Frågan är inte om, utan när. Revolutioner är oundvikligt i det kapitalistiska samhället eftersom själva systemet bär med sig dessa interna konflikter mellan arbete och kapital. Rikedomar koncentreras ännu mer i de rikas fickor medans löneutvecklingen sackar efter. Kapitalismen har alltid haft återkommande ekonomiska kriser som följer av perioder av högkonjunkturer och de riktigt illa som finanskrisen 2008 när hela skiten höll på braka loss globalt så var det statskassorna som plundrades för att rädda ekonomin som bankväsendet och finansbubblorna orsakat, samma strategi går inte att använda gång på gång. När ekonomin börjar sjunga på sista versen kommer folket börja söka frågor och när politiker och ekonomer inte har svaren är revolutionen inte långt borta.
Citat:
Stridsvilja kommer ur nöd. Så länge makteliten behåller status quo är det ingen som klagar och alla tror att systemet fungerar som ska, när systemets grundvalar spricka i sömmarna börjar folkets medvetande vakna.
Socialdemokratin har ju som syfte att utarma en sådan "stridsvilja" vänsterut. Vilket man lyckats utmärkt med. För egen del tycker jag det är synd att allting i väst handlar om massorna, eftersom det omöjliggör en "revolution" till gagn för mer privata värden av den typ jag själv tror på. Förenklingar blir hela tiden det styrande, eftersom massorna av människor bara kan samsas kring sådana. Då försvinner allting som rör finstämda ting.
Stött på konstigare diskussioner, vi ses vid regnbågens slut när revolutionen kommer.