Här sitter jag igen på min plats. Platsernas plats, mitt innersta väsens centrum och universums mittpunkt. Att den oslipade lite kantiga stenen är kall stör mig inte, det är bara ytterligare ett intryck som är rätt. Platsen som alltid varit min, och som jag egentligen aldrig velat lämna. Platsen som jag så ofta jag besökt så ofta jag någonsin kunnat till vänner och familjs förundran och ibland förtret.
Mitt sökande efter platsen var till en början bara en lek. Jag kunde tumla runt ensam i timmar i området runt min plats – rucka på gamla träd, plaska i vattnet under en rotvälta, rulla runt på ängen, kasta macka på stranden. Men allt eftersom att man blev äldre och leken ändrade karaktär så fortsatte jag planlöst gå runt.
Jag minns dagen så väl: Jag var 16 år. Livet är tufft när man är 16 år. Man är inte intresserad av något, man är inte nöjd över något och livet ter sig vara en evig jakt på nästa meningslösa skratt, nästa engångsligg och nästa än mer meningslösa fylla. Jag hade vaknat tidigt och känt en ovanlig känsla av upprymdhet – en känsla en cool 16-åring väldigt sällan tillåter sig känna, än mindre när man av någon anledning är uppe tidigt på morgonen – klockan kan inte ha varit mer än 6 när jag tog på mig de lite trasiga jeansen, en t-shirt som borde lämnats på golvet och mina converse. Jag gick ut på farstubron och reflekterade för första gången sedan pubertetens intåg över hur vacker världen kan vara. Solen strilade sina strålar genom en ek i full sommarskrud, fåglar kvittrar i frenesi över att våren övergår i sommar och daggen i gräset glittrar som ett hav av diamanter.
Upprymdheten i brösten ändrar med ens jag ser skogen karaktär. Det börjar riva i mig, en outsinlig energi drar i hela kroppen och jag börjar springa. Det lilla röda torpet försvinner bakom mig på en kort minut och snart är jag i vad som känns som min egna dimension.
Lika planlöst som jag tidigare gått runt i ro springer jag nu runt och söker efter något jag inte vet vad det är. Jag känner mig som ett skrämt djur där jag studsar fram mellan trädstammar, över bäckar, runt dungar.
Det är inte förrän mina lungor brinner som om jag andats in svavelsyra och munnen vattnas av blodsmak som min kropp äntligen kommer till ro på samma sten som jag sitter på nu, precis i skogsbrynet där jag kan höra bäcken porla på sin väg ner mot sjön. Platsen där min själ trianguleras till en välbalanserad maskin kan jag höra skogens alla djur ha sin gilla gång, jag kan se växter sträcka sig mot solen. Jag kan se livet.
Här sitter jag nu 47 år gammal på samma plats, men denna gången är det speciellt. Denna gången är det inte en i raden av besök som avslutas med ett smärtsamt adjö, utan denna gången är det ett fast handslag och en stadig blick mot en gammal vän som jag inte kommer lämna. För första gången är jag inte heller ensam på min plats. Jag har bjudit in varje person som betyder någonting för mig – mina barn, min gamla mor, min kvinna – kärleken i mitt liv, några goda vänner – Jansson, Benke, Håkan, och doktor Bergholz.
Jag hade tänkt att hålla ett tal, men jag ser att mina anhöriga inte vill höra några vackra ord, de vill inte ha något formellt avslut, de vill bara att det ska vara över och jag kan inte klandra dem. Ingen människa ska behöva genomlida vad de har genomlidit, även om de själva säkerligen skulle säga att det är mig det är synd om. Det smärtar i hela kroppen när jag istället kramar dem länge och väl, en och en, men i mitt sinne har jag aldrig varit så till freds som jag är nu.
Tiden är kommen. Med stadigheten hos en van missbrukare efter år av självmedicinering sätter jag kanylen i en hel ven på fotens sida och trycker in den enorma dosen. Placeringen ger mig tid att lägga mig framför min sten och le en sista gång mot det enda jag kommer sakna i jordelivet och blicka upp mot himmeln.
Innan mörkret sluter sig tackar jag cancern för en god match. Många skulle säga att jag förlorat, men själv skulle jag säga att det blev oavgjort.
