2013-05-06, 23:27
#1
Salig finansminister Ann Wibble blev, när det begav sig, publikt raljerad för sin propå att "alla svenskar borde ha en årslön på banken".
Det är något fundamentalt fel i ett samhälle som raljerar över sparsamhet. I de 2:a och 3:e världens länder jag är bekant med är sparsamhet en dygd. Mina far- och morföräldrar (födda tidigt 1900-tal) hade sparsamhet i blodet, men vi tycks helt ha tappat den ambitionen.
Rådande finanskris på kontinenten och i USA visar med tydlighet att sjukan är spridd i hela västvärlden. Inte bara individen utan hela statsbildningar har glömt fördelarna med att spara.
Hur svårt är det då att ha en årslön på banken frågar ni? Svaret är att det bara handlar om små insatser över lång tid.
Absolutbeloppen spelar ingen roll; oavsett om du har 15000 kronor per månad i nettolön eller 150000 per månad så tar det lika lång/kort tid att spara ihop en nettoårslön - givet fasta parametrar.
Med 2% löneutveckling per år och 3% avkastning på sparat kapital så tar det nio år att ha en årslön sparad på banken om man sätter av en tiondel av sin nettolön. Om man är +30 inser man att nio år går snabbt.
Argumentet emot brukar vara att man inte "har råd" att spara, men det är ju oftast bara trams. De allra flesta är bekanta med någon som tjänar 10% mindre netto än vad de själva gör, men vederbörande behöver likväl inte svälta och deras barn fryser inte ihjäl på vintern. Kanske något mindre konsumtion, men inget anmärkningsvärt. Den där tiondelen märks inte om man gör den till en vana.
Självklart finns det individer som måste vända på vartenda korvöre, men överlag borde mentaliteten bakom det gamla kyrkliga 'tiondet' återinföras, fast till individens egen vinning.
Varför har vi tappat den grundläggande inställningen att spara? Ekorrarna kan; varför inte svenskarna?
Finns det verkligen objektiva skäl till att inte spara 'ett tionde' eller är det brist på disciplin som felar? I mitt fall tog det många år av vuxenliv innan jag insåg enkelheten i upplägget och jag önskar att någon hade förklarat detta för mig när jag började förvärvsarbeta.
Det är något fundamentalt fel i ett samhälle som raljerar över sparsamhet. I de 2:a och 3:e världens länder jag är bekant med är sparsamhet en dygd. Mina far- och morföräldrar (födda tidigt 1900-tal) hade sparsamhet i blodet, men vi tycks helt ha tappat den ambitionen.
Rådande finanskris på kontinenten och i USA visar med tydlighet att sjukan är spridd i hela västvärlden. Inte bara individen utan hela statsbildningar har glömt fördelarna med att spara.
Hur svårt är det då att ha en årslön på banken frågar ni? Svaret är att det bara handlar om små insatser över lång tid.
Absolutbeloppen spelar ingen roll; oavsett om du har 15000 kronor per månad i nettolön eller 150000 per månad så tar det lika lång/kort tid att spara ihop en nettoårslön - givet fasta parametrar.
Med 2% löneutveckling per år och 3% avkastning på sparat kapital så tar det nio år att ha en årslön sparad på banken om man sätter av en tiondel av sin nettolön. Om man är +30 inser man att nio år går snabbt.
Argumentet emot brukar vara att man inte "har råd" att spara, men det är ju oftast bara trams. De allra flesta är bekanta med någon som tjänar 10% mindre netto än vad de själva gör, men vederbörande behöver likväl inte svälta och deras barn fryser inte ihjäl på vintern. Kanske något mindre konsumtion, men inget anmärkningsvärt. Den där tiondelen märks inte om man gör den till en vana.
Självklart finns det individer som måste vända på vartenda korvöre, men överlag borde mentaliteten bakom det gamla kyrkliga 'tiondet' återinföras, fast till individens egen vinning.
Varför har vi tappat den grundläggande inställningen att spara? Ekorrarna kan; varför inte svenskarna?
Finns det verkligen objektiva skäl till att inte spara 'ett tionde' eller är det brist på disciplin som felar? I mitt fall tog det många år av vuxenliv innan jag insåg enkelheten i upplägget och jag önskar att någon hade förklarat detta för mig när jag började förvärvsarbeta.
