Ser vi slutet för Folkpartiet (numera Liberalerna)?

Sedan jag blivit partisekreterare i Moderaterna 1974, dröjde det dock inte länge, förrän löntagarfonderna dök upp på det politiska planet. Besynnerligt nog gav Folkpartiet frågan en rejäl knuff framåt genom att i den första Haga-uppgörelsen under jämviktsriksdagen biträda ett förslag att låta en statlig kommitté utreda frågan. Som tack för hjälpen skulle utredningsuppdraget även omfatta FP-idén om vinstandelssystem, och dessutom fick partiet tillfälle att granska direktiven i förväg.

[...]

Det gjorde nu inte så mycket, då utredningsarbetet drevs på sparlåga den första tiden. Dessutom var vi inställda på att vinna 1976 års val, och därmed skulle det inte föreligga något behov av att planera för löntagarfonder. Men när Gösta Bohman efter den borgerliga valsegern som nybliven ekonomiminister föreslog att utredningen skulle upplösas, blev det tvärstopp. För FP var detta helig mark, och snart sagt varje förändring hotade att leda till regeringskris. Det var med yttersta möda M lyckades förhandla sig till en utvidgning, som gav oss en egen representant i utredningen och en knapp borgerlig eller näringslivsvänlig övervikt. Och när Hjalmar Mehr på grund av ohälsa begärde att få avgå, utsåg Ullsten-regeringen till ny ordförande Allan Larsson (S) med gedigen LO-bakgrund.

[...]

Jag bedömde det inte som möjligt att forma en majoritet i utredningen bakom ett klart nej till löntagarfonder. Som mest kunde jag hoppas på att spräcka utredningen genom att få ledamöterna att sprida sig på så många linjer som möjligt. Denna taktik lyckades. När ledamöterna sommaren 1980 avkrävdes ett slutligt val av modell, delade de upp sig på sju olika ståndpunkter. Ordförande Larsson gjorde tappra försök att förhandla fram en lösning, baserad på de ursprungliga idéerna. Men näringslivet hade nu äntligen gjort sig av med Waldenström som talesman, och mittenpartiernas företrädare började inse att de löpte en risk att stå för något som kunde uppfattas som en undervariant av ett socialistiskt fondsystem.

FP dödshotat - trots växande liberalism

Liberalismen dominerar svensk politik – men Folkpartiet – som historiskt representerat liberalismen, kämpar för att hålla sig över fyraprocentgränsen.

Liberalismen har aldrig dominerat Sverige så mycket som nu. Socialdemokraterna har avvecklat sina gamla idéer om offentliga monopol och långtgående samhällsstyrning. Centern har mer i skymundan klätt sig i liberala kläder, inte minst i ekonomiska frågor. Folkpartiets traditionella socialliberalism har försvagats till förmån för marknadsliberalism.

Båda mittenpartierna – för att nyttja ett föråldrat uttryck – drev utan framgång marknadsliberala principer gentemot de försiktigt förvaltande Moderaterna i Reinfeldts regeringar.

Miljöpartiet är knappast liberalt, men hungern efter ministerposter har dämpat de fundamentalistiska statsdirigerande visionerna. Partierna kivas också som aldrig förr om en position i mitten (förutom SD och V). Man vill nå de flyktiga mittengrupper som avgör valen.

Alltså – stark liberalism och kamp om mitten.

Samtidigt kravlar det parti som historiskt representerar liberalismen och även fortfarande har det i partinamnet – Folkpartiet liberalerna – i opinionsmätningarna bara en dryg halvprocent ovanför ättestupan, fyraprocentsgränsen. Jan Björklund har sällat sig till raden av partiledare som inte lyckats att varaktigt hejda vägen utför. Och för mitten som helhet Fp, C och Kd, är det lika illa. De turas om att ligga närmast stupet, och totalt når de ungefär 15 procent av väljarna.