En vanligt förekommande kommentar från feministsidan i diskussionerna om mäns ensamhet och ogynnsamma situation på dejtingmarknaden är att ensamma män ska sluta tro att det är någon form av mänsklig rättighet att ha en partner. Istället menar de att ansvaret ligger hos männen själva som måste korrigera sin personlighet och sitt beteende tills de blir attraktiva nog i kvinnors ögon.
Jag tycker ämnet är intressant och förtjänar en egen tråd. Drar man allt till sin spets så kan man säga att ingen människa har rätt till någonting. Ytterst har vi alla en fri vilja och är inte tvungna att ge något till någon. Men om vi betraktar våra medmänniskor, i första hand våra landsmän som vi har en folk och samhällsgemenskap med, på ett broderligt sätt, så bör det ligga i vårt intresse att alla medlemmar av det folk vi tillhör mår så väl som möjligt.
Konsekvensen av att många män är ensamma blir ökat lidande i samhället. Kärlek, sex och gemenskap är viktiga behov och de som inte får dessa tillfredsställda kommer att lida av det psykiskt. Dessa mäns psykiska illabefinnande och det utanförskap som det innebär att vara utan kvinna leder i sin tur till att deras motivation och arbetsförmåga sänks och de kommer inte vara kapabla eller villiga att uträtta särskilt mycket till gagn för det gemensamma. Vare sig man styrs av medkänsla för de utsatta individerna eller tänker på samhällets bästa så är det alltså önskvärt att så få som möjligt lever i ofrivillig ensamhet, och vi bör således skapa förhållanden som underlättar möjligheterna för alla att finna en partner.
De kräsna kvinnorna kontrar gärna med att de ”inte kan hjälpa vem de blir attraherade av”, och det kan de kanske inte heller i ett visst givet ögonblick, men attraktionen är ingen självständig irrationell kraft som gör vad den vill med oss, utan bakom dessa känslor finns attityder, värderingar, ideal osv. som vi själva kan påverka och som påverkas av kulturen vi lever i. Kräsenheten hos dagens svenska kvinnor är inte något normaltillstånd utan ett resultat av olika kulturella faktorer som går att förändra om man skulle vilja det.
Jag vet av egna erfarenheter och iakttagelser att män som är ensamma i Sverige idag inte alls behöver vara några gravt socialt avvikande, undermåliga individer, utan ofta rör det sig om i grunden helt normala killar, fullt dugliga till att bilda familj, men som inte räcker till i dagens kvinnors ögon eftersom kraven för att räknas som attraktiv har blivit orimliga. Männen som får höra att de måste rycka upp sig och ”skaffa självförtroende” har i många fall inte haft några problem med detta till en början utan det är snarare en konsekvens av att de blivit ratade gång efter gång efter gång av tjejer som anser att de inte håller måttet, utseendemässigt eller av någon annan anledning. Det är naturligt att upprepade misslyckade försök till slut leder till att man tappar tron på sin förmåga och resignerar.
Det finns visserligen en del fall med män som skulle behöva jobba lite på sin manlighet, men det beror oftast på felaktig feministisk uppfostran, där de under uppväxten blivit upplärda att undertrycka sin manliga natur. Inte sällan är det precis samma feminister som förespråkar att man i tidiga år ska strypa pojkars maskulinitet så att de blir mer ”jämlika” som hånar vuxna män som ”inte får ligga” och tycker att de har sig själva att skylla eftersom de är för mesiga och inte tar för sig som de ska.
Dock menar jag att det inte det inte är kvinnorna som är den primära orsaken till den utbredda ensamheten bland män utan den största skulden ligger hos de 20% män (om vi utgår från 80-20-teorin) som förlustar sig i överflöd på vanliga mäns bekostnad. Ifall dessa skulle nöja sig med en partner så skulle det finnas kvinnor så det räcker till alla andra också.
Det är när sexualiteten släpps fri och den monogama normen sätts ur spel som kvinnors hypergami aktiveras. Om samhällsnormen var att man skaffar sig en enda livskamrat att bilda familj med och förkastar sex och lösa relationer som ren underhållning så skulle det i princip finnas en åt alla. Kvinnorna skulle inte ha möjlighet att vara kräsna längre då utbudet av tillgängliga män begränsas. Högstatusmännen skulle fortfarande vara privilegierade eftersom de kan välja de mest attraktiva kvinnorna, men de övriga männen skulle inte ha problem att hitta en kvinna på sin egen nivå.
Detta är enda lösningen för det kommer aldrig bli så att alla knullar runt med alla, så att alla blir nöjda i ett syndens paradis. När man tar bort alla moraliska restriktioner, samt risken att bli gravid vid sex och låter kvinnorna styras helt av sina sinnliga impulser så börjar de fungera likt hondjur som kommer att söka efter de ur en rent djurisk synpunkt mest högstående männen, alltså de mest starka, välskapta, dominanta männen, och finna de med lägre status i detta hänseende oattraktiva. Med hjärta och hjärna bortkopplade blir kvinnorna likgiltiga för vilka män som är av bäst material som makar, fäder och samhällsmedborgare. I medvetandet är de endast ute efter spänning och sexuell njutning men på ett djupare instinktivt plan söker de befruktning av de enligt djungelns lag mest livsdugliga männen. Så fungerar kvinnans könsdrift i sin mest primitiva form.
Och det spelar då ingen roll om alla Sveriges män får var sin personlig coach som botar alla deras problem med dåligt självförtroende och social inkompetens, det kommer ändå alltid finnas en statuspyramid där bara en viss mängd får plats på toppen, och det är toppkillarna tjejerna är ute efter, eller en med så hög status de kan få. De oönskade ”snälla killarna”, som det ofta talas om, är som de är mycket pga deras ställning i den manliga hierarkin. Om de sticker upp och börjar hävda sig så kommer män av högre rang försöka att trycka ner dem. En förutsättning för att några ska kunna vara alfahannar är ju att det också finns betahannar.
Det finns förstås undantag men en stor andel av dagens unga svenska kvinnor behärskas i hög utsträckning av de animaliska instinkter jag här beskrivit. På en fri relationsmarknad kommer aldrig alla män bli tillfredsställda utan det uppstår ofelbart vinnare och förlorare, om några tar för sig i överflöd blir det brist för andra.
Och det är inte bara förlorarna det här är problematiskt för. Även mellan och toppkillarna lägger en massa onödig energi på sin jakt efter kvinnoerövringar som de hade kunnat använda till att uträtta betydligt meningsfullare och värdefullare saker om de istället satsat på att finna en enda kvinna för en kärleksfull och barnalstrande relation.
Ur ett evolutionärt eller civilisatoriskt perspektiv har alla dessa one night stands och KK-relationer som dagens människor roar sig med ett värde lika med noll. Det blir inga barn gjorda, det är inte produktivt på något sätt, utan endast ett slöseri på tid. Dessutom är det själsligt degenererande då många män utvecklar primitiva drag för att bli framgångsrika på raggningsmarknaden.
Det finns en hel del annat man också kan göra för att förändra den sjuka och snedvridna relationskultur som råder idag, men det mest grundläggande och viktiga är just detta, att männen kommer överens om att dela lika på kvinnorna. Inte för att det är någon ”rättighet” för varje man att ha en kvinna utan för att det är en moralisk skyldighet att tänka på sina medbröders välbefinnande och det gemensamma samhällets bästa.
Detta fordrar emellertid någon form av folkgemenskap och lär inte bli lätt att genomföra i dagens splittrade, individualistiska samhälle där de flesta bara söker efter sitt och ser varandra som medtävlare snarare än medmänniskor.
Vad tänker ni andra om det här?
Jag tycker ämnet är intressant och förtjänar en egen tråd. Drar man allt till sin spets så kan man säga att ingen människa har rätt till någonting. Ytterst har vi alla en fri vilja och är inte tvungna att ge något till någon. Men om vi betraktar våra medmänniskor, i första hand våra landsmän som vi har en folk och samhällsgemenskap med, på ett broderligt sätt, så bör det ligga i vårt intresse att alla medlemmar av det folk vi tillhör mår så väl som möjligt.
Konsekvensen av att många män är ensamma blir ökat lidande i samhället. Kärlek, sex och gemenskap är viktiga behov och de som inte får dessa tillfredsställda kommer att lida av det psykiskt. Dessa mäns psykiska illabefinnande och det utanförskap som det innebär att vara utan kvinna leder i sin tur till att deras motivation och arbetsförmåga sänks och de kommer inte vara kapabla eller villiga att uträtta särskilt mycket till gagn för det gemensamma. Vare sig man styrs av medkänsla för de utsatta individerna eller tänker på samhällets bästa så är det alltså önskvärt att så få som möjligt lever i ofrivillig ensamhet, och vi bör således skapa förhållanden som underlättar möjligheterna för alla att finna en partner.
De kräsna kvinnorna kontrar gärna med att de ”inte kan hjälpa vem de blir attraherade av”, och det kan de kanske inte heller i ett visst givet ögonblick, men attraktionen är ingen självständig irrationell kraft som gör vad den vill med oss, utan bakom dessa känslor finns attityder, värderingar, ideal osv. som vi själva kan påverka och som påverkas av kulturen vi lever i. Kräsenheten hos dagens svenska kvinnor är inte något normaltillstånd utan ett resultat av olika kulturella faktorer som går att förändra om man skulle vilja det.
Jag vet av egna erfarenheter och iakttagelser att män som är ensamma i Sverige idag inte alls behöver vara några gravt socialt avvikande, undermåliga individer, utan ofta rör det sig om i grunden helt normala killar, fullt dugliga till att bilda familj, men som inte räcker till i dagens kvinnors ögon eftersom kraven för att räknas som attraktiv har blivit orimliga. Männen som får höra att de måste rycka upp sig och ”skaffa självförtroende” har i många fall inte haft några problem med detta till en början utan det är snarare en konsekvens av att de blivit ratade gång efter gång efter gång av tjejer som anser att de inte håller måttet, utseendemässigt eller av någon annan anledning. Det är naturligt att upprepade misslyckade försök till slut leder till att man tappar tron på sin förmåga och resignerar.
Det finns visserligen en del fall med män som skulle behöva jobba lite på sin manlighet, men det beror oftast på felaktig feministisk uppfostran, där de under uppväxten blivit upplärda att undertrycka sin manliga natur. Inte sällan är det precis samma feminister som förespråkar att man i tidiga år ska strypa pojkars maskulinitet så att de blir mer ”jämlika” som hånar vuxna män som ”inte får ligga” och tycker att de har sig själva att skylla eftersom de är för mesiga och inte tar för sig som de ska.
Dock menar jag att det inte det inte är kvinnorna som är den primära orsaken till den utbredda ensamheten bland män utan den största skulden ligger hos de 20% män (om vi utgår från 80-20-teorin) som förlustar sig i överflöd på vanliga mäns bekostnad. Ifall dessa skulle nöja sig med en partner så skulle det finnas kvinnor så det räcker till alla andra också.
Det är när sexualiteten släpps fri och den monogama normen sätts ur spel som kvinnors hypergami aktiveras. Om samhällsnormen var att man skaffar sig en enda livskamrat att bilda familj med och förkastar sex och lösa relationer som ren underhållning så skulle det i princip finnas en åt alla. Kvinnorna skulle inte ha möjlighet att vara kräsna längre då utbudet av tillgängliga män begränsas. Högstatusmännen skulle fortfarande vara privilegierade eftersom de kan välja de mest attraktiva kvinnorna, men de övriga männen skulle inte ha problem att hitta en kvinna på sin egen nivå.
Detta är enda lösningen för det kommer aldrig bli så att alla knullar runt med alla, så att alla blir nöjda i ett syndens paradis. När man tar bort alla moraliska restriktioner, samt risken att bli gravid vid sex och låter kvinnorna styras helt av sina sinnliga impulser så börjar de fungera likt hondjur som kommer att söka efter de ur en rent djurisk synpunkt mest högstående männen, alltså de mest starka, välskapta, dominanta männen, och finna de med lägre status i detta hänseende oattraktiva. Med hjärta och hjärna bortkopplade blir kvinnorna likgiltiga för vilka män som är av bäst material som makar, fäder och samhällsmedborgare. I medvetandet är de endast ute efter spänning och sexuell njutning men på ett djupare instinktivt plan söker de befruktning av de enligt djungelns lag mest livsdugliga männen. Så fungerar kvinnans könsdrift i sin mest primitiva form.
Och det spelar då ingen roll om alla Sveriges män får var sin personlig coach som botar alla deras problem med dåligt självförtroende och social inkompetens, det kommer ändå alltid finnas en statuspyramid där bara en viss mängd får plats på toppen, och det är toppkillarna tjejerna är ute efter, eller en med så hög status de kan få. De oönskade ”snälla killarna”, som det ofta talas om, är som de är mycket pga deras ställning i den manliga hierarkin. Om de sticker upp och börjar hävda sig så kommer män av högre rang försöka att trycka ner dem. En förutsättning för att några ska kunna vara alfahannar är ju att det också finns betahannar.
Det finns förstås undantag men en stor andel av dagens unga svenska kvinnor behärskas i hög utsträckning av de animaliska instinkter jag här beskrivit. På en fri relationsmarknad kommer aldrig alla män bli tillfredsställda utan det uppstår ofelbart vinnare och förlorare, om några tar för sig i överflöd blir det brist för andra.
Och det är inte bara förlorarna det här är problematiskt för. Även mellan och toppkillarna lägger en massa onödig energi på sin jakt efter kvinnoerövringar som de hade kunnat använda till att uträtta betydligt meningsfullare och värdefullare saker om de istället satsat på att finna en enda kvinna för en kärleksfull och barnalstrande relation.
Ur ett evolutionärt eller civilisatoriskt perspektiv har alla dessa one night stands och KK-relationer som dagens människor roar sig med ett värde lika med noll. Det blir inga barn gjorda, det är inte produktivt på något sätt, utan endast ett slöseri på tid. Dessutom är det själsligt degenererande då många män utvecklar primitiva drag för att bli framgångsrika på raggningsmarknaden.
Det finns en hel del annat man också kan göra för att förändra den sjuka och snedvridna relationskultur som råder idag, men det mest grundläggande och viktiga är just detta, att männen kommer överens om att dela lika på kvinnorna. Inte för att det är någon ”rättighet” för varje man att ha en kvinna utan för att det är en moralisk skyldighet att tänka på sina medbröders välbefinnande och det gemensamma samhällets bästa.
Detta fordrar emellertid någon form av folkgemenskap och lär inte bli lätt att genomföra i dagens splittrade, individualistiska samhälle där de flesta bara söker efter sitt och ser varandra som medtävlare snarare än medmänniskor.
Vad tänker ni andra om det här?
