Den stora skvallertråden om Thorsten Flinck!

Thorsten Flinck gav föreställning i mitt kök!
Skrivetav Linda 25 april 2008, klockan 02:08

"Jag har känt Thorsten sedan 1991. Han var redan då väldigt excentrisk och speciell. Men jag var bara 20 år då, naiv och väldigt lättpåverkad. En gång när vi sågs tog vi en taxi från Café Opera hem till honom på Kungsholmen. (Som jag fick betala givetvis). Han ville stanna till vid en videobutik på vägen dit för att köpa snus och jag väntade i taxin. Han kom utrusande efter fem minuter och frågade om jag kunde komma in och visa legitimation för att han hade glömt sitt. Jag visste inte då att det var ett knep han brukade köra med. Jag följde med in och visade mitt leg, skrev på för en film han hade hyrt, betalade filmen och snuset. Sedan åkte vi hem till honom. Han satte på filmen, jag minns titeln än idag. Den hette Analmania! Jag är inte så pryd av mig men när jag var 20 år visste jag knappt vad analsex var för något och blev lite chockad.

Jag bodde i Småland vid den här tiden och efter några månader blev jag tillsammans med en kille. Plötsligt fick vi samtal från videobutiken i Stockholm om att filmen inte var återlämnad! Jag fick tag i Thorsten och han lovade att lämna den, han hade bara glömt bort det. Men givetvis lämnade han inte tillbaka filmen och videobutiken ringde och ringde. Till slut fick jag inkasso räkningar, som Thorsten lovade att betala och slutligen gick ärendet till Kronofogden. Det slutade med att jag fick betala 2000 kr för en jäkla film om analsex. Nog om detta.

17 år senare när jag arbetade som redaktionschef för en tidning i Växjö såg jag att Thorsten skulle komma till Växjö och köra föreställningen Doktor Flinck. (Eller Doktor Glas egentligen men han hade inte rättigheterna och döpte om den till Doktor Flinck). Jag tyckte det kunde passa med en intervju med honom i tidningen och började forska hur jag skulle få kontakt med honom. Jag hittade en hemsida som ett fan har gjort åt honom, Heja Thorsten, där hans fans samlas och uttrycker sin dyrkan till Thorsten. Det är ganska intressant att läsa alla inlägg där. Och det är otroligt fascinerande att så många människor dyrkar och tycker synd om ”stackars” Thorsten, som inte har bostad, inga vänner, inga pengar och inte får arbeta kvar på Dramaten. Det dem verkar glömma bort är att han har själv gjort ett val. Han har valt drogerna och bränt alla broar. Han är en pundare helt enkelt som skiter i allt och alla, inklusive sin egen familj. Men Thorsten är en missbrukare ut i fingerspetsarna. Han vet hur han ska få sympati och hur han ska kunna manipulera sin omgivning. Och han hittar alltid nya offer som försörjer honom och hans missbruk.

Jag kontaktade webmastern på hans hemsida och frågade om hon kunde vidarebefordra ett mail till Thorsten från mig. Hon svarade att hon skulle göra det och efter bara några dagar ringde han mig. Jag trodde inte att han ens skulle komma ihåg mig men jodå han mindes allting. Och som av en slump skulle han till Växjö samma dag och bad mig kolla flygen på nätet. Han försökte få mig att betala med mitt VISA kort eftersom han inte hade något. -Du får pengar när jag kommer, sa han. Men jag har lärt mig av misstagen och sa att jag inte heller hade något VISA kort Han lovade att ställa upp på en öppenhjärtlig intervju för gamla tiders skull och jag lovade min chef att det skulle bli ett helt uppslag.

Några timmar senare ringer telefonen och det är en taxichaufför som säger att jag ska komma ut. Jag går ut på gården och där sitter Thorsten i en taxi som han inte har råd att betala. Jag hade inget val och betalade hans förbannade taxi. Han hade fem väskor och tio kassar med sig. (Tror han att han ska flytta in, undrade jag). Vi går in till mig och jag frågade om han ville ha mat. Jaa gärna. Han sprang omkring som en yr höna och pratade i 190, gick knappt att förstå vad han sa och jag förstod att det här inte skulle bli lätt. Han började att möblera om, drog fram soffan framför altandörren så att ingen kunde komma in. Han drog ner alla persienner och hängde upp filtar också för fönstrena. -Det kan ju stå ett TV-team därute, stammade han.

Sen drog han fram videoband och ville visa mig alla tv-intervjuer han har medverkat i under åren. Han satt och kommenterade för sig själv hela tiden och pratade om att han är ett GENI, ett missförstått geni och att alla är ute efter honom. Sen började han prata om Mikael Persbrandt, att det minsann är han som har lärt Persbrant allt han kan! Allt är tack vare Thorsten. Han skulle inte vara någonting utan honom. Och den där Krister Henriksson sen då, han är ingenting. Jag satt bara och höll med och lyssnade. Kände mig lite överflödig, han kunde lika gärna varit ensam och pratat med sig själv.

Det som slog mig då är att han är otroligt narcissistisk. Han satt och såg filmer på sig själv, visade tidningsklipp, pratade om sig själv i timmar. Som tur är har jag erfarenhet av att arbeta som mentalskötare och visste hur jag skulle hantera honom och kände ingen rädsla. Efter ett tag berättade han om sin ischisas och att han måste ta smärtstillande intrevenöst för detta. Han drog fram en stor injektionsnål och drog ner byxorna och la sig i min soffa och injicerade sig själv. Jag blev väldigt bestört men höll käften. Efter en stund blev han lite lugnare och la sig för att vila. Men den lyckan varade inte länge.

Plötsligt kvicknade han till och var helt skakig och upprörd och frågade mig vart man får tag i droger i Växjö. Jag svarade att jag inte vet och inte vill veta heller, att han får sköta det där själv. Och det gjorde han. Han gav sig ut mitt i natten en torsdagsnatt i lilla Växjö och kom tillbaka på morgonen och hade hittat det han skulle. Men plötsligt mådde han dåligt igen, ischian gjorde sig påmind (eller hur), och han undrade var akutmottagningen låg. Jag gav honom en vägbeskrivning och några timmar senare kom han tillbaka med sin gottepåse som en läkare hade ordnat åt honom. Han la in någon medicin i micron som han smälte och sedan tog intravenöst. Fråga mig inte vad det var, morfin förmodligen. Han förberedde en spruta som han packade ner i sin väska och begav sig sedan till universitetet dit han var inbjuden till något seminarium. Han skulle komma och hämta sina saker efteråt framåt eftermiddagen.

Men han kom framåt kvällen och rusade in i min lägenhet och vrålade att jag skulle packa hans saker, han skulle med ett flyg. Han tog med sig det nödvändigaste och lämnade kvar en massa saker som han skulle hämta snart.

Jag har ingen erfarenhet av att umgås med missbrukare och var rätt skakad långt efteråt. När han hade använt min toalett och jag skulle in efter honom var kranen på för fullt, han hade rivit ut allt därinne för att hitta något av värde, allt låg utslängt över golvet. Det var blodfläckar på golvet och på handdukar (som jag slängde givetvis). Han hade rotat igenom mitt badrumsskåp och stal min makeup. Han hade också kopplat ur mina barns dvd-spelare och packat ner den i sin väska.

Det som stör mig enormt är att han under den här tiden hela tiden gick ut i media för att berätta att han äntligen är kvitt sitt missbruk. Han har aldrig mått bättre berättade han och alla jublade och var så glada för att Thorsten var tillbaka. Skitsnack.

Det gick några veckor utan att jag hörde ett ljud ifrån honom. Han ringde någon gång och jag bad honom att hämta sitt pick och pack annars skulle jag sälja allt på Blocket! Jag sa vad jag tyckte och att jag inte vill ha med honom att göra mer, att han är en tragisk pundare och tjuv. Då kallade han mig manisk! Thorsten Flinck kallar mig för manisk, det är lite ironiskt. Han är väl inte van vid att någon säger sanningen och skiter i att han är Thorsten Flinck. Jag skiter i om han så är Gud fader själv för så där beter man sig inte, inte i mitt hem i alla fall.
(...)
Thorsten är otroligt begåvad men det ger honom inte rätt till att utnyttja människor som bara vill han väl. Några månader senare i maj 2007 ringde det på dörren och där stod Thorsten med sina hundögon och frågade om han fick komma in. Han fick komma in på en kaffe och han lovade att inte stanna länge. Till en början var han väldigt samlad och ångerfull och bad om ursäkt för allting. Tills jag såg honom hälla i sig en påse amfetamin i badrummet med dörren öppen. Det dröjde inte länge förrän han var helt speedad och svart i blicken. Då blev jag faktiskt rädd. Jag visste ju inte vad han var kapabel till när han var drogad.
Jag skickade ett sms till en väninna att hon skulle komma snabbt för jag ville inte vara ensam med honom. Efter 10 minuter kom hon och nu hade Thorsten en ny person att ställa in sig hos. Väninnan är ett fan till honom och plötsligt håller han en monolog ur Dr Glas i mitt kök. Thorsten har precis före varit en sväng in i badrummet och kommer ut med mitt rosa träningslinne på sig, han har lånat mitt smink och tagit på sig brunkräm, ögonskugga, mascara, kajal och en massa rouge på kinderna. Han såg ut som en påskkärring! Han hade bruna ridbyxor i dammodell som han hade fått av en tjej. Tänk er själva denna syn ha ha.(...)"