Gissa poet.

Mums! Då kör jag vidare. Denna dikt är inte särskilt svår att placera tidsmässigt, men vem har skrivit den?

Rabatten brinner ned... Ur vin som klänger
kring fönsterkarmen och ur mullens fukt
slår sval och tunn emot mig höstens lukt,
och skymningsmånens hvita fylle hänger
i lindens krona som en mogen frukt.

En dörr skjuts sakta upp slutes åter...
Bland gårdens aplar går en kvinna fram,
som skyggt för dagen dolt sin väntans skam
men träder ut vid ljusets död och gråter
med lyfta händer lutad mot en stam...

Min dröm ger dig Marias ring, du hvita,
som ångestjublande bland höstens träd
står vek, där tunga frukter falla ned,
och snyftar tyst mot timman, som skall slita
ny vår och nya höstar ur din kved.

En annan dikt från samma samling (1906):

Bortom dockornas skog hängde kvällen röd
i en sky af kolstybb och sot,
och vinscharna skrällde och ångan sjöd
med en åskas mullrande hot.

Mellan lastade lighters och järngrå skrof
låg vattnet blytungt och dödt,
och ur kvafva gränder, där vinden sof,
kom en kvinna släpande trött...

Din blick var som död... din kind var blek...
Till hamnkrogens dörr du smög fram.
Vid din kraftlösa barm var ett bylte som skrek,
men strupen brände af damm.

Med den sista slanten på barens plåt
du mumlade: Whisky för allt!
Och jag kände din törst och ditt hjärtas gråt,
där du drack, medan barnet svalt.

Men när kvällen flämtade febertungt
med brand som af frätande sår,
låg du rusig och drömde ett lif, som ungt
fick blomma i vilda år.

Inga gissningar? Poeten är idag mest känd för sina senare prosaverk.

Känner inte igen det. Men gissar på Ekelund?

Sven Lidman?

Jag chansar på Sigfrid Siwertz.

Blot-Sven! Där satt den! Camberwell hade dock en bra gissning. Lidman är inte långt borta.

Dikterna är från Siwertz' andra diktsamling Den unga lönnen.

Blot-Sven, släpp snaran om offerträdet och skjut!

Jahapp! Då ska vi se vad vi kan hitta på. Okej. Vem kan månne detta vara?

Min vackra bok, jag under armen tager;
Audiens, o Måne, jag begär!
En hemlig Sympati mig till dig drager,
Emedan du så rik på silfver är.

Upplyste Gynnare! Säg, vill du gifva
Hvad någorlunda skäligt vara kan,
Emedan jag dig eljest låter blifva,
Och dedicerar verket till en ann.

Nej! Artigt skall du dig mot jorden vända,
Der from jag står med hatten uti hand,
Och ned från höjden skall du till mig sända
En liten, liten silfverblick ibland.

Oscar Levertin, törhända?

Inte Levertin. Denne skald var emellertid verksam samma sekel som Levertin föddes.

Här kommer en till dikt (med ett ganska tidstypiskt motiv, får man väl säga):

Nu komma nattens stunder
Och hölja sjö och lunder
Med dimmans dystra skrud.
Trons fromma klara öga
Allena i det höga
I bönen skådar än sin Gud.

På fästet månen blänker.
Men Solen honom skänker
Den klarhet, som han bär.
Så ock det ljus vi finne,
Uti vårt dunkla sinne
En gåfva ofvanefter är.

Hvad i det svaga skimmer
Vårt öga ej förnimmer,
Men dunkelt för oss står,
Skall evigt ej så vara
Men Gud skall allt förklara,
När Evighetens sol uppgår.

En natt är menskolifvet;
Ett högre ljus blef gifvet
Blott åt en högre verld;
Men der den fromme träder,
Han som en stjerna gläder
Sitt slägte på den dunkla färd.

Den, som Guds vägar följer,
Hur mörker än dem höljer,
Han finner Fadrens hus,
Der solen ej skrider,
Men evig klarhet sprider,
Ty Gud är der de frommas ljus.

Viktor Rydberg, månne?

Eller kanske Wallin?