Filmen 'Återträffen' får fin kritik - men
varför?
Är filmen originell? (Kopia på 'Festen' i kombination med iscensättning = nej.)
Sanningen är ju att filmens form blev till för att klasskamraterna vägrade medverka.
Hur 'genialt' är det?
Säkert har producenten och filmteamet gjort ett bra jobb - med det är vad som förväntas med stöd från SFI på 3 miljoner för produktion. Allt annat vore underligt.
PR- värdet på personen A.Odell är så högt att man har översikt med bristen på innehåll.
Det intressanta är
varför filmen får så lysande kritik. Självklart är det en viktig faktor, att A. O är en ''skörstark''(citat) kvinna med ett trasigt förflutet, en som 'kämpat sig upp' mot alla odds genom svårigheter.
Vilken kulturskribent vill namnge & belysa problem, brister och svagheter i en sådan persons projekt? Ingen.
Det finns en ny uppsättning regler kring 'konstnären' A. Odell ('konstnär' som aldrig skapat något annat än dagboksmaterial och egenterapi genom 100% självfokus).
Debatten som lyft denna person har skapat en persona, ett symbolvärde, något som ligger långt utanför personen A.O själv, där hon själv inte varit samtalsledaren, utan samtalsämnet.
Det går helt enkelt inte att sakligt kritisera en person som bygger sin 'karriär' på sin personliga neuros, sitt själsliv och sina subjektiva upplevelser (mobbning, utanförskap, psykvård, felbehandling, det ständiga offret som bara har fått svårigheter i sitt liv, bereoende på andra människors agerande).
Det går inte att skilja personen A.O från projektet A.O. På det sättet är projektet lyckat, men fortfarande; Kejsarens nya kläder.
Här är den första kritiska recensionen, i den totala avsaknaden av recensioner utanför Sverige:
Hollywood Reporter:
Citat:
If Odell really wanted to blur the boundaries of fiction and reality, she should surely have made this second half of The Reunion a "straight" documentary and elicited input from her former schoolmates. Instead, this a fictional film about the making of a fictional art project, and only those already aware of Odell's career, methods and concerns are likely to find the results of more than passing interest.
It's all pretty small beer compared with the national furore stoked by Odell's 2009 university graduation-project Unknown Woman 2009-349701 in which she staged a fake suicide attempt on a city bridge and was confined to a psychiatric ward before owning up to the artistic nature of her actions. This led to a court case and a small fine for Odell, but it also made her a household name almost overnight, sparking an anguished debate on the treatment of the mentally ill in a country horrified by the recent "explosion" in psychiatric cases.
The idea of nasty skeletons rattling around in Scandinavia's immaculate pale-wood closets is now a familiar one to international readers and viewers, of course, most obviously in the form of The Girl With the Dragon Tattoo and its many imitators. But Odell's investigation of how Sweden (mis-)treats naysayers, non-conformists and troublemakers doesn't throw up any fresh insights, and if anything the ambitious structure of The Reunion, a consistently slick and sleek production on the technical side, ultimately comes across as more narcissistic than analytical.
.
.