Permanent ego-död?

Fysikerna försöker väl lösa gåtan hur universum uppstod från ingenting. Och det är där jag befinner mig, eller inte befinner mig. Ingenstans. "A Universe from Nothing: Why There Is Something Rather than Nothing"

Ah ok. Nja, nog finns du alltid. Om än något vilse. Men det fixar du med lite kämparglöd

.

Härligt nick!

Har funderat över hur det måste kännas att återvända till egot efter dess upplösning. Kan föreställa mig att det är som om en omvänd vakuumtoalett spottar dig tillbaka in i en skinnflådd kropp som just begravts i en lavin bestående av salt.

Det är möjligt att du aldrig får tillbaka ditt ego.

Vad gör du på dagarna? Vad driver dig till att göra saker?

Äh, det är cool! Ett vakuum kan ses som en ogenomtränglig rustning från alltings lidande, om man vill se positivt på det hela?

Bra fråga. Trots tillståndet så tvekar jag till att ta mitt liv. Varför, liksom?


"Har funderat över hur det måste kännas att återvända till egot efter dess upplösning. Kan föreställa mig att det är som om en omvänd vakuumtoalett spottar dig tillbaka in i en skinnflådd kropp som just är på väg att begravas i en lavin bestående av salt."

Jag var faktiskt genial i livet också! :P

Kan du känna positiva känslor? Glädje till exempel.

Jag undrade vad som driver dig eftersom om du endast drivs av instinkter, vad skulle hindra dig en varm sommardag att klä av dig alla kläder och gå runt naken? Du har ingen rädsla för några konsekvenser och din instinkt säger: Det är varmt, ta av kläderna.

Inga känslor. Dock drack jag mig redigt berusad för någon dag sedan. Lyckades på något vis bli bakfull och grät för att jag faktiskt KÄNDE något. Att må dåligt är ett tydligt tecken på att man är vid liv! Tja, jag vet inte vad som hindrar mig till det. Någonstans någon gång har man haft självrespekt, och kanske finns det en psykologisk spärr kvar någonstans?

Om universum uppstod ur ingenting, så kanske min hjärna får ett ryck och exploderar likt en mini Big-bang? Vem vet.

Det här är verkligen intressant. Håller det fortfarande i sig?

Liknande fenomen kan man finna i fängelser hos fångar som blivit tilldelade dödsstraff. När de fått ett bestämt datum på sin bortgång så kapitulerar vissa inför evigheten och därmed släpper de alla jordiska fixeringar såsom rädsla, avund, hat, osv. Följaktligen stiger de in i ett buddha-likt existerande. Det är detta som religionerna pratar om. T.ex.: "we are never truly free until we have fully surrendered ourselves to the Word and will of God."

Kanske var det någonting liknande som hände när du hade ditt mentala sammanbrott?

Ja, visst håller det i sig! Det där med fångarna måste jag kolla upp. Det låter rimligt på något sätt, att man ger upp liksom.