Folk 20-30 år, vad har ni för relation till era föräldrar?

Hej

Jag närmar mig the late twenties och jag har en fundering gällande unga vuxna och deras relation till föräldrarna. I mitt fall har jag en smått irriterande livssituation. Jag har jävligt svårt för påtvingade relationer och ser ingen som helst mening i att umgås med sin släkt bara för att man tillhör samma blodsband. Som tur är är det ingen från "tjocka släkten" som plågar mig med förfrågningar om umgänge men däremot ringer/mailar mina föräldrar mig flera gånger i veckan och jag träffar dem i princip varje vecka (att inte träffa dem är ett undantag).

Jag är nyfiken på hur relationen till era föräldrar ser ut. Är det vanligt att föräldrar tror att deras vuxna barn är kompis med dem osv? Hur ofta träffar ni era föräldrar? Anser du att du är "kompis" med dina föräldrar? På en skala, hur jobbiga/ojobbiga anser du att de är?

Eftersom jag nästan aldrig har planer (vilket mina päron vet) så blir det ju svårt att tacka nej till inbjudan, och att vara helt frank och säga "nä, jag vill inte komma över" känns rätt taskigt.
Jag respekterar dem som föräldrar men personligen så finns det knappt något gemensamt, dessutom har jag svårt för deras personligheter och beteenden och skulle helst slippa träffa dem såpass ofta som det blir. Som Seinfeld en gång sa: "you gotta give people a chance to miss you A LITTLE!"

Min farsa träffar jag varje dag då jag jobbar hos honom men han är ingen person jag går och "pratar" med ang känslor/relationer. Morsan träffar jag när det är något särskilt eller om någon av oss vill något. Kan hända att jag åker förbi en sväng om jag har tråkigt men det är ej ofta.

Det är väl min 10år äldre syster som jag om det är om känslor eller så som jag snackar med isåfall och även kan åka förbi för att umgås lite.

Jag har en väldigt nära relation med mina föräldrar och träffar de varje vecka över helgen. Jag är fortfarande deras barn.

Jag ser min mamma sällan dessa dagar då det är långt mellan oss, men pratar med henne på telefon minst en gång om dagen varje dag. Hellre prata med henne än att inte ha kontakt alls.

Min far hör jag av kanske en eller två gånger i månaden, vi har först nu fått någon slags relation så det är väl därför.

Men jag har väl en vanlig relation till min mamma. Om jag är och hälsar på henne så är det ju dock lätt att vi båda hamnar i samma hjulspår = jag är barnet och ska vara ompysslat och hon ska pyssla på, och det känns fel.

Men annars så träffas vi och umgås som vilka människor som helst då vi ses.

Jag är kring samma ålder som ts, träffar mina föräldrar kring jul och möjligen några fler tillfällen per år. Uppskattningsvis träffas vi 3-4 ggr/år och pratar i telefon 1 gång/månad, men det skiljer sig ju en del såklart.

Jag tycker vi har en väldigt behaglig relation, jag trivs med dem och tycker de är toppenföräldrar. Vet dock inte riktigt om jag skulle säga att vi är kompisar. Hur som helst tror jag det är ganska bra att vi inte träffas så ofta, då hade jag säkerligen börjat irritera mig på dem och inte alls uppskatta umgänget som jag gör idag.

Är i 20 års åldern och träffar både min mor och far 2-3 gånger i veckan. Pratar med dom i tele lika ofta ungefär. Det är en bra relation skulle jag vilja påstå. När jag bodde hemma så bråkade jag och mor ofta så när jag väl flyttade (2 år sen) så vart våran relation bättre.

Mamma har gått bort, så henne kan jag inte ha någon relation till.

Pappa och jag har en bra relation. Vi träffas nån gång varannan månad, pratar i telefon ibland. Trots att vi har sån distans till varandra så finns han alltid där när jag behöver honom. När vi träffas så är det som att vi träffas varje dag, pratar om allt möjlig, äter god mat.
Vi är bästa vänner. Men behöver jag en pappa, så finns han där också!

Är strax över 20 och har en väldigt bra relation till mina föräldrar. Träffar både mamma och pappa minst en gång i veckan och vi pratar flera gånger i veckan. Har alltid haft en bra relation till mina föräldrar och de står mig väldigt nära, vi har aldrig bråkat särskilt mycket. Jag var dålig på att vara tonårsrebell.

Mamma är jobbig när hon hela tiden erbjuder sig att hämta min tvätt, handla mat åt mig osv. Visst är det av ren omtanke, men jag klarar av att tvätta själv och föredrar att handla maten själv. Pappa är bara jobbig när jag presenterar nya killar, han är sådär jobbigt hård i början.

Träffar dem ca 2 ggr i månaden. De passar ju ungen då så det är rätt soft.

Daglig kontakt och djup vänskap men den förälder som är kvar i livet.
Hen är numer en av mina bästa vänner.

Släkten träffar jag aldrig. Ser inte vitsen.

Mer eller mindre daglig kontakt. Träffar farsan på söndags middagen och käkar middag hos morsan någon gång i veckan. Är några år över 20. Har bra mycket mer kontakt med mina föräldrar än dom flesta av mina vänner, några tycker att vi har 'för mycket' kontakt, men å andra sidan vet jag att dom har extremt dålig kontakt med sina föräldrar så det kanske är avundsjuka.

2-3ggr per år, pratas vid i telefon kanske vart annan vecka.

Jag tycker det är lagom och vi gillar varandra, även om vi inte har speciellt mycket gemensamt alls om jag ska vara ärlig.