Varför ändrade du åsikt om invandringen?

jag var förr en så kallad PK-hora.. följde mkt media osv o fick lära mig att man ska välkomna så många som det bara går.. jag var på gränsen till antirasist.. sen hände något.. jag blev hemlös och arbetslös och fick se stockholm (verkligheten) ur ett helt annat perspektiv..

Jag började som invandringskritisk i ungdomen, hamnade sedan i pk-träsket i många år och har nu som medelålders kommit att återgå till min ursprungliga, naturliga ståndpunkt - vis av erfarenhet och med helt andra intellektuella redskap, men med samma instinltiva känsla av att någonting är ruttet här i landet.

När jag var ung fanns det förhållandevis få invandrare jämfört med idag, men redan då upplevde vi unga svenskar att vi ofta hamnade i bråk med blattegäng (s k "kickers"), att invandrarkillar var störiga och jobbiga, att media ljög om etnicitet och gärna framhöll vit makt-miljöns farlighet men inte det rasistiska våldet mot svenskar. Jag hade då inga djupare analyser av detta, det var bara den verklighet jag levde i som tonåring i början av 90-talet.

Senare hamnade jag i miljöer där PK-dogmen var mycket stark, och anpassade mig efter det. Det finns vissa skikt i samhället där det är fullkomligt tabu att ö h t kritisera den rådande invandringspolitiken, samtidigt som det anses vara väldigt häftigt att spela radikal och samhällskritisk på olika sätt; salongssocialister, akademiker i världsfrånvända och inavlade universitetsmiljöer, rabiata unga vänsteraktivister och allmänt välmenande medelklasshjon med dåliga borgerliga samveten försöker alltid framstå som normbrytare, fritänkare osv samtidigt som de tävlar om vem som kan vara mest PK.

Jag deltog själv i detta hyckleri och fåraktiga bräkande av floskler under många år, men verkligheten gjorde sig ständigt påmind. Jag såg hur min hemstad fylldes av patrask från världens alla hörn, hur den samhälleliga misären ökade i takt med invandringen och hur min identitet som svensl blev alltmer ifrågasatt av fulmedia. Den verkliga vändpunkten kom nog när jag började arbeta inom rättpsykiatrin och med egna ögon bevittnade den groteska snedfördelningen av resurser - här lades enorma summor och extrema kraftansträngningar på att ge utländska yrkeskriminella, illegala invandrare med grova brott i bagaget och sönderknarkade gatuligister från MENA prima svensk sjukvård, rehabilitering, stöd och bidrag - allt på svenska arbetares bekostnad. Jag såg vilket hat och förakt dessa parasiter och charlataner, detta mänskliga avskräde, kände mot det samhälle och det folk som öppnat alla dörrar på vid gavel för dem. Jag såg vilka hopplösa fall de är och hur omöjligt det är att någonsin integrera dem i ett fungerande samhälle.

Detta var sista spiken i kistan för mina illusioner om internationell solidaritet och öppna gränser. Det blev en väckarklocka som fick mig att inse hur djupt nere i skiten vi har hamnat i det här landet. Med en ny blick på media och vänstern såg jag plötsligt lögnerna, hyckleriet, fegheten. Det var ett jobbigt uppvaknande och en lång process, men såhär i efterhand är jag glad att jag drabbades av det.

Det ser mörkt ut nu och ljuspunkterna är få. Man kan bara hoppas att fler vaknar upp ur dimman och inser att något måste förändras om vi ska överleva som folk.

1. Jag har själv gått på arbetsförmedlingens coachning med utlänningar och många av dem har väldigt svårt att få jobb pga det vanliga faktist:
de har svårt med svenska så dem får gå arbetslösa och läsa sfi
dem har svårt att skriva ett bra CV pga bristen på språket
osvosv
2. Många är för snälla och därför får dem alla jobb:/ eller oj, menade att dem har svårt att få jobb och blir tyvärr krimmade eller sätts i arbetsförmedlingens omlopp och höjer våran arbetslöshetsprocent bland unga vilket kanske leder till en generation med kass framtid och kass pension.
3. Har hört hur det var förr från mor och farföräldrar etc, innan alla dessa krig dock hur brottsligheten har ökat.
4. Har en gång i mitt liv hamnat i bråk. Och istället för att använda munnen till att lösa det, ville han vara cool inför sina "bröder" med samma bakgrund.

Är ej emot att dem gillar vårt land(fast det gör dem inte), är heller inte insatt i politik men jag vet att dem både skapar jobb(sfikurser mm) och sen tar jobb från mig och andra(som jag upplevt att vi kunnat bättre) men eftersom vissa är rädda att bli klassade så fick dem det..

Jag slutade att ogilla invandringen när jag upptäckte att min (svenska) brorsa och hans (svenska) vänner betedde lika illa som den värsta blatten. Då kom jag underfund med att etnicitet inte har ett skit med saken att göra, utan det handlar om individers problem och dess uppfostran.

Bott mångkulturellt i väldigt många år, har många invandrarkompisar och med invandrarbakgrund och vi ser problemen i förorterna. Helt rätt att vi hjälper folk och att de kan komma hit, men sen då? Man kan ju inte bara trycka in massa nytt folk i områden där folk redan har det mindre bra...

Det här kommer aldrig hålla i det långa loppet och man känner sig helt maktlös egentligen. Då det är himla lätt för Reinfeldt och co med media i spetsen att inte se problemen när de bor i sina fina lägenheter inne i stan, eller ett fint villaområde och kallar alla som inte tycker att nuvarande invandringspolitik inte håller, för rasister.