IT-chefens bryderier

Rolig limerick
Här har vi slangordet fiffi för det kvinnliga, daewoo för mannens "bil" som även är nyvaxad. Utmärkt allegori.

Tack så mycket! Limerickar är förbaskat trevliga att sitta och grubbla över.

En kollision av världar
Se min ilska skälva dig till tårar
Jag är din baneman
Jag skördar dig – för dem du sårar

Sol, varmt och härligt går emot kallt, grått och besvärligt. Strömmen som trådlöst överförts från en sommars vibrerande positivitet har stannat av och lämnat oss med goda minnen och lite sämre skinn.

Jag själv kommer ta med mig den där fantastiska sommarkvällen i Joppas fiskebod där hela gänget drack öl, badade nakna och grillade egenfångad gös i folie. Vi sjöng och Joppa spelade gitarr och hela livet kändes för en stund som en sån där perfekt Pripps Blå-reklam. Tillfällena blir färre allt med livet har jag märkt. Barndomen är en svunnen oas av lycka och den sociala upptäckarglädjen som sträckte sig upp in i ung vuxen ålder har mattats av och lämnat en lite bitter och fadd smak i munnen av att inse att folk i överhängande utsträckning är idioter.

Kanske kommer detta utmynna i ett krasst konstaterande att människor inte är mycket att göra åt. Somrarna kommer ju ändå, och vill man bara ta vara på de där svåruppnåeliga tillfällena där man glömmer den sorgliga världen, så finns de där. Förmodligen även året runt, även om de är lite mindre påtagliga.

Kanske är det jag som är idioten som ens låter idioter till människor få mig att känna så här.

Kanske ska jag ta föraktet till en annan nivå. Konfusius sade något i linje med att man ska älska det man gör, för att aldrig mer behöva se det man gör som en belastning. Det lämnar mig med två alternativ – att med passion och glädje avsky dessa avskräden till energislösare, eller att omringa mig med personer som man tolererar och utvecklas av.

Jag kliar mig lite förstrött i håret. En potentiellt vacker text om livets goda har tagit en bana av bitterhet och obevekligen fortsatt utmed den. Hur mår jag egentligen? Det är dags att agera. Vad mår jag väl av? Inte dig i alla fall – det är väl en sak som är ganska säker. Eller är det du som är min räddning? Är det du som kan få mig att se det goda i människan igen? Kan vi ha ett positivt utbyte? Kan du vara den som får mig att tappa intresset för att finna och peta på andras svagheter, och istället känna förtröstan i att alla har åtminstone någon kvalitet?

Kanske. Förmodligen inte, men kanske. Kanske, kan ske. Allt kan ske. Allt kanske.

Ebben har drabbat mitt tankedjup – ett maraton i ultrarapid förflutet på en sekund.
Ålder, barn och vardagens hamsterhjul skaver sakta och gör mig grund.
Ingen tid för analys, ingen tid för att formulera vad jag ser. Jag har blivit dum!
Gamla alster påminner om svunnen briljans – det vore bäst att jag blev stum.