Citat:
Och...hittills har ingen lyckats förklara varför en vän hon känt i sextio år inte får träffa henne. Eller varför anhöriga blir arga över att gamla vänner skickar ett kort eller en blomma ibland. Eller varför Alice flyttades i ett huj när IVO kom med svidande kritik av behandlingen. Eller varför förvaltaren som verkar förväxla sig själv med Gud polisanmäler folk för att de hälsat på Alice.
Många gravade hundar är mitt intryck.
Många gravade hundar är mitt intryck.
Tack sno och JaneMarple m.fl. för alla bra inlägg!
OM nu Alice är så dement som alla i familjen tror – och inte tål så många på besök åt gången – all respekt ska de ha som skyddar henne då. MEN ----
Varför tog då inte barnen kontakt med en del vänner och organiserade upp att två åt gången besökte henne varje dag/ varje vecka – eller så? NÅGON av Alice vänner måste väl barnen ha förtroende för – eller??? Barnen kanske inte känner vännerna överhuvudtaget – eller?? Jan Malmsjö måste de väl känna i alla fall? Vad har de emot honom?
Måste bara berätta:
Jag var i torsdags (den 5:de december) på en begravning av en alzheimersjuk man (75 år). Han hade varit en känd cyklist i vår bygd . Han tävlade bl. a. mot Fåglumbröderna. Han tränade varje dag i sitt liv -- ända tills han blev ”inlåst” på ett demensboende -- eftersom han absolut inte kunde klara sig hemma själv eller ens med hemtjänst.
MEN han hade besök nästan varje dag. Dottern med familj tog hem honom, så ofta hon kunde. De gick på fester och till kyrkan ibland. Vänner tog honom ut på cykelturer tills det inte gick längre, sedan blev det bilfärder i kända trakter från förr, det var kafébesök eller blev det bara att sitta och ”prata”. Ibland var mannen skärpt – ibland lite vimsig. Han trivdes dock inte med att vara inlåst och blev alltmera tyst och deprimerad i takt med att sjukdomen förvärrades. Matlusten försvann liksom livslusten. Han dog på sjukhuset.
Jag vill ändå påstå att denne man hade ett ganska bra liv, trots sin alltmera tilltagande Alzheimer-demens. Hans dotter med familj samt hans vänner och personal gjorde allt vad de kunde för att han skulle må bra.
Man FÅR bara inte negligera en sjuk människa och döda henne mentalt! Att ha en svår demenssjukdom räcker. Även en känd person har rätt till sitt liv och bör få respekt av både sina anhöriga och vänner! Samtal och diskussion dem emellan saknas i fallet Alice. HUR kan man få det att bli bättre?? Finns det ingen som kan vara medlare mellan dessa stridande parter?
ALLA vi människor behöver att ha ett värdigt och meningsfullt liv – så gott det går!! Att lyssna och försöka förstå är ett måste för både anhöriga och personal och att man tillsammans gör det bästa för den sjuka.
P.S. Har (oxå jag :-)) arbetat på skilda nivåer på både ålderdomshem och gruppboenden inom äldreomsorgen, på gruppboende för gravt utvecklingsstörda utan tal samt på gruppboende med psykiskt instabila människor. D.S.