Citat:
Det framgår väl ändå med relativt önskvärd tydlighet av HD:s domskäl.
-klipp-
* HD kommer fram till att det är rimligt att en förvärvare ska vara bunden av skiljedomsklausulen, främst av den anledningen att förvärvaren bör kunna undersöka om sådan klausul finns, samt att det kan vara en förutsättning för den kvarvarande parten att tvister inte ska slitas i allmän domstol.
-klipp-
* HD kommer fram till att det är rimligt att en förvärvare ska vara bunden av skiljedomsklausulen, främst av den anledningen att förvärvaren bör kunna undersöka om sådan klausul finns, samt att det kan vara en förutsättning för den kvarvarande parten att tvister inte ska slitas i allmän domstol.
Det framgår även för mig tydligt vad HD dömer i aktuellt mål, alltså att den som övertagit (förvärvat) rättigheter enligt avtalet är bunden vid skiljeklausulen. Så långt är jag med. Men jag får bara huvudvärk när jag försöker få ordning på hur, när och varför förvärvaren kan anses bunden och när densamme inte kan anses bunden?
Att förvärvaren i Emja-fallet ansågs bunden går ju att utläsa redan av rubriken.
I domskälen så resonerar HD (om jag fattat nåt alls) fram och tillbaka, om avtalsrättsliga grundprinciper, en jämförelse med skuldebrevslagen osv och kommer sedan fram till varför det är önskvärt att förvärvaren är bunden, och att förvärvaren ska anses vara det "om inte särskilda skäl föreligger". Att haltande bundenhet inte är önskvärd eftersom det ger kvarvarande part möjlighet att välja tvisteform.
Samtidigt så går de inte direkt in på vad som skulle kunna vara särskilda skäl (om de inte menar t ex om det finns en stark personlig anknytning mellan ursprungsparterna?).
Men vad är rekvisiten om man formulerar sig så? Vad krävs för bundenheten? Där det blir snurrigt.
Att förvärvaren ska ha känt till/borde känt till skiljeklausulen och att inte särskilda skäl föreligger till att förvärvaren inte ska anses bunden - är det "bara" det?
