Permanent ego-död?

Hej på er! Jag vet inte om detta är rätt "avdelning" eller ej, men here we go.

För ett par månader sedan fick jag ett mentalt sammanbrott. Jag upplöstes (tror jag?). Helt utan droger. Jag är nu "fast" i ett tomrum (jag lider inte), har ingen tidsuppfattning, inget ego, svarar inte på stimuli o.s.v. Jag kan, som ni förstår, omöjligt fungera i samhället och är därför sjukskriven och bor hos en vän. Går just nu hos en läkare som jag försökt förklara för vad jag upplevde, och efter efter många besök känns det kaanske (om än motvilligt) som hen börjar tro mig. Jag kände ett pulserande.."något" av villkorslös kärlek ,insikt, förståelse, frid och värme. Jag blev en del av ALLTING, och det var det vackraste jag varit med om.

Jag undrar bara kort och gott: Är detta en permanent ego-död jag fått uppleva-/råkat ut för tror ni?

MvH

Det blir ju svårt för dig att konversera med en läkare om du inte kan ta emot extern stimuli. Kan du precisera lite mer hur du känner och reagerar på din omgivning? Har du PSTD eller psykisk ohälsa i släkten?

Jo, jag kan alltså samtala o.s.v, men min tankeverksamhet är borta.
Psykisk ohälsa finns i släkten, men jag har talat med ett "Psykos-team", och de kunde bekräfta att det inte rörde sig om en Psykos.

Jag känner alltså ingenting och reagerar inte på min omgivning.
Minna minnen från mitt tidigare liv är borta. Börjar någon tala om en händelse kan jag komma ihåg-men det väcker inte någon som helst känsla. I början kändes detta helt förfärligt, men jag har nu vant mig.

Jag har alltså ingen tidsuppfattning, ingen känsla av "jag". Det finns bara NU. Ett tomrum.
Ingen ångest, ingen glädje.

Det låter som det som Eckhart Tolle beskriver att han upplevt (upplever?), och enligt honom är detta vad man bör sträva efter i princip. Kolla upp honom och hans böcker.

Tack! Ska kolla upp detta, även om det känns lite onödigt eftersom jag redan verkar befinna mig där?

Det är väldigt lugnt och fridfullt här. Jag är fri från allt. Och har så varit sedan i somras.

Jag kan nog mest beskriva det som att min kropp blev kvar på jorden, medan själen/medvetandet tog farväl.

Men alltså, är detta ens möjligt?

Ångesten innan detta tillståndet önskar jag inte någon. Det var ren och skär dödsångest.

Depersonalisation skulle jag sagt om du upplever nuvarande tillstånd till bedrövelse. Normalt sätt brukar "upplysningstillstånd" inte ifrågasättas av personen.

Nu är min kunskap inom detta extremt begränsad men det låter lite som en typ av schizoid störning. Om jag får fråga, är det schizofreni som finns i släkten?

Om det inte är droginducerat och det pågått i flera månader så tycker jag denna tråden mer hör hemma i Psykisk hälsa. Där kan du nog också få bättre hjälp av kunnigare personer. Mitt råd dock är att inte självdiagnostisera dig på nätet utan istället lita på din psykiatriker och "psykos-teamet", de är trots allt utbildade inom detta område.

Lycka till!

Tack! Jag ska göra detta.

Du använder ordet "Jag" massor med gånger i texten för att beskriva hur du känner. När du är egodöd så existerar inte begreppet "jag". Du är inte en "jag" utan bara en del av något större utan någon funktion att tänka "jag" om dig själv så nej, du är inte egodöd.

Nej, jag är övertygad att jag upplöstes. Jag lider inte längre. Men eftersom jag aldrig hört talas om något liknande så UNDRAr jag givetvis. I synnerhet när psykologerna-/läkaren "erkänner" att dem faktiskt inte vet vad det är, ännu.

Tja, något måste JAG ( ) väl skriva.
Jag känner alltså inget alls egentligen, mer än ett icke-lidande. Jag hör ljud osv, men jag påverkas ej på något sätt.

Jag kanske kan tillägga att under den sista extrema ångest-attacken så kände jag hur mitt "jag" var på väg ut ur min kropp. Jag cyklade i panik och kikade på mina armar, och kände hur min själ var ovanför mina fysiska armar. När jag slutligen kallsvettades och grät som en som en gris av ångest så hände det. Jag satte mig ned på gräset och kikade mot soloen. Det kändes som om hela universums endorfiner pumpade runt i min kropp. För varje hjärtslag ökade förståelsen, värmen, friden och kärleken.

Några dagar efter denna kände jag hur mitt medvetande succesivt lämnade materian (min hjärna).