Är du i din kropp eller är du din kropp?

För tillfället irrelevant. Läs vad jag skrev.

För tillfället? Nej tyvärr, det är högst relevant för att du skrev medvetande och inte sinne:


Det blir alltså en väsentligt skillnad och kanske till följd en logisk förklaring om man inte utgår från att i doubleslit-experimentet att det är ett medvetande som påverkar våg/partikel-dualiteten utan ett sinne istället, ett sinne är en personlig enhet, jag anser inte att ett medvetande är en personlig enhet som kan påverka våg/partikel-dualiteten.

Startade en separat tråd för detta problem, detta är ett återkommande problem för mig.
(FB) Medvetande-sinne-problemet

Vilket då?

Nuet;

Njaae...tillvaron kanske...universum... eftersom begreppet "nuet" representerar ett visst, visserligen konstant pågående, men ändå upplevt begränsat tidsavsnitt inom en linjär tidsföljd, och förutsättningen var att endast rörelse finns, inte tid, så kan man nog inte kalla "det" för nuet, utan snarare ...jaa...universum då, eller tillvaron..."de materiella förutsättningarna" som syns, kan tas på och upplevas, liksom...

Om du bara får kalla det ett ord istället för typ 30 ord som du gjorde nu, vad skulle du välja för ord?

Bra fråga...förmodligen kan jag komma på minst 30 st. till som vart och ett motsvarar en speciell aspekt av innebörden, och som vart och ett passar till en motsvarande frågeställning, eftersom det finns nästan lika många synvinklar på ett visst ord som det finns människor, men ett som jag anser passar i detta sammanhang blir då »Universum«... de flesta kan se det genom att titta ut på himlen, och att det rör sig därute kan de flesta begripa utan att ta hänsyn till begreppet tid...

Det jag ser är ju dock en materiell illusion eftersom materian jag observerar (atom;kvarkar, leptoner) är till 99.9% tomt rum. Men det går väl kanske att säga också att Universum är till 99.9% tomt rum.

Detta "nuet" är nog snarare någonting som jag personligen känner, och inte ser. Även om jag kanske ser mina känslor på ett sätt så att jag kan observera/se känslorna

Jag definierar "att vara" som i "att vara medvetande om att jag är". Jag vill hävda att mitt medvetande sitter i min hjärna. Min hjärna sitter i sin tur i min kropp. I det avseendet skulle jag alltså påstå att jag är i min kropp.
Exempelvis: Min hjärna skulle jag (hypotetiskt) kunna flytta till en annan persons kropp och få den nya kroppen att agera efter min hjärnas impulser. Hjärnan, och således medvetandet om mitt varande, är då i min nya kropp. Om jag däremot tar hänsyn till att hjärnan är en del av min kropp (en kroppsdel) skulle jag istället påstå att jag är min kropp. Problematiken uppstår i hur kroppen definieras; hjärnan både kan anses vara en del av, och vara i kroppen.

Schematiskt alltså: Medvetandet tillhör min hjärna som tillhör min kropp.

Kanske OT:
Vi människor verkar ha en tendens att försöka vända på påståendet ovan. Nämligen att vi personifierar våra kroppar och hävdar att: "min kropp tillhör mig" eller analogt "min kropp tillhör mitt medvetande om att jag är jag". I klarspråk kan detta tolkas som "att vara kroppsmedveten" och "ha kroppskontroll". Däremot kan inte en direkt omvändning av hela påståendet "min kropp tillhör min hjärna som tillhör mitt medvetande", då medvetandet är en konstruktion i våra hjärnor. Hjärnan måste existera innan medvetandet existerar. Är det då möjligt att vara kroppsmedveten?

Flummigt.

Wow..är du forskare? De minsta beståndsdelar jag har observerat har varit bakterier i mikroskop...atomer, kvarkar och leptoner är "way too small for me to see"...fast det är klart, fotografier, TV och internetbilder kanske räknas?
Angående verkligheten som "materiell illusion" så är det IMO ett begrepp inom österländsk filosofi, som inte är kompatibelt med västerländsk filosofi... jag minns inte exakt var skiljelinjen går just nu, men den finns och är en av orsakerna till att den europeiska världsbilden med sin kapitalism erövrar världen på gott och ont... sunt förnuft säger för övrigt att den materiella illusionen gör ont när den kommer i form av en hammare mot tummen...
Att "se" sina känslor...tjaa, varför inte...folk ser ju auror och andra mer-eller-mindre för "vanligt folk" osynliga företeelser, så visst...allt är relativt, speciellt när det kommer till känslor...att begreppet "nuet" kan kännas låter dock rimligt, eftersom erfarenheter som görs i "nuet" ju kan lämna mer-eller-mindre outplånliga spår efter sig i minnet/själen...

Man behöver inte se själva partiklarna med blotta ögat, det räcker med att studera kvantfysik och kvantmekanik för att förstå dessa byggstenar och dess funktioner.


Är du säker? För partikelfysiker idag säger nämligen faktiskt till oss att atomen är till 99.9% tomt rum. För mig låter det som en illusion i hög bemärkelse.

Tillägg: kan förtydliga mitt argument; den objektiva verkligheten som jag ser runt om mig, som jag ser när jag tittar upp i rymden, som jag ser när jag tittar på min egen kropp, utgörs av atomer...atomen som påpekat är till 99.9% tomt rumt, det betyder då alltså att allt jag ser (med mina 2 ögon) är till 99.9% tomt rumt.


Jag skrev så mestadels faktiskt för att du skrev att det saknades "objektiva referenser", alltså någonting som är en enbart subjektiv upplevelse.

För att göra tankegångarna lite mindre "flummiga" kan man ju tänka att det är uppmärksamheten som sitter i hjärnan och "det observerande självet" som finns inuti kroppen och upplever uppmärksamheten, medan medvetandet är det som skapas/delas tillsammans med andra människor...erfarenheter och lärdomar som man skaffar sig, och som man således "vet" kan man meddela till andra människor, och således är man inte ensam om att "veta" resultatet av sina egna upplevelser, utan man kan "veta" dem tillsammans "med" någon annan, och därigenom skapa ett gemensamt "med""vetande", d.v.s. man delar upplevelser... detta kanske är mest tillämpligt på mor och barn, som ju "vet" en hel del om samma verklighet, d.v.s. de delar omvärld (i bästa fall)...