Folk 20-30 år, vad har ni för relation till era föräldrar?

Pappa gick bort för 6 år sen så ja det är svårt att ha kontakt. Jag och min mamma pratar nästan dagligen. Inga långa samtal men ett "hej hur är det?" och jag brukar titta in hos henne någon gång i veckan. Hjälper henne med hunden, kommer förbi med matlådor och så.

Jag precis som amandaa var en dålig tonårsrebell. Bråkade aldrig speciellt mycket och har alltid tyckt om att umgås med mina föräldrar.

Vi brukar gå på stan ihop, går på konserter ihop (nu ska vi på bruce) och vi reser ihop.

Jag är 30

Samma här. Jag har en kompis som tycker jag och min mamma har väldigt bra kontakt och att jag är rent av mammig. Detta grundra sig på den kontakt vi ahr och att min mamma vill att jag ringer om jag åker ner till min bästis i Göteborg så vill mamma at jag ska ringa då jag kommit fram. Jga har absolut inget emot detta, då det är något min mamma önskar och det tar bara några minuter.

En annan kompis har dålig realtin med sina föräldrar men säger ärligt till mig att hon önskar att hon kunde göra samma saker som jag och min mamma gör.

Min relation med mamma vart bättre sen pappa gick bort, jag fick nån slags beskyddar känsla över henne. Visserligen har vi ladrig haft dålig heller.

Hon vart ensam och jag med. Mina två sykon har iaf sina barn och den ena även en sambo...så de hade ju någon mår att luta sig emot och så

Föräldrarna har varit skilda sen länge. Min far har bott i ett annat land sen jag föddes och jag pratar med honom några gånger per år. Och ett litet mail kommer då och då. Min mamma pratar jag med när jag ids, jag tycker om henne men hon är så pushig. Men oftast syns vi en gång i veckan och det är väl kul.

Är nog inte representativt för genomsnittet, men jag har brutit helt med mina föräldrar. Det p gr av deras missbruksproblem och livsstil i allmänt. Har försökt återbygga någon form av normal relation med min pappa ett par gånger de senaste åren, men slutar alltid med att jag blir besviken och förbannad. Önskar såklart man hade "normala föräldrar", men det är och förblir enbart en drömsk utopi i min värld är jag rädd för.

Pappa gick bort 2005, men även innan det var kontakten sparsam. Vi pratade i princip aldrig i telefon men jag brukade vara hos honom 2-4 veckor per år (han bodde en bit bort så det var inte riktigt görligt att åka över dagen).

Mamma och jag har tidigare pratat i telefon i princip varje dag, det har blivit sämre med det nu, eftersom jag har lite dåligt med tid, men vi smsar och mailar och kollar läget och pratar i alla fall 2-3 gånger i veckan. Träffas några gånger per år eftersom även hon bor en bra bit bort.

Jag tycker det är ganska lagom, vi träffas tillräckligt för att hon ska vara så involverad i mitt liv som jag vill tt hon ska vara.

Fan vilken stor procentdel ändå som har en förälder som lämnat jordelivet, i så unga år, tycker nästan synd om er.

Är dryga 30 och föräldrarna är skilda sen 20 år tillbaka.

Farsan har jag haft dålig kontakt med hela tiden sedan dess, ingen kontakt alls de senaste åren. Han har aldrig varit någon stöttande person för mig utan snarare nedtryckande, även om han kunde vara rolig att umgås med emellanåt, därmed detta resultat.

Morsan har jag kontakt med, några ggr i månaden. Vi har dock aldrig något att prata om, förutom att kort rapportera det senaste som hänt samt också när vi hittar något gemensamt att gnälla om. Hon är snäll men troligtvis deprimerad.

Jag har väl alltid haft svårt för att nå fram till mina föräldrar, men det är väl inte så konstigt när man är uppväxt med bemötande som uttryckts i ordalag såsom: "Allt som du kan, kan jag mycket bättre" och "*suuuck*, börja inte krångla nu".

Farsan hade troligtvis en småsträng uppfostran och morsan vet jag har haft ett mer eller mindre helvete med riktiga skitföräldrar.
Det var också mycket tjaffs mellan mina föräldrar när jag växte upp.
Så, ja allt har väl sina orsaker.

Tur att man har riktigt fina farföräldrar

Har väldigt bra kontakt med morsan, pratar med henne om allt. Hon har alltid satt oss högre än sig själv, vad vi än gjort så har hon ställt upp för oss. Vi har bråkat väldigt mycket så jag var en knepig men lyckad tonårsrebell.

Farsan däremot kan dra åt helvete, har ingen kontakt med honom och vill inte heller ha det då han och hans fru är själviska as. Blodet kokar bara jag tänker på skitstöveln, men det har fått mig att noga tänka över vem jag vill skaffa barn med. Han var min favorit när jag var liten men sen dess har han blivit helt mentalsjuk, går inte ens prata med honom om något annat än honom själv. Kan ju även tillägga att han gav mig en verktygslåda i kombinerad 18-års och studentpresent

Är 22 och mina föräldrar har varit skilda sedan 2003.

Har ytterst lite kontakt med min far. Får ett SMS när jag fyller år / julafton och samma kontakt från mitt håll. Dock senast jag var hemma i min hemstad lyckades jag tjata till mej en fika, och han sa att jag ska skriva nästa gång jag är hemma igen för fika igen. Men det är så ytterst krystat när vi ses, man typ letar saker att prata om och det flyter inte på alls, men jag försöker verkligen för jag vill ju inte tappa min pappa helt.

Mamma är min bästa vän. Ringer henne några gånger i veckan, bara för att prata eller gå igenom vad som händer i hennes/mitt liv. Åker hem till henne på julafton, nyår, födelsedagar (även om det är mina syskon som fyller år så är det mamma som är största orsaken att jag åker dit) osv. Ska dit på lördag för styvfar fyller år nästa vecka och ska vara där några dagar och umgås med mamma, och jag längtar som en tok. Hon har stått för mej i vått och torrt och jag gör samma för henne när hon behöver det. Värsta är att jag vet om att mamma är sjuk och det dödar mej verkligen. Hon har KOL och har haft i många år och jag börjar se hur sjuk det gör henne. Så fram tills den dagen mamma inte finns här längre kommer jag stå vid hennes sida oavsett. Jag vet inte vad jag har gjort utan min mamma. Hon är bland det bästa jag har.

Är närmare 30 år, mina föräldrar skilde sig i slutet av -89. Bodde varannan helg hos min far och resterande tid hos min mor.

Vid 15-års ålder, eller kanske lite tidigare försvann kontakten med min far. Sedan dess har vi pratat sporadiskt någon gång per år. Jag undviker allra helst kontakt med honom då jag tycker han är obehaglig på något vis och har svårt att förstå sig på de sociala koderna. Han ställer frågor om mitt privatliv som han absolut inte har något att göra med. Ett exempel på en fråga han ställde för några månader sedan; "hur gör du när du träffar dina tjejer, suger hon av dig eller?" - ja men alltså va fan. Sex och relationer med fruntimmer angår varken min far eller mor.

Min mor har jag dock bra kontakt med och vi ses några gånger varje månad och talas vid i telefon ett par gånger i veckan. Kan säga att jag har väldigt god kontakt med henne och det har mina syskon också.

Dock har jag ingen kompisrelation till mina föräldrar och kan aldrig tänka mig att umgås på samma sätt med dem som jag gör med mina vänner.

Beskriver min relation under mina 20-år på en prick. Eftersom de bor i norge blev det så per automatik.

min mor blev ofta misshandlad av min pappa. en dag stack han och sen dess ringer jag varje dag. ca 3 gånger om dagen. ses varannan dag.
min fru är lite avis men mina barn blir så glada av att hälsa på farmor

Far må vila i frid sen jag var 19 o närmar mig 30 nu
Alltid funnits där för min mor med daglig kontakt tills även hon gick bort för 2 år sedan

Så nu tänder jag ljus i lunden vid olika tillfällen.