Trovärdiga ögonvittnen från koncentrationslägren

Jävla skitsnack, han misshandlades flera dygn i sträck och hölls vaken tre dygn för att tvinga honom att skriva på det nonsens man krävde. Han skulle ha bekänt 25 miljoner judar dödade, som Gerstein, och att de bringats om livet genom att tvingas käka lutheranska postillor tills de storknade, om det varit det som efterfrågats. Sannolikt hotades han även med repressalier mot sina nära och kära.

"---We now know from the book "Legions of Death" that Rudolf Hoess was beaten almost to death by Jewish members of the British Field Police Force upon capture and badly mistreated thereafter until he gave this very devastating "testimony" and "affidavit" used by the Allies propagandists ever since. You be the judge. Here is an excerpt from this book by Rupert Butler, published by Hamlyn Paperbacks, page 235:

At 5 PM on 11 March 1946, Frau Hoess opened her front door to six intelligence specialists in British uniform, most of them tall and menacing and all of them practiced in the more sophisticated techniques of sustained and merciless investigation.

No physical violence was used on the family: it was scarcely necessary. Wife and children were separated and guarded. Clarke's tone was deliberately low-key and conversational.

He began mildly: "I understand your husband came to see you as recently as last night."

Frau Hoess merely replied: "I haven't seen him since he absconded months ago"

Clarke tried once more, saying gently but with a tone of reproach: "You know that isn't true." Then all at once his manner had changed and he was shouting: "If you don't tell us, we'll turn you over to the Russians and they'll put you before a firing squad. Your son will go to Siberia."

It proved more than enough. Eventually, a broken Frau Hoess betrayed the whereabouts of the former Auschwitz Kommandant, the man who now called himself Franz Lang. Suitable intimidation of the son and daughter produced precisely identical information."

Nåväl, du förkastar Lillys vittnesmål ovan. Har du ett exempel på ett trovärdigt vittnesmål från en lägerfånge?
Av särskilt intresse vore förstås vad som skedde i krematorierna?

"Some Consequences of the Schmelt Organization as experienced by affected individuals

written by Amalie Mary Reichmann-Robinson - (KL Gross Rosen #47746, KL Flossenbürg #63905) and Bernard Robinson

The measures and administrative structure by which the German occupiers of southwest pre-war Poland, united to the Reich as East Upper Silesia (OOS), systematically impoverished, enslaved and ultimately murdered the Jewish population is well understood by virtue of a number of general Holocaust studies. Outstanding among such research, and specific to this subject, is Prof. A. Konieczny's masterful work: "Jewish Forced Labor in Silesia Within the Framework of the Schmelt Organization". Prof. Konieczny's study sets forth clearly the initial varied approaches to the "Jewish Problem" in annexed East Upper Silesia during the first year of German occupation. RFSS Himmler's resolution of the administrative confusion was accomplished by the appointment of SS-Oberführer Albrecht Schmelt, on 31 October 1940, as "Special Emissary of the RFSS & Chief of German Police for the Employment of Foreign Nationals in Upper Silesia (Sosnowitz)". In a rapid series of decrees, (now) SS-Brigadeführer Schmelt ended the unpermitted employment of Jewish individuals in all private and public enterprises, registered all Jewish citizens by work ability and strengthened the authority of the Central Jewish Council of Elders through which his orders were henceforth to be communicated and enforced.

he number of forced labor camps was to be greatly increased; the purpose of Jewish labor was henceforth to be unpaid service for the German military. Within weeks of assuming control of the assigned area, the Schmelt Organization had impoverished, terrorized and demoralized the annexed region's 100,000 Jewish population. Post-war investigations [1] by Bundesrepublik authorities indicate that Schmelt's Organization consisted of fewer than twenty persons. Schmelt had coordinated the police-terror powers of the Gestapo, SA, Staatspolizei, Jewish police and, in final readiness, military authorities to enforce complete obedience to his orders. Now began a modern-day equivalent of open slave marketing. In the annexed East Upper Silesia area, inquiries to existing defense-related factories and plans for new military-related production requirements were centralized in the Schmelt Organization. Employee requirements for these undertakings were categorized. Simultaneously, a ruthless conscription for slave labor of the entire able-bodied Jewish population began. Movement from the area of those not capable of labor (children, sick, infirm) was forbidden. Unknown to them, a Final Solution of mass murder awaited.

During 1941, levies of young Jewish persons were sent to an evolving system of work camps in Silesia. However, the majority of Jewish Labor was first employed in local (Trustee) work sites. In these sites German "Trustees" were appointed as work managers for confiscated Jewish properties in charge of Jewish employees. Among the work sites most clearly remembered by Jewish survivors were the Wehrmacht uniform and shoe operation headed by Alfred Rossner in Bendzin, a smaller facility in the same city headed by Loicz (with Jewish technician Silberschatz in actual charge) and, in Sosnowitz, the Wehrmacht uniform factory headed by the German Trustee, Held. Rossner was a memorable individual according to Jewish survivors. He had been wounded while serving the Wehrmacht in WWI, had likely been a Communist in the 1920's, but had managed to be appointed Trustee of expropriated Jewish property in Bendzin. At considerable personal risk, he displayed a sense of humanity to his Jewish employees in a world seemingly gone mad. In late 1944, he was executed after having been found hiding several Jewish individuals. Another major "Treuhandler" activity within the OOS was the "Werkstätte für Verarbeitung von Filz- und Lederabfälle", run by a German named Braun from Breslau [2].

he enterprise employed 2,000-2,500 in three locations: Sosnowicz (largest), the headquarters factory in Bendzin (5-600) and Dombrowa (smallest).---

The focal point of the Organization's East Upper Silesian slave system was the unfinished Jewish Trade School on Skladowa St. 2 in Sosnowitz. Young Jewish men and women were assembled from the OOS and held there for a period of several days to some weeks. The means to secure their presence varied from volunteers who had been convinced their unpaid labor for Germany would alleviate the dreadful plight of their families, to individuals ordered by their local Council of Elders to report for forced labor under threat of severe penalties to themselves and their families, to young persons forcibly kidnapped from their homes or the streets. Within the closed Du-lager, a Jewish administration was established headed by Oskar Schanzer and a female assistant, Herta Goldfinger. Goldfinger, an attractive native of Prague, had earlier converted to Catholicism on a Jewish High Holiday. She bitterly resented her identification as Jewish; her strong anti-Jewish sentiments led her to be named "Judinnälteste" at FAL DWM/Grünberg as well during the first 500-km Death March in the winter of 1945. Both Schanzer and Goldfinger survived the war. Silesian enterprises directed their requirements for Jewish slaves to the Organization's Sosnowitz office.

Authorized industrial officials were allowed to visit the Du-lager and select from among the assembled prisoners those whom they wished as slave-employees. Financial arrangements concerning the slaves were concluded with Schmelt's Organization, acting as Trustee for the RFSS. Working conditions, rates of compensation etc. were negotiated by the industrialists with Schmelt's group which acted as owners of the property involved; viz. the human beings/slaves dragooned by the Organization. In Sosnowitz, too, was located the Central Council of Elders, under the direction of Moses Merin. Thus, the Organization was tightly controlled with few personnel and close proximity of its assisting sections. This report concerns itself with some of the individuals affected by the Organization's activities.

Although the number of labor camps under the Organization's control at the beginning of 1943 is reported [4] to have exceeded 100 and the number of those forced to labor within them to have exceeded 50,570, only four locations and the fates of 2,100 young Jewish workers (mainly women) are studied here. These are (1) Gruschwitz Spinnerei/Grünberg, (2) Gruschwitz Weberei/Neusalz, (3) Kramsta-Methner-Frahme Weberei/ Bolkenhain and Landeshut and (4) Deutsche Wollenwaren Manufaktur/Grünberg . The eyewitness accounts [5] are likely typical of the events which befell the entire roll of Schmelt Organization's victims. A major aim of this study is to discover the names of Schmelt's victims; to reduce the use of impersonal words "victims", "prisoners", "Jews" and replace these with personal names, anecdotes and, if possible, with photos. An additional effort has been made to identify those perpetrators who carried forward the unparalleled system of impoverishment, slavery and mass murder on a helpless society. An unsettling discovery (for the author) of this latter effort has been the banal, seemingly normal, personal life and appearance of completely evil persons.---"

"Nenne Kafka (f. Schlesinger) föddes 1927 i Kozieglowy i Polen. Staden ligger nära den dåvarande tyska gränsen. När Tyskland angrep Polen 1 september 1939 flydde familjen Schlesinger från staden, men återvände snart. Då var staden redan intagen av tyskarna. När de återvände var hemmet skändat och tömt på värdeföremål."

"Nenne hade en storasyster och två storebröder. I början av 1940 skickades bröderna till ett koncentrationsläger. Systern var redan gift och hade en liten dotter. I slutet av året skickades Nennes far till ett koncentrationsläger. Ingen av dem överlevde nazistväldet. Hennes mor hade dött redan tidigare."

"Sedan augusti 1945 bor Nenne i Helsingfors.

I början av 1941 hamnade Nenne i tvångsarbetslägret Neusalz nära Breslau (idag Wroclaw). Hon arbetade i en trådfabrik. Fångarna bodde i baracker och fick ytterst lite att äta. De väcktes tidigt, ställdes upp för mönstring och fördes i grupper till fabriken.

Arbetet var tungt. För minsta lilla förseelse blev man bestraffad. "Vi visste inte vad man inte fick göra, inte ens vad man fick göra," minns Nenne. Tvättmöjligheterna var närapå obefintliga. Den som ville hållas vid liv fick inte bli sjuk, och om man blev sjuk, var det bäst att inte att sjukanmäla sig, för det betydde döden. I lägret fanns mestadels unga människor som hade utsetts pga. sin längd, eftersom de skulle sköta om en stor maskin."

"Dödsmarschen
I januari 1945 skickades fångarna i Neusalz på marsch mot Flossenbürg i Bayern. De var just på väg mot Dresden när staden drabbades av ett förödande bombanfall. Under marschen dog fångarna som flugor. När vakterna var ouppmärksamma kunde de tigga om mat, men Nenne förmådde inte. Under resan övernattade fångarna i lador. De var genomvåta på kvällen efter att ha marscherat i snön. Kläderna torkade medan man sov, man tog inte av sig dem för natten.

"Framme i Flossenbürg kläddes fångarna av och fick ett nummer i pannan. Först var det meningen att de skulle gasas ihjäl, men efter en vecka fick de kläder och blev infösta i slutna godsvagnar. "Det var förskräckligt i vagnarna," minns Nenne. "Luften tog slut, många dog, det fanns inget att äta.""

"Efter ungefär dagars resa ("man hade ingen uppfattning om tiden, vi levde som djur, värre än så") anlände man till koncentrationslägret Bergen-Belsen. Det stället blev den mest fruktansvärda upplevelsen i Nennes liv. Hon blev inkvarterad i ett tidigare bårhus, där det var så trångt att man måste sova sittande. Liken flyttades till ett tält några meter utanför bårhuset; det fanns tusentals lik.

Varje morgon hade någon dött. Vid mönstringen fick fångarna stå med tegelstenar i händerna armarna uppåt. Det fanns knappt något att äta. Å andra sidan behövde man inte heller just arbeta. Mot slutet av fångenskapen blev det nog arbete: fångarna fick parvis släpa lik ner i gropar.

Befrielsen
När britterna befriade Bergen-Belsen hittade de förgiftat bröd i barackerna. Tyskarna hade tänkt förgifta fångarna. Varje dag dog det massvis med fångar Kön till vattentaget var en kilometer lång. Man kunde varken byta eller tvätta kläder.

När lägret befriades var Nenne allvarligt sjuk; hon hade tyfus. "Om befrielsen hade dröjt en vecka till hade jag inte överlevt," säger hon. Schweiziska läkare inrättade ett tillfälligt sjukhus. 90 procent av de överlevande hade tyfus.

Nenne blev flyttad till en kasern i Belsen, därifrån hon en månad senare, den 15 maj 1945, kom till Helsingborg i Sverige med Bernadottes bussar. Hon placerades i karantän i det närbelägna Ramlösa.

Ramlösa besöktes dagligen av en pionjär från en sionistisk organisation, som frågade Nenne om han kunde stå till tjänst på något sätt. Hon önskade sig bara brevpapper och ett frimärke. Hon hade en morbror i Helsingfors, och hon skrev till honom. Efter en tid blev hon flyttad till Höganäs, och där blev hon uppringd av sin morbror. Morbrodern hade goda vänner i Helsingborg, och han bad dem skaffa ett passfoto på Nenne; det blev taget genom staketet på karantänstället. När karantänen upphörde kom morbrodern, som hade ordnat med pass och uppehållstillstånd för Nenne.

"Orden räcker inte till för att beskriva Förintelsen. Man kan inte begripa den," säger Nenne. "Jag känner fortfarande av sviterna, både fysiskt och psykiskt. Min benstomme är svag, och jag måste hela tiden ägta medicin. Men jag lever." Saknaden efter de anhöriga - Nenne är den enda överlevande av sin familj - vållar henne mer än nog av smärta.

I Finland var alla vänliga och rejäla. Det försökte sitt bästa, och tog väl emot Nenne. Ett halvt år senare kom också Nennes kusin, som också hade upplevt koncentrationslägret, till Finland. Hon dog för ett tjugotal år sedan. "Morbror var enastående," säger Nenne.

"Ingen som själv inte har upplevt det hela kan leva sig in i det, för det är så omänskligt."

Men det är avslöjande att se på vilket sätt vittnesmål avfärdas. Förövernas vittnesmål (Höss till exempel) avfärdas för att vittnesmålets innehåll skulle bero på tortyr. Förövaren blir ett offer, någon som det är synd om. Stackars lille Rudolf.

Men de judiska överlevandes vittnesmål avfärdas på ett helt annat sätt. Deras hela person ska förlöjligas. Deras berättelser återges med alla glåpord och antisemitiska tillmälen och stereotypen som nazisterna också har använt. Det insinueras att de berättar för pengar, eller motiverat av hat, eller för att de är kommunister. De får hela arsenalet över sig. Även Irving gör det, när han ger tal för högerextrema grupper, för att roa dem. Sådant betalar säkert bra.

Visst finns det några andra vittnen som revisionisterna hatar/föraktar. Till exempel Gerstein, en man vars personlighet inte alltid var helt i jämnvikt (kanske av natur, kanske pga samvetskval). Riktiga historiker ska ta med alla källor de kan fa, men revisionisterna avfärdar honom rakt av. Ändå gör de det utan alla epitet och smädelser som ösas över de överlevande offren.

During the first interrogation they beat me to obtain evidence. I do not know what was in the transcript, or what I said, even though I signed it, because they gave me liquor and beat me with a whip. It was too much even for me to bear.

I was in Nuremberg because Kaltenbrunner's counsel had demanded me as a witness for his defence. I have never been able to grasp, and it is still not clear to me, how I of all people could have helped to exonerate Kaltenbrunner. Although the conditions in prison were, in every respect, good -- I read whenever I had the time, and there was a well stocked library available -- the interrogations were extremely unpleasant, not so much physically, but far more because of their strong psychological effect. I cannot really blame the interrogators -- they were all Jews.

Psychologically I was almost cut in pieces. They wanted to know all about everything, and this was also done by Jews. They left me in no doubt whatever as to the fate that was in store for me.

On 25 May, my wedding anniversary as it happened, I was driven with von Burgsdorff and Bühler to the aerodrome and there handed over to Polish officers. We flew in an American plane via Berlin to Warsaw. Although we were treated very politely during our joumey, I feared the worst when I remembered my experiences in the British Zone and the tales I had heard about the way people were being treated in the East. (Commandant in Auschwitz, English translation, Weidenfeld and Nicolson,. 1959, p. 173-175.)

I have to openly confess that I never would have expected to be treated so decently and so kindly in a Polish prison as I have been since the intervention of the prosecutor's office.

-Jag hatar ingen. Hatar jag, sänker jag mig på samma nivå som nazisterna, säger Sioma Zubicky. Han är en hjärtegod och ödmjuk människa, som inte heller har långt till skratt. Men han har en svårare bakgrund än de allra flesta människor. Han tillhör de judar som överlevde Hitlers koncentrationsläger.

-Hur förenar man Gud och Auschwitz? är en av de många frågor han grubblar över.

Arresterade
Sioma och hans far började underhålla de tyska soldaterna med musik, samtidigt som de arbetade för motståndsrörelsen genom att leta reda på militära installationer. Den 14 juli 1943 blev dock hela familjen arresterad, inte för att de var judar, utan för att det blivit avslöjat att de arbetade för motståndsrörelsen. Fadern hamnade hos det franska Gestapo, den övriga familjen hos det tyska.

Inte ens Siomas mor visste att hennes man och son arbetade för motståndsrörelsen. I förhören talade hon om att de var judar, och därmed var deras öde beseglat.

Fadern träffade under en transport till ett fängelse en fransk polis som också var motståndsman och erbjöd honom att fly tillsammans med sig. Det gjorde han, och klarade sig som en fri man i södra Frankrike ända till krigsslutet. Senare deltog han i det israeliska frihetskriget.

Till Auschwitz
Sioma, hans mor och lillebror kom däremot till fånglägret Drancy, därifrån färden efter en månad fortsatte med transport nr 59 till Auschwitz. Dit kom de den 4 september 1943. Vid ankomsten skedde en indelning i arbetsföra och icke-arbetsföra. Alla som var sjuka eller annars för svaga, för gamla eller för unga för att arbeta fördes med lastbilar direkt till gaskammaren. Så skedde med Siomas mor och 11-åriga bror. Sioma själv var 17 år och betraktades som arbetsför. Han fick numret 146021 tatuerat på armen, vilket betydde att han var den 146021:a som kom till lägret.

-Hela vår transport är dokumenterad, berättar Sioma. Fram till den polska gränsen hade löjtnant Wannenwacher hand om den, där tog kapten Reuter över. I protokollet står också vilka nummer vi fick.

-Då jag besöker skolor frågar man mig ofta varför allt skulle dokumenteras så noga - därmed kom ju tyskarna att själva avslöja sig. Men - de tänkte ju inte förlora kriget, utan vinna. Transporten bestod av 992 fångar, av vilka 13 överlevde, därav tre kvinnor. 35 procent kom in i lägret som arbetsföra, resten gasades ihjäl direkt.

När Auschwitz befriades 1945 hade 1,6 miljoner mördats där, enbart i det lägret.

I oktober 1944 blev Sioma förflyttad till Dachau, som inte var ett förintelseläger - vilket dock inte hindrade att fångar dog hela tiden av umbärandena. Det fanns meningsskiljaktigheter bland nazisterna om vad man skulle göra med judarna. För Hitler själv var det viktigast att mörda dem alla, medan t.ex. Albert Speer, ansvarig för rustningsindustrin, tyckte att man istället skulle använda dem som slavarbetskraft för att lösgöra tyskar för andra uppgifter.

I april 1945 omringades Dachau av amerikanska trupper. Tyskarna började tömma lägret panikartat. Alla som inte kunde gå sköts.

-Psykiskt repar vi oss aldrig. Vi är ett stort problem för oss själva och våra familjer.----Min fru förstår mig inte, mina barn orkar inte längre höra mig.

-Den judiska utvaldheten innebär framför allt en skyldighet. Så länge judar är förföljda är de inte farliga, men när de inte är det, kan de också vara bödlar.

I Stockholm finns en klubb som heter Förintelsens överlevande. -Där förstår vi varann. Vi behöver inte prata om det vi upplevt, för vi vet att alla förstår, alla har varit i läger, säger Sioma.
-Jag har kanske överlevt för att jag inte var så mycket människa då. Många som var det i högre grad har senare tagit sitt liv.

Jag skulle tom. gå så långt i överdrift, att jag tycker synd om Hitler.

Nazismen finns kvar
Sioma Zubicky vill inte tala om nynazism, för han anser att nazismen aldrig har dött. 1945 tog man i Tyskland över en administration där alla var nazister.

-De väntade bara på en ny chans. Nu när vi har kris igen vädrar de morgonluft. Blir de bara kvitt Auschwitz... Men det finns alltför mycket dokumentation för att det skall lyckas.

-Jag fattar inte hur Faurison eller Irving (som förnekar att Förintelsen ägt rum) vågar. Jag tycker inte att de är farliga, men otäcka. De kan bara vända sig till de historielösa. Därför är det så viktigt att ungdomen inte blir historielös. Därför vill jag besöka skolor så mycket som möjligt.

Mayer Franck föddes 1928 i Polen. Han växte upp i Zgierz, en småstad tio kilometer från Lodz. 1 september 1939 anföll Nazityskland Polen, och några få veckor senare, då tyskarna intagit Zgierz, vräktes familjen Franck från sitt hem med några minuters varsel. I maj 1940 inrättades ghettot i Lodz. Dit förflyttades även Francks - de fick ta sig dit till fots.

I ghettot fick Mayer jobb på en pälsfabrik, att börja med som lärling. Man tillverkade pälsar för den tyska armén, mestadels för vaktmännen. Året därpå insjuknade Mayers far i scharlakansfeber, och eftersom det inte fanns tillgång till någon vård, dog han. Mayer fortsatte med sitt jobb.

Vi sitter hemma hos Mayer Franck våren 2001. Han tar fram boken om Förintelsen, "Om detta må ni berätta". Bildtexten på sida 42 upplyser om att tyskarna krävde att sjuka, gamla över 65 år och barn under 10 år skulle lämna från ghettot. "Det stämmer inte," säger Mayer Franck. Det fanns inga åldersgränser. Tyskarna aviserade en "Sperraktion", dvs. utegångsförbud. Sedan blev alla utkommenderade och indelade i grupper. Mayer blev med sin mor och sina två systrar instängd i en byggnad. Lillasyster frågade sin mor: "Mamma, när skall vi gå hem?"."Vi skall gå strax," svarade mor gråtande. Alla grät. Mayer ville bort, och lyckades lämna byggnaden genom att hoppa ner på taket till en lägre flygel och sedan ner på marken. Han gömde sig i rännstenen hela dagen, och när han återvände på kvällen var alla borta. Sen dess har han inte hört någonting om sin mor eller sina systrar. 14 år gammal var han den enda överlevande i sin familj.

Mayer fick flytta till en granne. Han hade varit skolkamrat med deras dotter, och hennes föräldrar adopterade honom. Han fortsatte jobba i pälsfabriken fram till år 1944. Då och då dök det upp lappar på väggen i fabriken som beordrade vissa namngivna arbetare att infinna sig för deportation.

1944 beslöt tyskarna att lägga ned ghettot i Lodz, eftersom fronten närmade sig österifrån. Ghettots tyske ledare Hans Biebow höll ett tal och berättade att han ordnat med ett bättre läger för invånarna. Frivilliga uppmanades anmäla sig - 5.000 skulle behövas dagligen. Vid det laget fanns bara 80.000 kvar av ghettots ursprungligen 250.000 invånare.

(När Mayer berättar detta kommer han ihåg att det fanns ett barnhem för föräldralösa mittemot hans jobb. En dag såg han hur tyskarna kom och slängde barnen med deras skötare på lastbilsflak. Barnhemmet var tömt.)

De första dagarna fick man ihop 5.000 frivilliga. Det var inte svårt att tro på ett bättre läger, för man kunde inte föreställa sig sämre förhållanden än i ghettot. Men sedan avtog skaran av frivilliga. Då blev alla frivilliga lovade en säck potatis, och det hade avsedd effekt. Genast när samlingsplatsen var full med folk blev alla bortförda. Ingen potatis syntes till.---

Till Auschwitz
Därefter följde deportationen i boskapsvagnar. Vagnarna var proppfulla med män, kvinnor och barn. Ingen dände någon, allt var bara tragedi. Vagnarna hade inga fönster, endast små luckor vid takranden. Som vägkost fick man en liten bit bröd. Resan tog hela dagen och följande natt. Ingen av passagerarna visste vart man var på väg.

Fångarna måste lämna allt de hämtat med sig. De fick andra kläder. De som hade svalt värdeföremål eller hade guldtänder fick order att anmäla sig. Guldtänderna togs ur munnen med hovtång. I baracken som de fick bo i låg de på golvet utan täcke som sillar.

Lägret omgavs av ett elstängsel. På morgonen fick fångarna smutsigt vatten som te. Hela dagen var man ute, i ur och skur. När det var kallt eller regnade kunde de vara i en möjligast samlad skara för att värma varandra. På förmiddagen dick de kålvatten, som kallades soppa. Varje dag var det mönstring och selektion, varvid de svagaste avlägsnades. Efter det sågs de inte mer. På kvällen fick man en brödbit, och sen var det läggdags.

Efter en tid förflyttades Mayer med ca 40 unga män med lastbil till ett annat arbetsläger i Tzebin, där det fanns totalt ca 800 fångar, tjeckiska, ungerska och polska judar. De skulle återställa ett oljeraffinaderi som hade förstörts i ett bombanfall. De som såg svagast ut fördes med jämna mellanrum till Auschwitz - och döden. En dag gick Mayer till sjukstugan för sina svullna och variga händer. Han tilläts stanna där för en dag, men efter några timmar blev Mayer utjagad av den annars vänliga läkaren. Denne hade fått veta att lastbilen till Auschwitz skulle komma den dagen. "Han räddade mitt liv," säger Mayer.

Han och hans kamrater hade som uppgift att fylla lastbilsflak med grus. När flaket avhämtades måste det vara fullastat. På hösten frös marken, och de kunde inte längre fylla flaket. Lägerkommendanten blev tillkallad. Han tog fångarna med sig och kallade på skrivaren. "Dom här är aspiranter för Auschwitz," sade han. Efter en tid kom en lastbil, och fångnumren på dem som skulle skickas bort meddelades. Mayers nummer lästes dock inte upp. Nu var det kanske december 1944, och Mayer hade på sommaren fyllt 16 år.

I januari 1945 närmade sig ryssarna. Runt den 20 januari lade tyskarna ned Auschwitz, som utrymdes,och fångarna skickades till fots västerut, på den sk. dödsmarschen. De marscherade i djup snö natten och dagen därpå utan mat. På kvällen var det meningen att inkvartera dem i en lada, men alla fick inte plats. Efter ett par timmar fortsatte marschen, igen hela natten och dagen därpå. Efter tre dagar fanns 294 överlevande kvar av ursprungligen 800. En marsch på ytterligare ett par dagar, och igen inkvarterades fångarna i en lada. Denhär gången fick alla plats. På morgonen gömde sig Mayer och många andra i halmen. Tolv av dem blev upptäckta och skjöts. Mayer kände hur någon grep efter honom, men han grävde sig djupare. Sex fångar lyckades undkomma i halmen, och de stannade kvar i ladan hela dagen. På kvällen gav de sig ut på jakt efter mat.

Mayer övernattade i lador på bondgårdar ett par nätter, tills han kom till en gård där husbonden gömde honom. Denne hämtade vid tillfälle mat åt honom och gav honom andra kläder. När det blev för kallt på lagårdsvinden, fick Mayer flytta till svinstian. Efter en tid blev tyska soldater inkvarterade på gården, och nu måste Mayer igen gömma sig på vinden. Husbonden hämtade mat åt honom, men hans fötter svällde pga. kylan, och han var full med löss. Han låg på vinden ovanpå ett skafferi i sex veckor.

Ladan träffades av en bomb, och Mayer måste återvända till svinstian. De tyska soldaterna upptäckte honom, och en officer kom för att fråga vad han hette. Mayer angav ett uppdiktat polskt namn. "Jag tror han visste vem jag var, men han hämtade mat åt mig." Mayer gick ut för att arbeta. På gården fanns hela tiden tyskar.

Två dagar innan ryssarna intog bondgården kom en grupp män från Totenkopf-SS dit. Mayer höll på att koka mat när en av SS-männen frågade efter hans namn. Han angav igen det uppdiktade polska namnet, men SS-mannen sade: "Det är ju ett judiskt namn." Alla SS-männen började stirra på Mayer. "Nu är det slut," tänkte Mayer. Ingenting hände dock. Kanske SS-männen förstod att klockorna vid det laget klämtade också för dem. "Det var bara tur. Gud hjälpte mig, så att jag överlevde," säger Mayer.

När ryssarna intog gården, försökte Mayer genast ta sig österut med tanke på att tyskarna kunde återerövra den. Han fick skjuts på en kärra, men hans körkarl lämnade honom på ett av röda arméns kommandoställen och sade att han fångat en spion. Mayer blev förhörd, men till hans lycka var också förhörsledaren jude. Efter några dagar blev han frigiven, och kom i vård hos röda korset.

Efter det fick han fribiljett till Lodz, där han stannade lite över ett år. "Judarnas liv i det efterkrigstida Polen var emellertid fruktansvärt," säger Mayer. Ingen av familjen som adopterat Mayer hade överlevt, men adoptivmoderns bror överlevde. Han i sin tur hade en bror i Helsingfors, och denne kom till Polen för att leta efter sina släktingar. Han ville att också Mayer skulle komma till Finland, och i januari 1947 kom han till Helsingfors. "Sedan dess har jag bott här, och jag känner Finland som mitt hemland," säger Mayer.

"Dethär är endast en del av berättelsen," understryker Mayer. "Det skulle finnas mycket mera att berätta."