Gissa poet.

Bump!

Bump själv! Jag har flera gånger funderat på om det alls är värt att få fart på tävlingen igen. Trots att mina dubier kvarstår, gör jag ett försök.

Jag söker alltså namnet på en karl som hade versskrivande och måleri som hobby, medan hans yrkeskarriär hade en helt annan inriktning. Han tyckte om att improvisera sina poem i glada vänners lag. En gång fick han i uppdrag att skriva en dikt utgående från ett enda ord, "Önskan". Resultatet blev detta:

Carl Fredrik Dahlgren?

Mja, första namnet är faktiskt rätt.

Just nu har jag inte fler diktprover att anföra. Men den här skaldens mest kända dikt har en titel som innehåller ett namn som Johanna Spyri gjort berömt.

Och samma titel innehåller också ett annat namn, bekant från Per Henrik Lings allegoriska skaldestycke. Diktens titel är [Spyri-namnet], [Ling-namnet]s [tredje ord].

Nå, då kan ju bokstavspusslet ej läggas annorledes än Heidi, Gylfes dotter av Karl XV.

Mitt nästa tips skulle antagligen ha varit någon enkel vitsighet om poetens smeknamn, Kron-Kalle, kombinerat med hans fruntimmersaffärer. Typ att diktaren var "KK med hela Sverige" ...

Smygtittarstrofen hittade jag i Knut Hagbergs essäsamling Svenska kungar (1953). Just nu har jag inte boken i närheten, men jag tror att det är ett prov från just Heidi, Gylfes dotter. - De fromma önskemålen återges av Gudmund Michanek i Oscar II-biografin Skaldernas konung (1979).

Din tur, χρυσωπερισκελίς! (grekiskkunniga ombeds säga hur de tycker ett sådant ord låter.)

Ursäkta att jag stör oss så här mellan kaffet och maten,
klockan är bara åtta, vi hinner prata en del!
Ack, den realiserade friheten är ju staten,
tänk om vi skulle citera Genberg och Hegel en del?

Tar jag Varat och detta 'av tanken jagas till Intet',
då har jag vunnit vad Hegel kallar Förgås.
Tar jag Förgås och detta av tanken 'jagas till Varat',
så har jag Vardandet hittat - av barn kan sådant förstås.

Tar jag så en kålrot och delar den med mig åt andra,
nöjd för min del med maskros- och sågspånssnus.
Ljuvt är att så emot höjderna fastän oförstådd vandra,
sättande själv kring mitt änne en krans av kärlekens ljus.

Följer jag Uppkommets gång en realitet jag vinner,
följer jag - hm! - Förgåsets gång en negation jag har.
Den, som sådant begriper, han nyckeln till Hegel finner,
närd av filosofi-surrogat han där till himmelen far.

Jag sov och jag drömde om tobakens land,
där en gudom planterat med givmild hand
cigarillos som växte som morötters like
i matjord av snus i ett pipoljerike.
Där vart, fram på kvällen i en rökig ängd,
monopoltobaksdjävulen hängd och sprängd,
där ock under jättetobaksträn
vi andades luft som var stark och frän
och av Kuba-Habana-D'Espagnola var mängd.

Men jag vaknade upp. Vi skaldar jag mer?
Min dag mot förgängelsen fort stupar ner.
Min pipa har slocknat, förtorkat mitt snus,
min sista cigarr blivit aska och grus.
Med glansiga ögon och värkande tänder
jag sitter och vrider matt mina händer.
Vad fröjd är med kaffe? Vad glädje med mat,
när tobak är sällsynt som satan - kamrat,
kom med mig och lägg dig som jag i ide
tills fram emot nästa månad vi skride!

Jag drömde jag dog och vart vägd på en våg och befunnen allt för lätt,
och skickades fort till de nedersta rum på det riktiga lutherska sätt.
Och en fjärderangsdjävul tog mot mig i dörrn med en hälsning av dold förtret,
ty bud hade gått ifrån sal till sal: det ska komma en ny poet.

Och jag tänkte: det tar sin tid att bli känd, men nog skall det lyckas ändå,
och jag höll mina samlade skrifter i hand och klev modigt i eldsörjan på.
Till sist kom jag in i en mörkröd gård belyst av sällsamma sken,
där satan satt och skrev på maskin och gnagde de skållades ben.

Jag skönjde en nattligt beklämmande prakt, och så fort min blick blev van,
jag bugade djupt och stack mina blad åt den skäggige, glödgade fan.
Och han slog sin svans kring mitt livsverk och vass go sitt ned!
Och vänta en månad ska jag försöka att ge dig ditt sista besked.

Och timmar och månader satt jag där och rökte i satans sal
och hörde små pustar av åska och storm från rummen av välvande kval.
Orörlig som Buddha jag lyssnade till, hur stundom från ovan en ton
av de saligas spel genom taket smög och kom chefen att sparka med skon.

Orörlig jag satt vid hans borstiga knän som invid en Gamaliels fot
och såg hur han fräste och snöt sig ibland med en ilska som lät som hot.
Till sist såg han upp, lade papperen bort och rev i sitt röda skägg,
och smilande stödde han knottrigt huvud mot salens rostiga vägg.

Han sade: jag märker nog tydliga spår av den nödiga lejonklon,
herrn skildrat sitt eget liv men glömt att leva med komposition.
Men är den sann denna famlande skrift, då är allt på jorden på tok,
och han strök mina titlar och skrev med blod: Den försvagade djävulens bok.

Och en glädje kröp in i mitt svettiga skinn när jag svalde sådant ord,
ty så förstådd som nu, så helt, blev jag aldrig nere på jord.
Och det här är en hälsning till jordens förlag, att kontraktet med dem är slut,
ty min nästa samling hos chefen själv till nästa jul ger jag ut.

Dan Anderssons "Hos den äldste äldste förläggaren"

Dikten ingår i den där samlingen som är illustrerad av Sven Ljungberg, brukar slå upp den på måfå ibland och läste den här förra veckan.

Stämmer finfint! Dessförinnan först Kväde till historiefilosofen och filosofiske historikern hr Arthur Engberg i riksdagen, utgörande författarens filosofiska trosbekännelse, följd av En morgondröm (Fritt efter vem som hälst). Över till dig! (och välkommen till tråden!)