Permanent ego-död?

till skillnad från din historia? tillåt mig småle

Ledsen att göra dig besviken, men bibeln visade sig vara en saga. Säkert många kloka rader skrivna dock.

Absolut, det får du. Se det som så här: Bibeln är en välskriven bok med kloka rader, och kanske vissa bra moraliska kompasser, men den är ändå en saga. Min lilla historia är kort och dåligt skriven, men den är åtminstone sann.

Bibeln är en helig bok som man kan läsa om och om igen.

Har du hittat batterierna till klockan än?

Hur vanligt är det att människor går igenom liknande "programmering?". (kallar det programmering då jag antar att det är fler som detta händer än vad det diskuteras om.).

Hur menar du? Vore inte fel om det finns fler

Hej,
Det här är en ganska långdragen historia men jag ska försöka hålla det kort:
Min bakgrund är att jag saknar hypofys sedan födsel vilket betyderatt jag tar mediciner som levaxin, hydrokortison, prednisolon, tillväxthormon (genotropin) och nebido testosteron. Jag har aldrig orkat hålla koll på mina mediciner förutom genotropin och testosteronet, jag har inte tagit varje dag utan kanske någon gång i veckan vilket gör mig oroad nu i efterhand. Men jag har överlevt i flera år nu (jag är tjugo år gammal) utan att ha tagit regelbundet. Jag har dessutom också varit milt deprimerad i flera år p.g.a. taskiga förutsättningar jag själv har orsakat såsom dåliga betyg i skolan, isolerat mig själv från både familj och vänner …

Sedan tionde december 2013 började jag ta mina mediciner regelbundet SAMT en tablett sertralin, 50 mg, varje dag. En vecka efter, vaknade jag upp och kände mig konstig, jag hade fått en massa overklighetskänslor och jag var oförklarligt trött och jag visste inte vad som hände. Det har konstant blivit värre sedan dess till idag, varje dag har jag känt mig annorlunda men fortfarande med obehaget om att verkligheten inte riktigt stämmer. Jag trodde först att det var depersonalisation, men nu vet jag inte. Det känns som om jag inte riktigt är närvarande i min kropp och att hjärnan går på autopilot. När jag skrattar känner jag inte av det, när jag gråter känner jag inte av det heller. Det enda jag känner av är sömn och mat i princip. Jag är hur pigg som helst dock men det känns bara obehagligt även fast jag inte riktigt kan uttrycka det. Jag vet inte vad det är och jag vill jättegärna bli frisk. Jag beklagar för en sådan lång fråga men jag måste förklara mig själv.

Jag vet inte om det är min medicin (mot hypofysbristen eller sertralinet) eller om jag omedvetet gömmer ångest för mig själv. Jag kan inte känna av ångesten även fast jag känner att något inte stämmer och det är riktigt jävla läskigt. Att dessutom inte kunna uttrycka det utan att bli rädd för ens egna röst (som inte är min egen (dafuck? )). Någon kunnig inom detta, erfaren av längre depressioner, vad som helst, en tanke bara.
Tack.

Med programering menar jag att det kanske är något "nödfunktion" hjärnan kickar igång under en ångestattack för att restarta systemet och börja om på nytt" typ ~ .

Har nämligen varit med om något liknande. Så du är inte ensam. Då bör det finnas fler som man aldrig hör talas om. Antagligen vill folk inte springa runt och skrika varg, eller tror dom har gått och blivit galna och inget vågar säga. Eller att ingen kommer förstå.

Jag berättade lite för min psykolog nämligen och det verkade inte vara några konstigheter. Snarare något "bra" men jag är osäker på om jag lyckades beskriva allt korrekt. Det var mer än så jag kunde ha berättat.

Oj, okej. Har du också befunnit dig i "The Void"? Har kollar runt på nätet (vilket iofs kan tyckas meningslöst) om vad buddismen säger om tillståndet. Är det något att eftersträva? Såg några citat om tillståndet och jag håller med. Hur förklarar man ingenting? Det är både tråkigt, samtidigt som det är skönt att slippa lidande o.s.v.

Jag kände mig som i en void ett tag efter det. Tror det var en vecka ungefär. Var osäker på om jag ens hade några känslor kvar. Allt kändes lönlöst, men det var fortfarande befriande och jag var på något sätt jävligt nöjd då ångesten var bortblåst. Efter det blev livet bara bättre. Inte för att mycket har hänt sen dess. Men jag är på god väg

Ångesten tittar även tillbaka lite då och då, men inte alls lika läskigt längre.

Jag förstår. Good for you! själv har jag dock varit "ingenstans" i över ett halvår. Det ska ju inte kunna hända, men det hände. Och återigen: att förstå just ingenting, noll materia är ju omöjligt.

Att förstå just ingenting? Hur menar du då?
Tvärtom kände jag, som att informationsflödet ökade och saker blev mer självklara efteråt.