Varför ändrade du åsikt om invandringen?

Grejen är att jag har varit öppen, jag har gett människor chansen gång på gång på gång på gång, och det finns invandrare i min bekantskapskrets, MEN att lära sig generalisera är inte alltid dåligt, det känns onödigt att hela tiden hoppas på att bli förvånad, när det så sällan/aldrig händer.

Jag jobbade i en livsmedelsaffär i en mellanstor stad förut och var "polare" med zigenaren som ibland spelade dragspel utanför. Vi morsade och sade tjena, läget? Han var faktiskt omtyckt av kunderna och spelandet var inte störigt. Jag önskade och hoppades på att jag skulle bli motbevisad, men en helg när jag var ledig så kom tydligen polisen och hämtade honom, han hade stulit saker från kunderna, plånböcker och ibland matvaror från folks vagnar. Det var ibland rätt mycket folk på väg in och ut från entren.... Så...

Jag tar inga risker längre.

Jag tycker dock det är oerhört intressant med andra kulturer så klart, jag är bara så trött på kultur som härstammar i muslimska länder.

Jag är en av dom som kommer att rösta på SD i hemlighet. Finns absolut ingen som skulle kunna tro det om mig med tanke på det yrke jag har bland annat.

Vad som fått mig att ändra åsikt?

1. Att behöva se gång på gång hur vänner eller familjemedlemmar inte får det stöd av samhället i sjukdom och kriser de har rätt till.
Ett stöd som jag vet att de skulle fått om de varit infödda och invandrade från t ex Somalia och inte Lycksele.

2. Att på mitt jobb hela tiden, i en uppenbart outsinlig ström se exempel på att kriminella invandrare är av en helt annan dignitet gällande empatibrist och råhet än dito svenskar.

Bra initiativ! Hade själv tänkt skapa samma tråd, fast under det mer prosaklingande namnet "En konvertits bekännelser" för konvertiter från och åt bägge hållen. Är själv reformerad f.d. anti-rasist och har skrivit om min resa här:

http://freedomofspeech2014.blogspot..../min-resa.html

Kanske skriver ett svar mer anpassat till tråden när jag sitter vid dator och har tid.

Bott i Vellinge och Malmö, men det var först när jag började jobba i Kiruna jag förstod så åt helvetet Malmö egentligen var, i Kiruna har jag träffat folk från hela världen och där funkar det helt utmärkt.

Integrationen kan funka om man vill och inte pressar invandring för hårt.

Jag var invandringskritisk i unga år men bytte åsikt när jag lärde känna andra invandrare än hormonstinna tonåringar.

Växte upp på 90-talet då det var allmänt accepterat att vara nationalist bland ungdomar, när jag blev äldre växte jag dock upp och insåg att nationalister/White trash var ännu värre än invandrare när det kom till att bete sig som folk, även rasisterna här på Flashback har fått mig att bekräfta min ståndpunkt, rörelsen är alldeles för rabiat och oförmögen att se saker ur andra perspektiv än sitt eget. Började även att läsa på om nyliberalism och insåg värdet av fri rörlighet.

Alltid varit reserverad gällande invandring.

För mig är det viktigt att kombinera hjärta och hjärna i viktiga frågor och inte uteslutande tänka med endera organet.

Fick upp ögonen efter att ha börjat läsa här på forumet. Ser nu saker i ett nytt ljus och önskar en mer nyanserad debatt med fler gråzoner än god/ond. Man ska i alla fall i ett fritt samhälle få lov att yttra och diskutera saker även om de är kontroversiella. Och då menar jag en seriös, respektfull debatt.

Jag började som invandringskritisk i ungdomen, hamnade sedan i pk-träsket i många år och har nu som medelålders kommit att återgå till min ursprungliga, naturliga ståndpunkt - vis av erfarenhet och med helt andra intellektuella redskap, men med samma instinltiva känsla av att någonting är ruttet här i landet.

När jag var ung fanns det förhållandevis få invandrare jämfört med idag, men redan då upplevde vi unga svenskar att vi ofta hamnade i bråk med blattegäng (s k "kickers"), att invandrarkillar var störiga och jobbiga, att media ljög om etnicitet och gärna framhöll vit makt-miljöns farlighet men inte det rasistiska våldet mot svenskar. Jag hade då inga djupare analyser av detta, det var bara den verklighet jag levde i som tonåring i början av 90-talet.

Senare hamnade jag i miljöer där PK-dogmen var mycket stark, och anpassade mig efter det. Det finns vissa skikt i samhället där det är fullkomligt tabu att ö h t kritisera den rådande invandringspolitiken, samtidigt som det anses vara väldigt häftigt att spela radikal och samhällskritisk på olika sätt; salongssocialister, akademiker i världsfrånvända och inavlade universitetsmiljöer, rabiata unga vänsteraktivister och allmänt välmenande medelklasshjon med dåliga borgerliga samveten försöker alltid framstå som normbrytare, fritänkare osv samtidigt som de tävlar om vem som kan vara mest PK.

Jag deltog själv i detta hyckleri och fåraktiga bräkande av floskler under många år, men verkligheten gjorde sig ständigt påmind. Jag såg hur min hemstad fylldes av patrask från världens alla hörn, hur den samhälleliga misären ökade i takt med invandringen och hur min identitet som svensl blev alltmer ifrågasatt av fulmedia. Den verkliga vändpunkten kom nog när jag började arbeta inom rättpsykiatrin och med egna ögon bevittnade den groteska snedfördelningen av resurser - här lades enorma summor och extrema kraftansträngningar på att ge utländska yrkeskriminella, illegala invandrare med grova brott i bagaget och sönderknarkade gatuligister från MENA prima svensk sjukvård, rehabilitering, stöd och bidrag - allt på svenska arbetares bekostnad. Jag såg vilket hat och förakt dessa parasiter och charlataner, detta mänskliga avskräde, kände mot det samhälle och det folk som öppnat alla dörrar på vid gavel för dem. Jag såg vilka hopplösa fall de är och hur omöjligt det är att någonsin integrera dem i ett fungerande samhälle.

Detta var sista spiken i kistan för mina illusioner om internationell solidaritet och öppna gränser. Det blev en väckarklocka som fick mig att inse hur djupt nere i skiten vi har hamnat i det här landet. Med en ny blick på media och vänstern såg jag plötsligt lögnerna, hyckleriet, fegheten. Det var ett jobbigt uppvaknande och en lång process, men såvär i efterhand är jag glad att jag drabbades av det.

Det ser mörkt ut nu och ljuspunkterna är få. Man kan bara hoppas att fler vaknar upp ur dimman och inser att något måste förändras om vi ska överleva som folk.

Flashback och Mona Sahlin hjälpte mig något så oerhört.

Det bör vara ganska omöjligt att vara för massinvandring om man är någorlunda aktiv på internet. Om man inte har en störning i skallen, alternativt enormt hjärntvättad i allt för lång tid.

Det är en psykiskt störning att följa hjärtat istället för att lyssna på hjärnan.

Uppvakandet är lite så att ta det blå pillret i Matrix. Har man väl förstått hur det ligger till kan man aldrig gå tillbaks till den åtskilligt mer bekväma tillvaron som naiv multikulturalist. Man kan inte längre bortse från medias lögner och våra politikers försök att vilseleda. Den oomkullrunkeliga sanningen, nämligen att vår huvudlösa migrationspolitik medför en lavinartad ökning av kriminalitet, segregation och desekularisering blir bara allt för uppenbar. Att bortse från detta är att delta i demonteringen av vårt demokratiska samhälle.

Jag var lite smått hjärntvättad av media ett tag. Tyckte SD verkade lite hemska, av allt att döma i Af*nbladet osv.
Sen surfade jag in här och insåg vad att det mörkas något oerhört i svensk media. Och nu förstår jag bara att media osv bara vill sänka Sverige till botten.
Tycker synd om äldre som bara fortsätter hjärntvättas och hjärntvättas...