mentaliteten som en upphöjd norm för vissa blekisar att hålla tag i när det blåser kring identiteten. Trots att jag har lyssnat och gett tid till hur mycket pop och rock som helst+utövat den utan att vara "gammal"(knirk, knirk med gungstolen)har jag aldrig "fixat" dessa band och förstod inte de forna studentpolare som upphöjde dessa artister till gudar. Jag tror du fattar vad jag menar. Jag älskade däremot Lloyd Cole(and The Commotions), speciellt plattorna mellan 84-91, checka gärna dem.
Med New Order har jag bara hört Substance, kompilationen med tidiga låtar, och den tycker jag är relativt bra eftersom de vid den tidpunkten ännu inte gjort sig av med postpunk-influenserna. Övrigt material har jag ingen tanke på att höra då jag verkligen inte gillar new wave i allmänhet. Jag tycker väldigt mycket om post-punk, men är begränsad till ganska få band. Joy Division är favoriten, dels för att jag är en sucker för mörk och melankolisk musik i allmänheten, och dels för att de även har andra tilltalande drag; den ur punken hämtade unga frustrationen och energin som jag tidigare nämnde, och även vissa drag av den poetiska Albion-romantik som senare kom att återuppstå i 1990-2000-talets indie/garage revival-våg med band som The Libertines. En dystopisk brittisk charm, helt enkelt. En rökig, illa belyst bar/klubb i Manchester 1980, det är vad jag ser när jag hör dem. Full av frustrerade och svärtade själar i ett homogeniserat landskap av betong och politik, men det är en poetisk och revolutionär svärta, sprudlande själar. Lite punk, som sagt, fast med mer melankoli. Jag skulle därigenom vilja påstå att det finns en del hopp/romantik i JD's musik, om än på mer metaforiska plan. Det råa mörkret i skivor som Sleep No More med The Comsat Angels(kolla den direkt om du inte hört den, det är långt ifrån JD) och Pornography med The Cure ligger mig också mycket nära om hjärtat. Har du hört gamla The Cure, förresten? Den så kallade mörka trion(Seventeen Seconds från 1980, Faith från 1981 och Pornography från 1982) ligger mig enormt nära om hjärtat, särskilt sista som är en av mina favoritskivor och inte har ett enda dåligt spår. Det är för mig det perfekta soundtracket till en inre bild regnig natt i en grå storstad i Sin City-stil. Ett skrämmande, penetrerande mörker, till skillnad från Joy Divisions grå melankoli.
Jag är i högsta grad en stämningsmänniska och får väldigt livliga inre scenarion och bilder av musik, och jag tror att dessa band vänder sig mer till den typen av personer. Jag associerar musik till miljöer, sinnelag och känslor och målar ofta upp hela inre världar av olika genrer/band/album/låtar som jag kan beskriva i evighet. Att jag tilltalas av melankolisk musik gör också det att band som Joy Division passar mig som handsken. Ska ta och titta in bandet du nämnde, kan tilläggas.
