Citat:
Ursprungligen postat av
Operatanten
De flesta som får demens (det finns 100-tals varianter på demens) får det smygande. Det tar åratal innan det märks, och ytterligare åratal innan det ställer till problem. Det är inget som kommer tvärt.
Jag anser att Alice och alla andra äldre bör betraktas som fullvärdiga kapabla tills motsatsen bevisas. Inte att någon tycker nånting. Det finns en färdig mall för hur man ska göra en
demensutredning, och det gör man inte vid ett tillfälle.
Därför bör Alice inte betraktas som sjuk och borta i skallen. Nedlåtande yttranden om Alice som sjuk och generella svepande yttranden om demens är inget som gör mig mera vänligt inställd till förvaltare och äldreboende, tvärt om.
Intervjun gör helt klart att Alice är klar i skallen, hon har röd tråd i samtalet, villar inte bort sig, har både närminne och långtidsminne klart och är redig och väldigt sig lik.
Titti berättar att
efter Alice´s första stroke 2004 blev Alice personlighetsförändrad. Hon var enormt trött och kunde inte komma ihåg längre vem av dem två – Titti eller Alice själv – skulle sjunga först.
Jag vill vid det här laget påminna läsaren om att Alice år 2004 var 80 år gammal. Jag vet flera yngre artister som blandar ihop texter och får black outs på scenen..ingen skulle anklaga dem att ha blivit dementa..
Alice och hennes man flyttade tillbaka till Sverige 2005. Alice var då
81 år gammal och genomgått en stroke. Ändå uppträdde hon alltså tillsammans med sin dotter och bodde i en lgh tillsammans med sin man. Efter makens död 2011 (när Alice var
87år gammal) bodde hon ensam kvar I lägenheten.
Titti klagar på att Alice såg “det mesta nattsvart”..
Ursäkta mig men..
en 87årig dam har misst sin man hon har varit gift med under 68år (de gifte sig 1943).. Är det inte tillåtet att sörja i en sådan situation?
Titti klagar vidare att denna 87åriga dam
inte klarade av att själv beställa färdtjänst längre.. Jag blir lite mållös när jag tänker på vilka krav man har ställt på tanten..
Titti tänkte då att mamman –
den 80åriga damen – inte hade klarat av flytten så värst bra. Men nu i 89års åldern går det tydligen bra att flytta på henne – dessutom MOT hennes egen vilja. Hur har hon klarat av den flytten?
Titti säger att “familjen” (hon själv?) åkte runt under och tittade på boenden för att mamman skulle få
bästa möjliga vård. Och då hittade de Sjötäppan. Där folk låses in i sina rum utan telefon. Dömda att ligga som kollin i sina sängar..
Det gick bara “
NÅGRA VECKOR” - enligt Titti - tills personalen på den här fantastiska anläggningen kunde konstatera (utan tester) att Alice led av demens.
Sen konstaterar Titti själv att en demensdiagnos kräver minst 6 månaders utredning..
Titti Sjöblom anser att den vård och omsorgen som
låser inte patienter mot deras vilja och fråntar dem rätten att ringa till sina närmaste vänner är “mycket bra”.
Man får kanske vara lite elak och önska Titti Sjöblom en plats på Sjötippen den dagen hon själv behöver den sortens “hjälp”..
Vidare berättar Titti att hennes mamma klagar över att så många kring henne har dött: Både Alice´s egen mamma och äkta man. Titti själv förstår inte detta. Dödsfallen inträffade ju inte samtidigt utan med 30års mellanrum.
Ok. Om båda mina barn dör – med 30 års mellanrum – är det något att klaga om då? Det fanns ju en tid däremellan när ett av dem levde..
Enligt Titti är en del av de som har besökt hennes mamma på boendet sådana som träffar henne under första gången av sitt liv. Aldrig tidigare.
Själv undrar jag
varför man då förbjuder även de vänner som Alice bevisligen har träffat under 60års tid att besöka henne?
Titti påstår vidare att tillsammans med henne, hennes man och resten av familjen är
Alice nästan alltid “som en sol”.
Resten av tiden klagar hon väl till olika journalister om att hon inte önskar träffa sin dotter något mera och att hon inte uppskattar den “vård” hon erbjuds på boendet. Än mindre vill hon träffa sin förvaltare eller ansöka om anslag till en glass hos henne. Hon klagar också att hon inte får umgås med dem hon själv önskar och att hon
NÄSTAN har tappat lusten att leva under de rådande omständigheterna.
Annars är hon som en sol..
Nuförtiden frågar Titti inte längre Alice om hur hon mår. Det samtalsämnet skulle uppröra henne alldeles i onödan. Istället talar hon om tiden då Alice var barn eller när Titti och hennes syskon var små.
Det samtalsämnet orkar den gamle mycket bätte. För
på den tiden behandlades hon fortfarande som en människa..