En mulen himmel
En mulen himmel rådde
var stängel lyftes stel,
då kom en vind bland träden
och drev ett sällsamt spel.
Jag gick i djupa drömmar
av sorg jag hemsökt var.
Vad ska jag ta mig till nu?
Mitt rop fick inget svar.
Om människor kunde leva
som skågens fåglar små
då flöge jag emot dem
att ro och glädje få.
Om fält och lund låg öde
och inget skydd oss gav,
så flöge vi som vindar
strax över dunkla hav.
Vi dröjde kvar i pingsten
när vintrarna oss skrämt
vi finge frukt och kransar
och vackert väder jämt.
Ack myten blommar villigt
där framgång satt sin fot,
dock kring en uslings hydda
slår ogräs alltid rot.
Jag gick så matt, när plötsligt
ett barn jag skåda fick
det svängde på ett spö, och
gav mig en vänlig blick.
"Varför skall du dig gräma?
O gråt ej mera så,
ta mot mitt spö, så gärna
du det av mig kan få!"
Jag tog det, barnet drog så
med glättig min sin stig,
rörd mindes jag dess stämma
och vad det sagt till mig.
Som jag så gick i tankar:
"Vad skall du med ditt spö?"
kom fram ur skogen sakta
en glans som klargrön sjö.
Och alla ormars drottning
gled genom snår framåt,
hon sken som gyllne spännen
i rik och kostbar ståt.
Den lilla kronan glänste
med strålglans vitt och brett
och allting blev i dunklet
med klargrönt guld försett.
Jag sänkte då så stilla
mitt spö mot glansens flik,
och underbart att säga
blev jag osägligt rik.
Hemlängtan till döden
Ner nu i jordens sköt,
bort från den ljusa världen
där smärtans grymma stöt
ger bud om sista färden.
Från Karons trånga slup vi vänder
vår blick med hast mot himlens stränder.
Pris ske så evig natt
och slummer utan mått!
Av dagens hetta matt
vår själ till vila gått.
Vår upptäcktsiver smakar grus,
vi längtar hem, till Faderns hus.
Vad vill oss denna ort
trots all den lust den rymt?
Det Nya skummar bort,
det Gamla undanskymt.
Ack, ensam står, och djupt bedrövad
envar i forntids seder övad!
Den forntid, då vi klart
med friska lågor glödde
och människan uppenbart
vid Faderns hand sig stödde
och det fanns, stundom, själar kvar
som menlöst på hans urbild bar.
Den forntid, då med glans
urgamla röster klingat;
barn dog, men steg i dans
när de sin död betvingat;
då ännu liv och lust fann ord -
fast mången blev av sorg förgjord.
Den forntid, då med ungdomsglöd
Gud själv sig bland oss ställde
och kärleksfull, med tidig död,
sin ljuva spira fällde.
Han aldrig nöden från sig drev
och därför han oss dyrbar blev.
De lämnat jordens grymma krets
med blicken oförvillad,
och här, i timlighetens hets
vår törst blir aldrig stillad.
Vi måste till vårt sanna hem
om vi vill se och följa dem.
Varför vårt uppbrott skjuta på,
de kära slumrar redan
den grav må vi oss luta på;
här går vårt lopp i nedan.
Nu sinar det, vårt klena flöde -
vårt hjärta mätt, vår boning öde.
En ljuvlig rysning, tycks det mig
oss genomströmmar på vår stråt,
en fjärran klang, evinnerlig,
ett eko av vår egen gråt.
De kära längtar på sin ort,
och sänt oss bud att skynda fort.
Ner, ner nu till en ljuvlig brud!
Åt varje älskande och svag
bereder Jesus, vän och Gud,
en afton, vänd till evig dag!
En dröm vår tunga boja bröt
och sänkte oss i Faderns sköt!
Då är det yukios tur igen.