Växte upp i ett medelklasshem och fick tidigt lära mig av mina föräldrar att vissa människor i andra länder hade det svårt, speciellt där det var svält och krig. En dag när min cykel stals av en invandrare grät jag och frågade mina föräldrar varför de stal min cykel, vi hade ju räddat dem från kriget. Svaret jag fick var att de var fattiga och inte hade råd att köpa en egen cykel.
(Vi tog ändå tillbaka den. Sedan stals den igen och återfanns inte mer). [70-tal i förort]
I skolan såg jag sedan bilder på djurskelett i öknen och uppsvällda barn med flugor kring ögonen och vi fick läsa om hur bra Sverige var och hur dåligt det var i andra länder. [80-tal]
1992 utökades så min landsbygdsomgivning av ett betydande antal personer ifrån Jugoslavien. Då som först märkte jag hur olika vi svenskar var de från de sydligare länderna. De var oerhört högljudda, och verkade vilja hävda sig i varje situation. (Inte alla, men jag kunde inte då urskilja vilka som kom från vilken del). Sedan kom kosovoalbanerna och helt plötsligt var vi tvungna att låsa dörrar och cyklar på kvällarna.
Jag märkte att samhället förändrades. Och många av de som kom var inte alls "tacksamma" för att vi räddat dem ifrån en dålig situation, utan snarare var de kaxiga och ofta rent otrevliga. Jag tänkte att de måste ha väldigt dåliga upplevelser ifrån kriget (vilket de ju hade). När albanerna skulle komma minns jag att jag undrade varför just SVERIGE skulle ta emot så många. Visst kanske de behövde hjälp, men de var ju redan så många invandrare här så att det började förändra samhället. Överallt hörde man hur de pratade med varandra på sitt eget obegripliga språk. [90-tal]
Sedan har jag gradvis sett hur invandringen har övergått från att vara livsräddande till att vara rent materialistiskt. Många av de som kommer nu, har bott i vanliga lägenheter i vanliga städer, hundratals mil ifrån krig och förödelse, men de har hört talas om ett land i norr där de kan leva i total fred och erhålla total försörjning. Numera så flyttar de IFRÅN ett kanske trasigt skitigt tomt hus TILL sina vänner och släktingar i Sverige, och fortsätter sina liv tillsammans. Kulturen, deras sätt och deras språk är precis lika som förut. [10-tal]
Samtidigt så verkar det SAKNAS pengar inom vissa områden som vi skulle beteckna som svensk välfärd, skolornas resultat försämras, attityden blir hårdare och kriminaliteten ökar. Som grädde på moset så matas man med hur BRA invandringen är och hur SYND det är om de stackars offer som kommer hit. Mitt kompisgäng har delats i två läger: de som vill minska invandringen, och de andra som tycker att den andra halvan är onda rasister…. och varje dag som går blir samhället lite sämre…
Ungefär så.
(Vi tog ändå tillbaka den. Sedan stals den igen och återfanns inte mer). [70-tal i förort]
I skolan såg jag sedan bilder på djurskelett i öknen och uppsvällda barn med flugor kring ögonen och vi fick läsa om hur bra Sverige var och hur dåligt det var i andra länder. [80-tal]
1992 utökades så min landsbygdsomgivning av ett betydande antal personer ifrån Jugoslavien. Då som först märkte jag hur olika vi svenskar var de från de sydligare länderna. De var oerhört högljudda, och verkade vilja hävda sig i varje situation. (Inte alla, men jag kunde inte då urskilja vilka som kom från vilken del). Sedan kom kosovoalbanerna och helt plötsligt var vi tvungna att låsa dörrar och cyklar på kvällarna.
Jag märkte att samhället förändrades. Och många av de som kom var inte alls "tacksamma" för att vi räddat dem ifrån en dålig situation, utan snarare var de kaxiga och ofta rent otrevliga. Jag tänkte att de måste ha väldigt dåliga upplevelser ifrån kriget (vilket de ju hade). När albanerna skulle komma minns jag att jag undrade varför just SVERIGE skulle ta emot så många. Visst kanske de behövde hjälp, men de var ju redan så många invandrare här så att det började förändra samhället. Överallt hörde man hur de pratade med varandra på sitt eget obegripliga språk. [90-tal]
Sedan har jag gradvis sett hur invandringen har övergått från att vara livsräddande till att vara rent materialistiskt. Många av de som kommer nu, har bott i vanliga lägenheter i vanliga städer, hundratals mil ifrån krig och förödelse, men de har hört talas om ett land i norr där de kan leva i total fred och erhålla total försörjning. Numera så flyttar de IFRÅN ett kanske trasigt skitigt tomt hus TILL sina vänner och släktingar i Sverige, och fortsätter sina liv tillsammans. Kulturen, deras sätt och deras språk är precis lika som förut. [10-tal]
Samtidigt så verkar det SAKNAS pengar inom vissa områden som vi skulle beteckna som svensk välfärd, skolornas resultat försämras, attityden blir hårdare och kriminaliteten ökar. Som grädde på moset så matas man med hur BRA invandringen är och hur SYND det är om de stackars offer som kommer hit. Mitt kompisgäng har delats i två läger: de som vill minska invandringen, och de andra som tycker att den andra halvan är onda rasister…. och varje dag som går blir samhället lite sämre…
Ungefär så.