Ser vi slutet för Folkpartiet (numera Liberalerna)?

Folkpartiet grundades 1934 och är ett samlingsparti för de svenska liberala partierna genom en fusion av Frisinnade Folkpartiet och Sveriges Liberala parti. Frisinnade Folkpartiet var 1911 hade gått från 40,2 procent i valet 1911 till 10 procent valet 1932. När Bertil Ohlin (1944-1967) valdes till partiledare såg partiet en mycket stor ökning åren 1948-1956. Partiet nådde 24,4 procent valet 1952. Partiet föll återigen under 20 procent i valet 1958 och har sedan stadigt fallit. Valet 1982 nåde partiet botten på 5,9 procent under Olla Ullsten (1978-1983).

Partiet var i kris och valde läkaren Bengt Westerberg (1983-1995) som partiledare. Westerberg hade noterat att Folkpartiet lyckades bäst när de sålde en socialliberal politik. Rösterna skulle inte komma från högerväljare men från liberala vänsterväljare. Westberg gjorde sig känd för att bedriva vårdfrågor vilka syftade till att expandera dem så som kroniskt sjuka skulle få eget rum. Trots detta låg partiet kring fyra procent i de opinionsundersökningar som gjordes. Det var inte förrän han markerade mot Moderaterna som partiet ökade. Partiet fick 14,2 procent i valet 1985. Det är detta som brukar kallas för Westerbergseffekten. Det var det bästa valet sedan 1970.

Men snart vände trenden och partiet minskade i valen 1988, 1991 och 1994. I princip hade Westerberg inte bara börjat göra upp med Socialdemokratin om vissa frågor som på den gamla tiden men samarbetet blev allt djupare och mer invecklat. I princip ville Folkpartiet ha "allt åt alla" precis som SAP men utan skattehöjningar. Partiet hade utvecklats till ett ansvarslöst vänsterliberalt parti i väljarnas ögon. Westberg var också ansvarig för att Luciaföredraget 1991 revs upp vilket innebar näst in till en fri invandring till Sverige.

Partiet hade också en högljud internationalistisk och neoliberal falang bestående av Birgit Friggebod och Anne Wibble vilka inte heller var speciellt omtyckta. Under Westbergs tid blev det inte bra fri invandring, det blev också pappamånader och vårdnadsbidrag. I valet 1994 fick partiet 7,2 procent och mycket av det man hade vunnit på att bli mer socialliberala hade man förlorat. Westberg förstod att partiet framtid var hotad och avgick. Flera år senare kom Westerberg att bråka med judiska identitetspolitiska organisationer angående omskärelse av pojkar.

Partiet valde Maria Leissner (1995-1997). Partiet fick ungefär samma politik som under Bengt Westerberg och partiet föll i mätningarna. Maria Leissners sambo avled i en bilolycka och kvinnan avgick som partiledare. In kom socionomen och gruppledaren Lars Leijonborg. Leijonborg hade inga som helst planer att bedriva någon annan politik än den fastslagna av Bengt Westerberg. Partiet föll till 4,7 procent i valet 1998.

Det blev naturligtvis ramaskri i partiet. Skulle Lars Leijonborg vara mannen som tog partiet ur riksdagen? Kongressen försökte avsätt honom men misslyckades. Valet 2002 närmade sig och Leijonborg var varken charmig eller bedrev en nyskapande politik som drog väljare. Leijonborg sneglade på Venstre i Danmark som hade lanserat en litet tuffare invandringspolitik. Men denna kunde han inte sälja eftersom partiet var in direkt för fri invandring. Istället tog han ”språktest för medborgarskap” från dem men vad detta språktest skulle innehålla ville han inte gå in på och det var heller inte sanktionerat av kongressen.

Naturligtvis var detta lyckat och partiet ökade från 4,7 procent till 13,4 procent i valet 2002. Samtidigt gjorde Moderaterna sitt sämsta val någonsin. Det blev ringar på vattnet men Leijonborg såg att det fanns stora möjligheter i denna fråga. År 2004 gjorde han docenten Mauricio Rojas som talesman för integrationsfrågor.

För att mildra kritiken från det övriga etablissemanget började Leijonborg diskutera rasism med Sverigedemokraterna och Danskt Folkparti. Syftet var att peka på skillnader mellan Folkpartiet och de som sa samma sak. I en debatt på SVT-debatt 2004 med 25 år gamla Jimmie Åkesson (då SDU) förlorade den rutinerade Lars Leijonborg trots att SVT-debatt hade gjort ett mycket vinklat program för att få Åkesson ur balans. Partiet vann inget på att diskutera med SD och det hjälpte dem bara.

Det blev inte bättre av att Rojas i princip hade samma åsikter som Sverigedemokraterna och började bedriva egen politik i frågorna. Naturligtvis såg det bra ut i opinionen men så inför valet 2006 började partiet vackla i de här frågorna. Rojas blev ett problem. Folkpartiet började internt bråka och vänsterliberalerna i partiet och vann under kongressen innan valet 2006. Frågor som språktest fick icke bedrivas. Media gav vänsterliberalernas stöd. Partiet minskade till 7,5 procent i valet 2006 eftersom Leijonborg var bakbunden. Han kunde inte säga något i valdebatterna. En annan orsak var också att Moderaterna nu hade kunnat komma tillbaka genom att göra arbetslösheten till en valfråga.

2007 fick Lars Leijonborg avgå på grund av att han känt till att partiets politiska sekreterare avlyssnat Socialdemokraternas intranät. Det var naturligtvis inte det egentliga skälet men att vänsterliberalerna hade blivit allt starkare i partiet. Nu skulle huvuden rulla och Rojas sparkades ur. Ja, partiet jagade till och med ut honom från landet och när han förlorade sin ersättningsplats i riksdagen 2008 flyttade han till Spanien. Då hade Rojas redan ersatts av Nyamko Sabuni som bedrev en liberal kritik mot normativ mångkulturalism.

Militären och karriärpolitikern Jan Björklund tog över efter Leijonborg. Istället för att bedriva integrationsfrågor bedrev partiet skolfrågor. I valdebatten 2010 ville Björklund förbjuda burkor i skolorna. Partiet minskade marginellt i valet 2010 till 7,1 procent. Under mandatperioden 2010 har vänsterliberalerna Erik Ullenhag och Birgitta Ohlsson fått varsin ministerpost. Nyamko Sabuni har försvunnit och ersatt av den vänsterliberala Erik Ullenhag. Partiet pendlar mellan 7-5 procent i opinionen med en lutning mot 5 procent.

Mycket av den populism som Leijonborg byggde upp inför valet 2002 har gått förlorat. Partiet ministrar tillhör uteslutande vänsterfalangen. Ullenhag är integrationsminister, Arnholm är biträdande jämställdhetsministern och EU-minister är Birgitta Ohlsson. Högerfalangen har bara Björklund kvar när Nyamko Sabuni avgick i början av 2013. Björklund har misslyckats med skolfrågorna och de diskuteras sällan. Trots allt, det finns inte så mycket mer de kan göra för att höja resultaten. Moderaterna har också börjat bedriv en offensiv i de här frågorna så Björlund är isolerad. Istället får Ullenhag det mesta av utrymmet och han kan inte betraktas som en populär politiker.

Folkpartiets valanalys från 2010 konstaterar att S och M har högre förtroende än dem i invandrarfrågor. Den enda frågan de har exceptionellt högt förtroende är i skolfrågan. Där har de 29 procent jämfört med 21 procent (SAP) och 16 procent (M). (Sida. 26). Valanalysen konstaterar att Sverigedemokraterna faktiskt utgör ett politiskt hot mot dem även om de inte finner ett statistiskt underlag som stödjer detta. Partiets lösning är följande:


Detta påminner om Ohlin institutets valanalys som hävdar att SD bör bekämpas genom att kritisera den normativa mångkulturalismen och att partiet skall fortsätta vara ett internationalistiskt vänsterliberalt parti. Valanalysen pekar också på något som så många gånger har talats om. Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna kan inte överleva med ett växande Sverigedemokraterna. Partiet skall således slås ihop med Centerpartiet. Ohlin institutet skriver:

Med andra ord skulle Fp och C bli en typ av liberal elitistiskt och anti-populistiskt parti genom gå ihop till ett parti. Det är också uppenbart att Folkpartiet är hotat av Sverigedemokraterna. Folkpartiet konkurrerar idag inte bara med Fp, C och Kd men också med M, S och Mp. I princip har partiet gjort sig obetydligt i alla frågor utom just skolfrågor. Det finns också mindre liberala partier utanför riksdagen som tänker ställa upp i valet 2014. Även om deras framgång säkerligen är liten är det Folkpartiet och Centerpartiet som primärt drabbas. Det är således inte underligt att Bertil Ohlin institutet föreslår att C och Fp skall bilda ett parti precis som Frisinnade Folkpartiet och Sveriges Liberala Parti bildade ett parti 1934.

Fråga: Sjunger Folkpartiet på sin sista melodi?

Palla inte läsa din roman, men jag hoppas det. Vi börjar ju redan se slutet för C och KD. FP har ju inte ökat direkt sedan valet dom har antingen stått still eller blivit mindre. Men det blir nog svårt att öka när man ha en så inkompetent äcklig politiker som Ullenhag. Som står och säger rena skära lögner rakt ut i TV. Lögner som till och med vänstern inte köper.

Jag har alltid ogillat Folkpartiet. Trots att liberalismen sägs vara den ledande ideologin för det partiet så är det sällan man kan skönja någonting som överhuvudtaget kan betraktas som liberalt i deras politik, utom möjligtvis skattesänkningar. Ett par folkpartister som jag har diskuterat politik med under åren har talat sig varma för bland annat John Stuart Mill och John Rawls. Det intressanta är att Mill och Rawls i princip förespråkade laissez faire-kapitalism och inte heller i övrigt var speciellt stora anhängare av statliga ingrepp i samhällslivet. Folkpartiet har mer gemensamt med Socialdemokraterna i sociala frågor än Moderaterna. Hur mångkultur egentligen är kompatibelt med liberalism och också ett mysterium, och det har Folkpartiet aldrig lyckats med att reda ut. Varje gång de har försökt har de blivit anklagade för rasism och främlingsfientlighet, och de har således slutat med att problematisera det mångkulturella samhället utifrån ett liberalt perspektiv.

Jag tror Erik Ullenhag är det stora stjärnskottet inom Folkpartiet, och en möjlig efterträdare till Björklund. Ullenhags chanser att lyckas som partiledare bedömer jag vara lika stora som Annie Lööfs. Ullenhag och Lööf kännetecknar någon ny form av svensk politiker där PR-träning och ytlighet ges ett mycket större utrymme än innehåll och substans. Här är det uppenbart att FP och C har sneglat på amerikansk politik och Per Schlingmanns tidigare bedrifter inom Moderaterna. Jag tror många svenskar i grunden avskyr denna typ av politisk framtoning, vilket Centerpartiet är ett tydligt exempel på. Liberalismen, och framförallt den anglosaxiska varianten av liberalismen, lockar ganska få svenskar egentligen.

Någon annat som kännetecknar Folkpartiet är deras uttalade sionism och Israelvurmande. Här skulle det vara intressant att undersöka om SD kan locka över några folkpartister, eftersom jag tror att många liberaler egentligen tycker illa om islams ökande inflytande över samhället. Om det är något som rimmar illa med liberalism så är det politisk islam.

FP är enligt min mening den borgerliga sidans motsvarighet till VPK. De har en tämligen stabil kader av kärnväljare, den klassiska FP-väljaren är som bekant en medelålders mellanstadielärarinna, och det är troligt att denna kader förslår åtminstone för att 2014 hålla FP kvar i Riksdagen.

Detta är så klart mot mina önskningar, ty jag önskar FP allt ont, och även om jag som barn tyckte att Per Ahlmark kunde föra sig i debatter, så har det alltid vilat något djupt suspekt över partiet. Fp är notoriskt opålitligt, och det enda man kan vara säker på är att de aldrig har haft Sveriges bästa för ögonen.

På längre sikt tror/hoppas jag följande:
Den stabila kadern av kärnväljare minskar, och FP blir till sist uppätet av M, som kommer att bli DET (social-)liberala partiet i Sverige. Det finns i längden inget behov hos väljarna att ha fyra stycken. Det är som med KD och C, att partiet dör ut. Men intill dess detta händer, kan det mycket väl bli så att FP väljer Birgitta Ohlsson eller Erik Ullenhag till ny ledare, och då påskyndar sin egen död - Lex Lööf.

Folkpartiet har ett trumfkort som gör det nästan immunt mot ett växande SD: man är helt galet fanatiska i sin globalistiska vurm för EU. Detta tycks vara en stabil bas att stå på som kanske ensamt garanterar minst 4 procent i valen. I alla fall behöver man inte vara rädda för att några av de här väljarna ska lockas av SD.

Nej, jag tror vi tvingas dras med folkpartiet ett tag till. Det finns tillräckligt många knasliberaler och självgoda tokhumanister för att hålla åtminstone folkpartiet under armarna. Knasliberalerna har tagit över både moderaterna och centerpartiet. Varav det sistnämnda är på god väg att kapsejsa efter att liberalerna har förvandlat partiet till oigenkännlighet.

När flintis och hästsvans försvunnit från moderaterna efter det kommande valfiaskot hösten 2014 och centern åkt ut, så återstår bara folkpartiet för knasliberalerna. Som sagt, det finns tillräckligt många nyliberaler i det här landet för att hålla folkpartiet över 4%.

Du är ju hyfsat påläst må jag säga men det är ändå några fel när det gäller Westerberg - för det första är hen inte läkare även om hen läste på den utbildningen tog hen aldrig examen. Vad viktigare är är att hen upplevdes som en aggressiv högerpolitiker när han tillträdde, och det var ju först senare som hen mer gick mot mitten politiskt. En viktig sak som hen gjorde var också att acceptera att moderaterna var det ledande partiet inom borgligheten. Det gjorde aldrig mittenpartierna på 70-talet och första halvan av 80-talet. Du "glömmer" också den starka feministiska ådran inom fp bl.a. med den första kvinnliga partiledaren i Sverige, och landets kanske bästa finansminister, Ann Wibble.

Men folkparitet kommer inte att dö ut. Det är alltjämt ett av favoritpartierna hos den bildade eliten. (I en annan tråd propagerar jag för "extraröster" för samhällets elit - folkpartiet skulle ju tjäna på det.) Däremot kanske en sammanslagning med centern kunna vara en ide förutsett att Annie Lööf blir partiledare.

Både "A Theory of Justice" och "Political Liberalism" är rätt så "konservativa" i sin karaktär. Rawls tillhör den äldre liberala skolan eller mer korrekt, de gamla demokraterna i USA. I princip föreställde sig Rawls ett anglosaxiskt USA med konservativa civila ideal när han skrev de två böckerna. Rawls skulle säkert ha varit Kristdemokrat i Sverige även om han ateist. Det är dock så att Folkpartiet inte var influerade av amerikansk liberalism. De var influerade av brittisk liberalism. Bland annat John Maynard Keynes. Den här liberalismen har sedan försvenskats och anpassat sig till det svenska politiska klimatet. När Bertil Ohlin avgick 1967 så tog partiet steget mot en pro-amerikansk neoliberalism och radikalism men också en mer tydlig anglosaxisk liberalism som du skriver.

När de valde Per Ahlmark år 1975 var det i princip tack och adjö med partiet eftersom mannen i princip var en svensk föregångare till Dagens Nyheters neokonservativa ledarsidor. Man kan säga mycket elakt om Bengt Westerberg men han räddade partiet i valet 1985 precis som Lars Leijonborg räddade partiet i valet 2002.

Du skriver helt korrekt i att Erik Ullenhag har framtiden för sig i Folkpartiet. Erik Ullenhag är andre vice partiledare, har varit partisekreterare och varit integrationsminister sedan 2010. Ullenhag är också (trots sitt utseende) en ganska bra ålder för en partiledare. Han är 41 år gammal och suttit i riksdagen sedan 2002 vilket ger rutin och insikt i en mängd frågor. Jan Björklund har varit partiledare sedan 2007 och troligen sitter han inte längre än tio år.

Det är bara Bertil Ohlin, Bengt Westerberg och Lars Leijonborg som har suttit tio eller fler år vid rodret. Vid valet 2014 kommer Björklund ha suttit 7 år som partiledare vilket i Folkpartiet är mycket. Snittet för en partiledare i Fp (minus Björklund) är åtta år. Vi kan alltså räkna med att Björklund försvinner som partiledare 2015-2016. Naturligtvis är det ingen hemligt att Ullenhag kommer likt Annie Lööf köra partiet i botten. Folkpartiet är ett sådant parti som skulle ha åkt ut 1985 och 2002 men som av ren och skär tur och populism (förslag som aldrig genomförts) lyckats hålla sig kvar.

Vi får se vad de kommer hitta på. Jag upplever att det bara är Erik Ullenhag som syns i TV och radio och han gör bort sig i princip varje TV eller Radiodebatt.
Helt korrekt.

Har du tänkt på att Miljöpartiet, Centerpartiet, alternativa liberala partier utanför riksdagen (liberaldemokraterna) och i viss mån både SAP, M och SD konkurrerar med Folkpartiet. Kom också ihåg att Fp höll på att falla ur riksdagen 1985 och 2002 om det inte hade varit för populistiska utspel från Westerberg och Leijonborg. Men som sagt - mycket bra tankar. Jag har inte en speciellt djup insyn i Folkpartiets historia och politik.

Det går det inte att trängas på 4-5 procent i alla evighet Jag tror också SD kommer börja bedriva en intensiv kampanj mot dem. Vidare så finns Miljöpartiet och de andra partier som som i princip tycker samma sak som Folkpartiet.

Tja, jag vet inte om det är så säkert. Jag tror inte de har en kamrat 4 procent som röstar på dem. De är inte som Vänsterpartiet. Partiet placerade sig kring 3 procent i mätningarna i valet 2002 men de låg även illa till i valet 1985.

Jag tror också att Fp kommer bli uppätet av M men internt verkar det som om många vill att partiet skall slås ihop med C. Frågan är om Centerpartiet vill det. Partiet har över en miljard kronor i tillgångar och ge pengarna till Folkpartiet? Vidare så är Centerpartiet större än Folkpartiet ute i landet men det kommer de säkerligen inte vara det efter valet 2014. Det kommer säkert Lööf se till. Sedan har du ju helt rätt om vem som röstar på Folkpartiet. Det handlar om en småbeläst medelklass - bland annat lärare men också kvinnor verkar tycka om partiet.

Jag har lekt med tanken att Fp tar alla C-väljare, delar av M, C och Mp men det finns liksom inget som tyder på att Fp växer eller har vinden med sig. Men Folkpartiets framtid avgörs säkert efter valet 2014. I och med att SD är med i spelet så måste något eller några partier lämna riksdagen. Det står mellan Kristdemokraterna, Folkpartiet och Centerpartiet. Ett eller två av dessa partier måste lämna den politiska arenan.

Folkpartiet sjunger inte på sista versen. Inte av egen kraft, utan för att andra partier redan börjar närma sig sluttonen. Centerpartiet ligger närmare bilan efter att ha utsett Anne Lööf till partiledare och Kd har sedan flera val överlevt enbart med hjälp av stödröster från moderaterna.

I ett läge där man inser att man inte kan vinna valet kommer insikten att ANTALET partier måste minska. I en situation där moderaterna tappar röster och dessutom riskerar att förlora ett val kommer därmed dödköttet att kastas överbord och en konsolidering av de borgerliga partierna äga rum. Stödrösterna räcker inte åt både centerpartiet och kd - så få de klara sig bäst de kan.

I det här läget har folkpartiet knappast något att vinna på ett valsamarbete med centerpartiet - utan snarare, lär de sikta på att plocka partiets väljare utan att få Annie Lööf på köpet.

I detta har folkpartiet något av ett guldläge. De socialliberala krafterna (Ullenhag/Olsson/Arnholm) vädrar morgonluft i en situation där centerpartiet och även kd befinner sig på fallrepet. I en situation där Björklund - som ansågs ha öppet mål i skolfrågan - misslyckats.

Ullenhag är, om än ej en populär politiker utåt, ändå inte en impopulär sådan. Hans position inom partiet kan heller inte underskattas. Han är av liberal börd (Jörgen Ullenhag) och han har gjort en spikrak karriär inom partiet som ordförande för fpu, partisekreterare - där han reste runt och förankrade sin ställning - och nu minister. Han har nämnts som potentiell partiledarkandidat nu sedan de senaste 10-15 åren (vilket i sig säger en del om tillväxten i partiet).

Därtill har han visat prov på strategisk politisk ryggradslöshet i det att han lyckades både motarbeta Jan Björklund i valet som partiordförande OCH senare bli hans partisekreterare.

Birgitta Olsson har inte samma fasta förankring i partiet. Om än minister, så uppfattas hon ännu trots stora ansträngningar som smal politisk i sin fokusering på frågor som jämställdhet, MR, HBTQ-frågor och i viss mån invandring.

Maria Arnholm är om än en veteran i partiet (om än som varande i bakgrunden av Bengt Westerberg) ännu oprövad i offentliga sammanhang.

Så folkpartiet räddas av att andra partier gör sämre ifrån sig. Björklund kommer att avgå och folkpartiet under Ullenhag (troligtvis) kommer att utnyttja det socialliberala vacuum som länge existerat i svensk politik.

Men vem vet...

Mycket kan hända ännu. Centerpartiet kanske gör en total omsvängning och sparkar Annie Lööf. Ersätts hon med den bufflige Erlandsson som med en stämma av bondförnuft anlägger en lätt invandringskritisk ton har vi helt plötsligt ett nytt läge vilket tvingar fler än folkpartiet att se om sitt hus.

Jag tror absolut inte på något slut för Folkpartiet. Även om nuvarande siffror inte kan jämföras med avvikelsen 2002 så ligger man stabilt till. Med det sagt så har ju partiet absolut utmaningar när det gäller att vinna nya profilfrågor och trovärdighet som liberalt parti. Folkpartiets framtida framgångar eller nederlag kommer nog att till stor avgöras av 1. hurvida Alliansen finns kvar efter nästa val eller inte (om inte så kan de utmana M mer/profilera sig) 2. vem som blir nästa partiledare och i vilken riktning (vänster/högerliberalt) hen för partiet.

Jo, Sten Andersson påstod att Westerberg hade en "felprogrammerad hjärna", och det var nog Anderssons enda korrekta analys i livet. Men Centern hade den första kvinnliga partiledaren i Karin Söder, om vi bortser från Vera Oredsson.


Bland annat just för att Hederskvinnan räddade FP 1975 kan man säga mycket elakt om honom.


Låt oss fundera på om det inte blir så att C eller KD åker ur 2014, och FP sväljs av M inför valet 2018, som ett försök att nystarta Allians för Sverige.

Jag hjälper gärna till att gräva Folkpartiets grav. De har en snömosig humanism, i en dimma av sjuka idèer i utbildningsfrågor. Westerberg angav tonen ett tag. Sen gick han vidare och visade sitt rätta jag, genom att som ordförande skinna Röda korset på stora belopp, för att smörja sitt eget krås, medan tredje världen svalt. Det är ett parti som typer som Ullenhag trivs i. De sitter och babblar fikonspråk, och är helt verklighetsfrånvända. Må Ullenhag och co få gå till arbetsförmedlingen efter nästa val. De kanske kan få ett jobb med 80 % suvention av staten, om de målar ansiktet svart.