Gissa poet.

Pär Thörn?

Varken Majakovskij eller Thörn. Jag kan hålla med att diktaren har vissa stilistiska drag från Majakovskij. Poeten är född på sextiotalet och är inte svensk.


”Jag kammar mig

Jag kammar mig. Jag har min kam, jag är kammad nu, jag har kammat mig nu, jag har kammat mig, jag är inte välkammad, jag kan kamma mig, jag kammade mig bra, jag har kammat mig, det var bra att jag kammade mig, jag är välkammad nu tycker jag, jag tycker jag har kammat mig tillräckligt nu. Jag behövde kamma mig. Kanske borde jag kamma mig.”

Ingen aning om vem det är, men intressant är det. Får kolla upp personen när namnet avslöjas.

Ännu en text från poeten. Som ni märker så är formen prosadikt.



"Jag är blank

Jag är blank, jag är alldeles blank. Jag vet inte längre vad min tanke tänker.
Jag förstår inte längre vad den vill tänka, vad den tänker, om det den tänker
är rätt eller fel, om det är bra eller dåligt eller något annat, jag är helt och
hållet blank, jag kan inte längre bedöma min tanke, jag tänker utan att kunna
veta, den kan tänka vad den vill, jag är tvättad ren och blank, jag har inte
längre någon möjlighet att veta vad den är, vad den vill, jag kan inte längre
bedöma den, jag dömer den inte, den gör vad den vill, den gör vad den vill,
den lösgör sig från mig, jag dömer inte längre, jag vet inte längre vad den
tänker, hur den tänker, den tänker utan att jag kan bedöma den, och på sitt
håll kan den ju tänka vad den vill, jag har inte längre någon åsikt om min
tanke, jag är helt blank, jag vet numera inte längre vad jag gör, min tanke
förekommer mig, den är långt framför, den är frisläppt, den får balansera
fram efter eget förstånd, jag är helt och hållet blanktvättad, slut med att säga
om det den tänker är rätt eller fel, jag dömer inte längre, den tänker, jag är
helt och hållet blank, jag är ren som snö."

Eftersom jag tog en lätt poet (Kristina Lugn) förra gången så vill jag ta en svår denna gång. Men alla gick tydligen bet - tillochmed alter.
Poeten heter Christophe Tarkos, född 1964, bosatt i Paris. Diktsamlingen heter just "Jag kammar mig". Tarkos läste upp på Malmöpoesifestival för några år sen och gjorde ett visst intryck på mig.

Vi tar en ny poet istället.




"I början av 1952 beslöt far att ta med familjen med sig
på semester till fjällen; jag gick upp
i förberedelserna inför resan
som om det gällt århundradets upptäcktsfärd -
till en undangömd del av världen
som ännu inte var kartlagd.
Jag skulle fylla åtta år.
Jag gjorde mig förtrogen med regionens fauna och flora,
jag skrev mina egna utrustningslistor
och tittade då och då på min ryggsäck
där den stod i halvdunklet
uppe på vinden. Vi skulle åka i slutet av juli.
Det var mer än två månader dit
när far drunknade under en kortare,
ornitologisk expedition, det var en tidig
morgon i maj, kanoten
kapsejsade där den gled fram
på sjön Immelns genomskinliga vatten. Länge
skulle jag i min föreställning
försöka rekonstruera händelseförloppet i detalj,
förtvivlat reda ut orsak och verkan
som en signal hem till oss.
Äppelträd stod i blom i hela kvarteret.
På hans bord låg kondoleansbrevet från fjällboden
i vars stuga vi skulle ha bott.
Men åtta år senare blev fjällresan av:
jag upprepade förberedelserna,
gick uppför den knarrande vindstrappan,
skrev utrustningslistor och packade
med ett allvar som om det gällt en resa till Andra Sidan.
Detta var alltså vad jag skulle ta med:
blockflöjt, tändstickor, blåbärssoppa...
Senare, när jag stod där uppe på kalfjället,
kände jag hur ett stort ljus utgick från marken.
Som stenarna i det hinsides strålade!"

...som tackar för den höga uppskattningen, men skam till sägandes är utlandet efter 1960 en stor blind fläck för denne gamle kulturradikal.

Här gissar jag på Jesper Svenbro.

Det stämmer bra. En mycket fin diktsamling av Svenbro som heter "Vid budet att Santo Bambino di Aracoeli slutligen stulits av maffian" från 1996.

Bollen över till dig, alter.

Beati mites.



Sommaren


Ännu kan denna årstid skådas, fälten prålar
i sommarns fulla glans, i solens milda strålar,
och präktig grönska breder ut sig vida,
där bäcken ses i vågor nedåt glida.

Så över berg och dalar dagen skrider,
oemotståndligt den sin strålglans sprider,
och molnen seglar fram i rofylld eter
där året dröjt med sina härligheter.

D. 9 mars 1940

Med underdånighet —

Våren


Den nya dagen stiger ner från fjärran höjder.
Vaknad är morgonen och nattens fjättrar sprängda.
Smyckad och munter skrattar morgonen. Av fröjder
blir människorna ljuvt och stilla genomträngda.

Nu öppnar sig för framtiden det nya livet.
Blommor är förebud om glädjens dagar,
ett tecken åt den stora dalen givet.
Försvunnet är i vårens dagar allt som klagar.

D. tredje mars 1648

Med underdånighet —

Hösten


Naturens glans är uppenbarad högre mening,
då dagen med mångfaldig glädje ändas.
Och det är året som med prakt fulländas
med frukter och med strålglans i förening.

Jordringen står så smyckad, sällan ljuder
ett skall på öppna fältet, solen bjuder
höstdagen milt sin värme, fälten sträcker
sig nu med vidgad utsikt, vindar väcker

ett glädjens sus i kvistar och i grenar,
när snart med tomhet fälten sig förenar.
Den ljusa bildens mening lever, målad
liksom en bild av gyllne prakt omstrålad.

”Eders underdånigaste —”

Diktaren undertecknade dessa dikter med en pseudonym, ett italienskt namn. Det finns flera dikter av samma enformiga slag, men diktaren är mer känd under sitt riktiga namn och för de dikter han underskrev med detta.

Diktaren är inte svensk; likt många tidigare dikter jag citerat på Fb är det Edfelts översättningar.


Vintern


Fältet är kalt, kring fjärran höjder glänser
blott blåa himlens ljus, som ock på stigar skiner.
Enformig är naturen nu; men vinden viner
så friskt; naturen är blott klarhet utan gränser.

Jordringens liv blir synligt från en himmel:
det är av ljuset både dag och natt omgivet.
När högt däruppe tindrar stjärnors vimmel,
får mer av andlighet det vida livet.

”Den 24 januari 1743 – Med underdånighet —”