Är du i din kropp eller är du din kropp?

Man behöver inte se själva partiklarna med blotta ögat, det räcker med att studera kvantfysik och kvantmekanik för att förstå dessa byggstenar och dess funktioner.



Är du säker? För partikelfysiker idag säger nämligen faktiskt till oss att atomen är till 99.9% tomt rum. För mig låter det som en illusion i hög bemärkelse.



Jag skrev så mestadels faktiskt för att du skrev att det saknades "objektiva referenser", alltså någonting som är en enbart subjektiv upplevelse.

Jämför jag dag och natt till exempel så är den enda skillnaden att solen är på andra sidan jordklotet, så "tid" är ju alltid densamme bara beroendet av jordens rotation, det finns alltså ingen dag eller natt, det finns bara tider med mindre ljus eller mer ljus, däremot har vi valt att kalla tiden med mindre ljus för natt, och tiden med mer ljus för dag. Men tiden är densamma oavsett.

Likaså skulle jag säga att livet är döden och döden är livet.

Det beror på vad du anser "sova" vara, jag tänkte faktiskt häromdagen att jag faktiskt inte sover när jag sover, utan att jag enbart drömmer.

Och avsaknad av medveten närvaro i drömstadiet gör att jag lätt misstolkar detta som "sovande", dels för att när jag slutar drömma så kommer jag inte ihåg vad jag drömde och det upplevs som en minneslucka, en tomhet.

Visst, att förstå är ju en sak, men du skrev "observerar"...
Såklart jag är säker, och visst är det mycket tomrum inuti materien, och det kanske är 99,999999999& tomrum, vad vet jag, men den lilla delen faktisk materia som faktiskt finns därinne i byggstenarna är inte desto mindre reell för en vanlig människa som upplever konsekvenserna/effekterna av kärnkraftselektricitet eller atombomber... att sitta i ett kloster och meditera eller utföra yogaövningar baserat på övertygelsen att materien endast är en illusion kanske fungerar inom ett österländskt samhälle eller om man har sin försörjning tryggad på ett eller annat sätt, men för en människa som lever i den västerländska "verkligheten" av idag så utgör den filosofin en "highway" rakt in i tomheten IMO...(eller att bli offer för någon mer-eller-mindre manipulativ religiös sekt, typ Amma).
Nu skrev jag inte ordagrant "objektiva referenser", men känslor är ju förvisso svåra för att inte säga omöjliga att klä i ord, och frågan uppstår ju också om något "objektivt" ens finns utan att det först finns en slags gemensam överenskommelse om att något existerar ö.h.t....t.ex. månen...finns den?

Jag definierar "att vara" som i "att vara medvetande om att jag är". Jag vill hävda att mitt medvetande sitter i min hjärna. Min hjärna sitter i sin tur i min kropp. I det avseendet skulle jag alltså påstå att jag är i min kropp.
Exempelvis: Min hjärna skulle jag (hypotetiskt) kunna flytta till en annan persons kropp och få den nya kroppen att agera efter min hjärnas impulser. Hjärnan, och således medvetandet om mitt varande, är då i min nya kropp. Om jag däremot tar hänsyn till att hjärnan är en del av min kropp (en kroppsdel) skulle jag istället påstå att jag är min kropp. Problematiken uppstår i hur kroppen definieras; hjärnan både kan anses vara en del av, och vara i kroppen.

Schematiskt alltså: Medvetandet tillhör min hjärna som tillhör min kropp.

Kanske OT:
Vi människor verkar ha en tendens att försöka vända på påståendet ovan. Nämligen att vi personifierar våra kroppar och hävdar att: "min kropp tillhör mig" eller analogt "min kropp tillhör mitt medvetande om att jag är jag". I klarspråk kan detta tolkas som "att vara kroppsmedveten" och "ha kroppskontroll". Däremot kan inte en direkt omvändning av hela påståendet "min kropp tillhör min hjärna som tillhör mitt medvetande", då medvetandet är en konstruktion i våra hjärnor. Hjärnan måste existera innan medvetandet existerar. Är det då möjligt att vara kroppsmedveten?

Flummigt.

Einstein sa det också:

Havdar du har att motsatser inte finns och att resonemanget jag forde ovan darfor faller?

Det var ett orimligt och ologiskt pastaende av Einstein for det som ar verkligt kan inte vara overkligt. A kan icke vara icke-A.

Jag ville bara förtydliga hans argument, när han säger "verkligheten" är en illusion så menar jag; Verkligheten är en illusion p.g.a att atomen är 99.9% tomt rum, det jag ser med mina 2 ögon är alltså bara 0.01% av det som verkligen "finns".

Jag forstar inte ditt inlagg Particulur.

Jag brukar tänka att jag är i min kropp. Gillar tanken på att ha en själ. Nu är jag inget geni på vetenskap, men att en klump med elektriska signaler hittar på en hel jävla personlighet åt en osv känns för jävla otroligt. Skulle fan bli galen om jag gick runt och tänkte och trodde att jag bara är en kropp och att hela jag bara är påhittat av en klump i skallen.